Jag hade nyligen fyllt sex år dagen då Tupac Shakurs kropp till sist gav vika efter sina skottskador den där natten i Las Vegas. En händelse lika tragisk som ikonisk, inte bara för hiphop utan för hela kulturhistorien. Tupac är på många sätt fortfarande ett ansikte utåt för en genre han inte varit aktiv inom på mer än 20 år. Det säger en hel del om hans dragningskraft, arv och historia. En historia som är som gjord för ett filmmanus. Här finns våld och sex, rikedom och fattigdom – motgångar och framgångar. Och en alldeles för tidig död. Dramaturgin är väl dokumenterad.

Men det som gjorde Tupac till en ikon var inte bara det, utan också vem han var som person – en lika delar kroppslig manifestation av uppror som ett levande bevis på människans dualitet. Bristerna och styrkorna. Det är egentligen här den riktiga storyn om Tupac Amaru Shakur finns, men i filmen om hans liv kommer behovet av att återberätta allt, i vägen. En balans som den närmsta jämförelsen ”Straight Outta Compton” lyckades betydligt bättre med.

De första 15 åren av hans liv behandlas på ungefär lika många minuter. Hans mor, Afeni Shakur, och styrfar Mutulu har en stark politisk bakgrund i den svarta motståndsrörelsen Black Panthers och det var där han redan i ung ålder tillskansade sig en medvetenhet och rebellisk ådra som formade honom framförallt i början av sin karriär. Han blev en del av Digital Underground, slog igenom med sin första roll i filmen ”Juice” och hade en nära relation till Jada Pinkett. Varje fetstilad Wikipedia-rubrik har fått en scen och vissa sekvenser verkar ha klämts in endast baserat på intervju-citat.

En av filmens starkaste delar är relationen till sin mor, utmärkt gestaltad av Danai Gurira, en stark svart kvinna härdad av ett tufft liv av orättvisa, rasism, fattigdom och droger. Det är egentligen hon och filmens huvudperson Demetrius Shipp Jr., som i sin skådespelardebut gör ett värdigt jobb att karaktärisera Tupac Shakur, som bär filmen skådespelarmässigt. Castingen är annars en punkt att diskutera, då det är svårt att avgöra om rollerna för personer som Snoop Dogg och radio-profilen Angie Martinez har en ironisk underton, är castade enbart utifrån sin förmåga att imitera röster eller till och med får stöd av voice-over.

Filmen om Tupac Shakur är främst till för den publik som är flyktigt bekanta med hans namn. De mer inbitna hiphopfansen har redan koll på storyn och åtminstone jag själv hade förväntat mig velat se ett mer fokuserat narrativ med Tupacs dualitet i centrum. Det är som sagt här den riktiga historien finns. Och kanske var det just att regissören John Singleton hoppade av och ersattes av rapvideo-regissören Benny Boom som blev avgörandet. För precis som karaktären (ironiskt nog spelad av New York-rapparen Maino) som sätter fem skott i Tupacs sargade kropp säger: ”This ain’t a rap video”.

/Malkolm Landréus