Mastodontprojektet om vår favorithobbit Bilbo Baggins kommer irritera trogna J.R.R. Tolkien-fans men vi som älskade Sagan om Ringen -triologin känner igen oss.

Bilbo Baggins (Martin Freeman, duktig) drar tillsammans med tretton färgstarka, förvillande lika dvärgar genom häpnadsväckande landskap (Nya Zeeland) för att bekämpa draken Smaug och återta den eftertraktade ringen vid målet Lonely Mountain.  I prologen får vi veta att draken Smaug tidigare gått bärsärk på dvärgarnas hemmaplan Erebor och fått tag på en skinande ädelsten. Prologen påminner om Sagan om Ringens senare två filmer och jämförelserna filmerna emellan är ofrånkomlig.

Även i “The Hobbit” är karaktärerna lite udda och intressanta, orcher samsas med troll och glädjande nog dyker till och med schizofreniska Gollum upp. Miljöerna känns också igen, men skillnaden i “The Hobbit” är att regissör Peter Jackson här satsat på snygg högupplöst 3D-grafik och därför fått mer rörelser i bilden, men det ser också mer konstgjort ut. Inte så bekvämt för ögat men bioformatet som används i “The Hobbit” är en fingerpekare för hur framtidens film kan komma att se ut.

Trenden att splittra ett fantasy-äventyrsfilm i flera delar gör att vi å ena sidan kan vänta oss en fortsättning på “The Hobbit”, men också att berättelsen ibland är lite ologisk. Vi tittare får tyvärr ta den smällen när filmstudion Warner Bros. lagt ner gastronomiska summor på produktionskostnader. Filmen är något trögstartad med en introduktion av Bilbo Baggins liv i “The Shire” som kunde kortats ner eller kanske till och med varit en snabb återblick i prologen.  För att vara mer lättsam och familjeorienterad än “Sagan om Ringen” så känns 2, 5 timmar lite väl långt. Historien om Bilbo och dvärgarnas framtåg har långt ifrån samma djup som “Sagan om Ringen” och det är helt enkelt inte en lika medryckande historia.

På plussidan är de många och härliga karaktärerna som återfinns, alla från “Saruman” till “Gandalf” men framförallt favoriten “Gollum” är svår att tröttna på. Humorn är lättsam och de sjungande dvärgarna känns ofta lite småfulla, men det är säkert inte meningen. Eftersom “The Hobbit” är fritt baserat på J.R.R Tolkiens böcker så blir filmens mest visuella passager, som när två berg “bråkar” med varandra de absolut bästa medan de delar av filmen som uppenbart är med för att fylla upp bakgrundsfakta från boken lite tråkigare. Med tanke på hur vass “Sagan om Ringen”- triologin var med konsekvent coola karaktärer och episka äventyr så har jag fortfarande hoppet uppe för Bilbo Baggins och en eventuell fortsättning.

Biopremiär i morgon onsdag!

///Emil Sandgren Strada