Bardem. Javier Bardem. Spanjorens otäcke karaktär "Raoul Silva" lyfter självmant "Skyfall" till mer än en brittisk stilstudie i action som stundtals påminner om "Dark Knight"-serien.

Mörka depressioner verkar vara trenden bland Hollywoods rättsskipare. I “Dark Knight Rises” fick vi se en Bruce Wayne med depression som reflekterade över sitt yrkesval som Batman. Då fick andra karaktär ta mer plats i filmen, från “Bane” och “Catwoman” till Alfred. Nu har turen kommit till James Bond, och det är kanske inte så konstigt. Att jaga skurkar runt jorden tar på energin.

 
I “Skyfall” får Bonds chef på brittiska underrättelsetjänsten MI6, M (Judi Dench, makalös) en viktig roll i handlingen när Bond efter ett misslyckad uppdrag försvinner och antas död. M har tappat bort ett USB-minne som innehåller identiteter på alla aktiva agenter i M16 som har täckmantel. Stort misstag såklart och M blir ifrågasatt av regeringen. Man kan fråga sig om det inte är lite väl klantigt av en underrättelsetjänst att tappa bort ett USB-minne, men men. När M16 blir utsatta för ett hot ser M en anledning att kalla på plötsligt återvändande Bond som ger sig ut för att söka upp skurken Raoul Silva som antas ligga bakom stölden av minnet. Under det här sökandet tvivlar Bond på M:s egentliga motiv till att hitta Silva och den här nakna osäkerheten hos Bond är välkommen och modern, långt från Sean Connerys macho-gestaltning.

 
Daniel Craig har växt sig in i kostymen som Bond och precis som en del andra hjältar på sistone har Bond glädjande fått mer personlighet istället för större vapen. “Raoul Silva” kan också vara en av de mer minnesvärda Bondskurkarna de senaste 20 åren. Javier Bardems tomma, isande blick, teatraliska sätt och udda, blonda peruk är en bra motpol till Bonds coolhet. “Skyfall” lyckas varva  högteknologisk action med filmens teman om depression och tillit utan att det ena tar över det andra. Vår egen Ola Rapace då? Tja, han ångar på i fighting-scenerna och har kanske en av filmens mest dramatiska fighting-scener på ett tågtak men hans karaktär “Patrice” är fåordig, man hade velat se mer. Bonds obligatoriska kärleksaffär i filmen, “Miss Moneypenny/Eve” ovanligt blek och kemin mellan henne och Bond är inte där.

 
Skådespeleriet är riktigt imponerande med Ralph Fiennes, Judi Dench och Bardem i spetsen vilket höjer filmen en bit ovanför tidigare Bondfilmer på 2000-talet. Här får vi en bra mix av underhållning och djup som i vanlig ordning är paketerat i sjukt snygga miljöer. Jag kan inte riktiga köpa att säkerhetschefen för en underrättelsetjänst tappar bort ett USB-minne och inte heller att Bond så snabbt repar sig efter att ha blivit skjuten (syns i trailern) och därför är detta inte en fullpoängare.

 
BIOPREMIÄR 26/10

TRAILER: httpv://www.youtube.com/watch?v=ozgZvg3cggE&feature=relmfu

 
/// Emil Sandgren Strada