Commons tionde album är ett brev till och från hemstaden Chicago.
Det är varken ett kärleksbrev eller en krigsförklaring, det är snarare en slags dokumentation och en berättelse om vad som sker i en av de mordtätaste städerna i USA just nu. Staden som har gått från att kallas ”Windy City” till ”Chi-Town” och som nu fått det morbida smeknamnet ”Chiraq” för att återknyta till de hundratals mord som sker varje år.
Produktionen sköts helt och hållet av Commons gamle vapendragare No I.D. aka. ”the Godfather of Chicago hiphop” enligt många och mannen som lärde Kanye West att producera och kan ses som en av de med störst ansvar för Kanyes framgångsrika karriär. Ett par beats från ”Nobody’s Smiling” hade faktiskt kunnat passa in på Kanyes platta ”Yeezus” snarare än för den uppskattade ”gatupoeten” Common. Extra kul är det att första låten, ”The Neighborhood”, samplar Chicagolegenden Curtis Mayfield: passande på många sätt.
Det är just gatorna i Chicago som Common berättar om också, väldigt snyggt i titelspåret: ”I’m from Chicago – nobody’s smiling. Niggas wildin’, on Stony Island. Where the chief and the president come from. Pop out, pop pills, pop guns…”. Men finast blir det på ångerfyllda ”Rewind That” där Common ber om ursäkt till skivans producent No I.D. för att Common ignorerade honom när han flyttade till New York för att satsa på rappen. I låten hyllar han även hans favoritproducent J Dilla på ett väldigt fint sätt. En av höjdpunkterna.
I övrigt har Common vuxit en hel del, vilket man inte bara märker i den ursäktande ”Rewind That” men också att på en version av albumomslaget pryds av Chicagorapparna Lil Herb och King L. Enligt Common själv är det ett sätt att ge tillbaka efter alla år – till sin stad och till andra unga rappare. En fin gest, även om den inte riktigt ger något här. Ingen av gästerna, undantaget Vince Staples och underbara Jhené Aiko, imponerar särskilt. Erfarna och före detta GOOD Music-kollegan Big Sean känns t.ex. helt off och fel i Kanye-doftande ”Diamonds” (som i sig är en ganska medioker låt dessutom). Det är också när Common glider ifrån ämnet Chicago som det blir ointressant, som i ”Speak my piece” som visserligen är skön med sin Biggie-sampling men känns som en mixtapelåt, inte för ett album.
Tanken är god med albumet och Common är som bekant en duktig lyricist som fungerar som en fin motpol till mycket av den IQ-befriade rap som spelas idag. Men skivan räcker inte riktigt hela vägen fram även om den får klart godkänt. ”Kingdom” (med Vince Staples), ”Nobody’s Smiling” (med Malik Yusef), ”Rewind That”, ”Black Majik” (med Jhené Aiko) och ”The Neighborhood” (med Lil Herb och supergruppen Cocaine 80s) är dock bra låtar som drar upp betyget en bit, men jag hade hellre hört dessa låtar samt bonusspåret ”7 Deadly Sins” som en EP – som Common faktiskt hade planerat att släppa från början, innan albumsläppet.
Bäst? ”Rewind That” och ”Kingdom”.
///Alexander Kihlström
