Ett smörgåsbord av duktiga veteranskådisar i en thriller om girighet och mord i överklassens New York.

En Richard Gere i högform som überhal finansmagnat men tyvärr faller storyn platt.
Det här är knappast  den första filmen där en vit, gråhårig herre med snuskigt mycket pengar ska framstå som ett offer. Robert Miller (Gere) är notoriskt otrogen mot frun Ellen (Susan Sarandon) och vill desperat slutföra försäljningen av sitt affärsimperium. Miller är en hal rackare som spelar fult för att få upp värdet på sitt företag och ursäktar ständigt sina överträdda deadlines till sina affärspartners. Det blir extra klurigt  på grund av att nyfikna dottern Brooke är delägare i affärsimperiet.  Robert Millers älskarinna Julie står ut med allt. Anledningen verkar vara att Miller då och då öppnar plånboken för att visa sin “generositet”. Kaoset som hela tiden lurar runt hörnet  visar sig till slut för Robert när en oväntat bilolycka där älskarinnan omkommer vänder upp och ner på  tillvaron.

Ynglingen Jimmy Grant (Nate Parker, kunde spelats av Drake!) är den enda som kan hjälpa Robert i knipan. Inte helt oväntat är Jimmy motsatsen till Robert Miller. Ung, förvirrad, från ghettot och med trasslig bakgrund blir han Roberts verktyg för att gå klara sig undan rättvisan. Miller och Grants vänskap kommer plötsligt i filmen och man saknar bakgrundshistorien där. Dynamiken dem emellan är trevlig men med tanke på vad Robert gjort mot Jimmy borde han vara argare. Den snälla tonen är typiskt för filmen. Roberts fru blir inte arg alls på grund av otroheten, polisen Michael Bryer (Tim Roth) är en typisk NYPD-cop som trots temperament och listighet inte visar alltför mycket ilska när han går på mina efter mina. Millers affärspartners har oändligt tålamod, i verkligheten hade de varit betydligt smartare slår det mig.

Man kan fundera på hur vanligt är det att previligierade överklassmän utmålas som offer för tillfälliga omständigheter istället för att låta dem ta sitt moraliska ansvar, inte bara på film utan också i verkligheten. Richard Gere gör sin bästa roll på decennier som Robert Miller för att han lyckas visa en miljardärs sårbarhet och känslor för familj, men ändå har jag svårt att känna empati för honom. En förmögen man som blåser folk på pengar, är otrogen och sätter andras öden på spel är det helt enkelt inte synd om. Hade “Bedragaren” varit mörkare och mer verklighetstrogen så hade det här kunnat bli riktigt spännande men nu är den tyvärr bara light-spännande.

///Emil Sandgren Strada