Ännu en populär bok i deckare-genren som fått folk att gå bananas och därför blir film.

En kall, grå och öde miljö i vinter- Stockholm. Ett våldsamt mord.  En poliskommissarie (man såklart) som är singel p g a tidigare trauman och därför nu gräver ner sig i utredningar. Litet ordförråd  med begränsade kunskaper i sociala relationer. Folk tycks aldrig tröttna på den ensamma, starka typen, vilket för mig är ett mysterium. Någon gång måste väl en kriminalkommissarie vara en positiv, pratglad typ, och kvinna (!) men vill man se det så får man vänta tyvärr. Klyschorna serveras en efter en i filmen.  I “Hypnotisören” är tack och lov kommissarie Joona Linna inte enda huvudperson, vilket räddar filmen.

Joona Linna får problem när det enda överlevande vittnet till en riktigt brutal slakt på en familj i Stockholm svävar mellan liv och död. Vittnet är den 15-åriga sonen i familjen och utan hjälp kör  Linna fast i utredningen och blir desperat, utan att riktigt ha undersökt bevis och brottsplats ordentligt. Dessutom är storasystern i familjen spårlöst försvunnen. Nåväl, Linna får nys om hypnotisören Erik Maria Bark (Persbrandt) som trots stora protester från frun Simone (Lena Olin) bestämmer sig för att ta sig an fallet.

Linna och övriga poliser framstår i filmen som rätt värdelösa och tafatta. När de inte fikar så tar dom hand om skrikande barn eller helt enkelt väntar, och Linna själv verkar också passiv. “Hypnotisören” gör knappast bra reklam för den svenska poliskåren och kan snarare ses som en hyllning av alternativmetoder vid brottsutredningar. Det värsta är kanske att man själv kan leka amatördetektiv och själv se samband som poliserna i filmen blundar  för. Man vet att det är illa när man likt Peter Griffin i “Family Guy” kan säga: Hey,wait a minute, there´s a huge hole in the story! Till exempel är det en väldigt viktig person som dyker upp långt in i filmen uppenbart bara för att man vill twista handlingen och göra det mer spännande. Det blir ju såklart väldigt spännande också när filmen hela tiden byter riktning, den blir oförutsägbar, men tyvärr på bekostnad av logik.

Hypnotisören Erik och hans fru Simones knasiga relation är ett skönt avbräck från den tunga stämningen i filmen men tar tyvärr bort för mycket fokus från spänningen. Filmens tempo kunde varit högre och det är för långa hopp mellan scenerna för att man ska hålla intresset uppe hela tiden. Trots det en underhållande rulle, mest tack vare Lena Olin och oväntade händelser i filmen.

///Emil Sandgren Strada