Av Emil Sandgren Strada

Michael Persbrandt repriserar rollen som Carl Hamilton, den enda svenska ”superhjälten”. Den första filmen fick ett ganska ljummet mottagande men uppföljaren överraskar något.

Carl Hamilton (Persbrandt) är återigen i hetluften, den här gången på grund av att hans guddotter blir kidnappad av extrema islamister i Saudiarabien. När polisen och myndigheterna verkar något oberörda måste Hamilton ta saken i sina egna händer. En släng av inblandade agenter från en viss stormakt motarbetar Hamilton och Säpo från att hitta guddottern vilket gör situationen ännu knivigare. Tillbaka från första filmen är den libanesiska kollegan Mouna (Saba Mubarak) som hjälper Hamilton i sin kamp mot oklara fiender.

Sceneriet känns igen från första filmen, det är oftast ett gulaktigt skimmer av öken och nakna berg eller helikopter-vyer över Stockholm. So far so good. Handlingen skiljer sig i allmänhet inte från den första filmen. Hamilton har ett uppdrag vilket är att återta en av sina nära och kära från valfri arabisk ”fundamentalistisk” organisation, men alltid med större krafter bakom sig. Att Hamilton ska lyckas med sina uppdrag känns föga överraskande. Spänningsmomentet ligger snarare i att se vad som händer Carl Hamilton själv. Kommer han lyckas? Vad kommer han göra härnäst? Lyckas man fokusera på det och inte det ganska förutsägbara handlingen så är detta en helt klart godkänd, svensk actionfilm.

Tonen i filmen är ganska rå, med explicita våldsscener och korta dialoger av typen – ”Gör det” – Ok, jag gör det”. En väldigt rak actionhistoria som på bjuder på en del torra skämt men desto bättre skådespeleri. Om sanningen ska fram så finns det få svenska skådisar som hade kunnat spela en actionhjälte trovärdigt, Persbrandt är en av få som har karisman att lyckas med det. Tummen upp också för Nigel Whitmy som spelar CIA-agenten Bruce Curtis, han är vass som motbjudande CIA-agent och man tycker verkligen, verkligen inte om honom.

Tyvärr lider filmen av att spänningen aldrig byggs upp ordentligt, möjligen för att filmen bara är 1.30 lång. Allting går helt enkelt för smooth för Hamilton, trots vissa missöden. Sedan känns det fortfarande som att man inte vet vem Hamilton är bakom stenansiktet. Trots det är ”Hamilton 2” ett steg upp från första filmen för att den har en enklare historia och griper tag i en mer känslomässigt, kanske för att det handlar om ett barn som blir kidnappat och inte en vuxen.