Av Damir Sepulveda Espinoza

När specialiteter och nichar möts – rapparen Freddie Gibbs lever på tekniskt, melodiskt begåvad och brutal överlevnadsrap, medan kult-producenten Madlib bygger sina psykedeliska och galen jazz beats av obskyra samples och breakbeats. Madlib har sällan varit icke produktiv (tre EPs och ett Quasimoto projekt under 2013), men för andra än de inbitna, var han som mest uppskattad när 2004s DOOM samarbete ”Madvillainy” lyckades, omöjligt nog, överträffa fans och kritikers förväntningar. DOOMs lustiga ordlekar och melankoliska persona passade Madlibs mystiska, varierade kreationer som ansiktet i masken. De två skummisarna hade i varandra en värdig jämlike och tillät varandras excentriska impulser flöda utan stoppklossar. ”Piñata” är frukten av en lika välbehövlig som passande omväxling av den sortens ge-och-ta samarbete för båda parter. Om Gibbs ger Madlib chansen att skämma bort sig i sin kärlek för hård östkust boom bap, blaxploitation soul, LA cruising, så inspirerar beatmakarens skapelser Gangsta Gibbs att få ett mer konventionellt rapsound att gunga våldsamt.

Några av spåren har mer än ett år på nacken men spänningen i att få uppleva de på nytt i sin tänkta kontext fräschar upp dom. Av de framstår ”Thuggin’” lika öronfångande skarp med en once-in-a-lifetime sampling, en teori som Madlib med jämna mellanrum bryter (Madvillains dragspels sampling på ”Accordion”). Med den backdropen, kan en upprymd Gibbs spotta sin street rap-konservativa syn om vad som är ”real” – ”niggas be like ’Fred, you ain’t never lied’/ fuck the rap shit, my gangsta been solidified”. I vågor konstaterar Indiana, Gary uppväxte Gibbs sin bakgrund och livsstil utan att romantisera det, förutom på just ”Thuggin’”. Likt Geto Boys kärleksförklaring till gangsterlivet, ”Damn It Feels Good To Be A Gangster”, kan Gibbs inte hjälpa att mysa i sina kallaste, råaste tendenser med ”and it feels so good, and it feels so right”.

”Piñata” är utan tvingad moralism, utan ursäkter, stolt i sin hustle och överlevnad om än något ambivalent. Ur kontext är Gibbs nästintill en psykopat, men om det är Madlibs ljudmattor eller att vara på andra sidan av 30-årssträcket, reflekterar rapparen miniskulöst och det känns. Sortens funderingar som påverkar angreppssätt, men aldrig ens essäns. Vare sig det är tillbakablickar på en fattig, brokig uppväxt i ”Broken”, eller Gibbs kvävande paranoia över sin tjejs aktiviter medan han sitter bakom lås och bom i ”Deeper”. Allt som oftast vänder rapparen riktning när han betvivlar sig själv – han är ”sucka-free”, det motsatta av ”soft as gelatin”, det motsatta av hur forne bossen Young Jeezy betedde sig runt Gucci Mane enligt aggressiva, personliga dissen ”Real”. Det må vara motsägelsefullt, men det är något befriande i hur Gibbs, envist, aldrig sätter slutmålet, att han idag än är här, före vägen som togs. Eftertänksamhet behöver inte vara så melodramatiskt, bara poängen görs.

Annars är det som det så har varit med rapparen sedan han först tog avstamp 2008; en buffé av klassiska rap angelägenheter av högsta kvalité ur både ett tekniskt som musikaliskt plan. Chillt skitsnack (Domo Genesis och Earl Sweatshirt assisterade ”Robes”), solskinande stoners anthem (”High” med Danny Brown) – allt med ett troget trollbindande studsigt flow. Både Madlib och Gibbs har, var för sig,  från dag ett varit kompromisslösa i sin olika ändor av spektrumet som är rap. Tillsammans rycker de i varandras understimulerade impulser, och kan därför komplettera varandra lyckosamt effektivt.