Årets vackraste film är här. Långt bort från explosioner, robotar, 3D-glasögon och trötta kärlekskomedier kommer Frankrikes bästa export sedan Saian Supa Crew.

Fransmännen har sedan länge satsat stora pengar på kultur, där film är inräknat. Medan många europeiska länder drog ner på just kultur under den ekonomiska krisen så valde fransmännen istället att höja (!) budgeten 2011. Man ser helt enkelt film som någonting mer än bara en vinstmaskin, det har ett kulturellt  värde.  Det gör att man kan producera mer än bara popcornrullar och dramakomedier. Slump eller inte, sent 2011 kommer “Intouchables” och blir en av landets största biosucceér någonsin.

Tänk er en ensam man från överklassen, otroligt kunnig i poesi, konst och klassisk musik. Sedan tänker ni er en rastlös kille från arbetarklassen i Paris gråa förorter som gillar snabba bilar,  tjejer och “Earth,wind and fire”.  Addera sen att överklassgubben blivit förlamad efter en olycka och behöver en skötare 24-7. Genom ett udda möte blir det förortsgrabben som får ta hand om honom. Det finns inga människor som är mer olika varandra i teorin än Phillipe (Francois Cluzet) och Driss (Omar Sy) och redan där blir filmen magiskt intressant. Den uppenbara kulturkrocken med den fattiga killen som aldrig varit i närheten av antika tavlor och guldkantade badkar har vi sett förut. Skillnaden här är att Driss måste stanna i jättehuset och vänja sig, anpassa sig. Eftersom Philippe är förlamad från nacken och nedåt måste Driss leva och bo i rummet bredvid och alltid vara redo för att stödja Philippe.  Med personal som är skeptisk till Driss ankomst bäddar dynamiken för drama och humor.

Värmen och humorn som utvecklas i relationen mellan Philippe och Driss  gör att man som tittare sväljer fördomarna i filmen om rika och fattiga på något konstigt sätt. En stor anledning till att skrattet alltid är nära i filmen kan tillskrivas Omar Sy. Hans karisma och timing är helt otrolig och det är oftast han som får stela Philip att skratta, samtidigt som man själv skrattar som fan. Driss kamp för att Philippe ska våga leva livet och våga träffa sin e-kontakt är central. Det är tragikomik från sin bästa sida. En höjdpunkt i filmen är när Driss dansar loss på Philippes födelsdag. En annan ljusglimt är när Philippe röker på och får öronen masserade av två tjejer eftersom det endast där han har känsel och samtidigt kan bli kåt. Det visar sig att Philippe och Driss är mer lika varandra än de båda först trott, mycket tack vare Driss envishet  ” Om du inte vet vilka är Kool & the gang är så kan du inget om musik!”. Just relationens utveckling är det viktiga i “Intouchables” och därför har filmen ett ganska lågt tempo. Varje scen är betydelsefull och det är mer omsorgsfullt gjort än i amerikanska filmer, här saknas till exempel one-liners. Dialogen är sjukt rolig och tankevärd och utmanar en att fundera på hur man skulle göra om man var förlamad från nacken och nedåt. Driss uppfinningsrikedom för att komma över begränsningarna är fantastisk och inspirerar.

Då och då i filmen återvänder Driss till sin familj i orten, där det är kaos efter Driss frånvaro. Det hade varit intressant att få mer bakgrundsinformation om Driss bakgrund. Hur Philippe blev förlamad får man heller aldrig veta. Förutom dom två sakerna är filmen fläckfri och en av årets, kanske till och med senaste årens skönaste drama/komedifilmer.

[/media-credit]

///Emil Sandgren Strada

httpv://youtu.be/hsPHXVnt27g