Leo Di Caprio som rik playboy under 1920-talets high life med Jay-Z och Kanye bakom soundtracket i 3D-miljö. Kan det bli fel? Nja, men historien kunde varit djupare.

Jay Gatsby är en karismatisk, rik hustler i spritförbudets USA strax före börskrascher och depression. Det glada, sorgfria 20-talet där flashiga kläder, elegans och glamour var extra vanligt visualiserar snyggt i filmen. Soundtracket passar in som handen i handsken, trots att det inte borde finnas en logisk koppling mellan Jay:Z cirka 2013 och 1920-talets USA.

Gatsbys historia återberättas av hans vän Nick Carraway (Tobey Maguire). Sommaren 1922 är de grannar och Gatsby bjuder in Nick till en av sina vilda fester, men syftet är snarare att lägga vantarna på Nicks eleganta kusin Daisy.  Handlingen kretsar kring det här förbjudna kärleksdramat mellan Gatsby och Daisy och är inte speciellt djup, även om karaktärerna är intressanta. Carey Mulligan som spelar Daisy är duktig på att spela mystisk och ger sin karaktär djup. Som vanligt när Leo Di Caprio ska porträttera en känd person så gör han det med hela sitt hjärta och som vanligt lyfter han filmen helt på egen hand.

Att slänga in 3D i ett romantiskt drama är friskt vågat, men tyvärr känns det mestadels som att man gör Gatsby i 3D för att skapa hype, snarare än att det faktiskt har ett syfte. Visuellt är The Great Gatsby detaljerat snygg ändå och hade klarat sig utan 3D-glasögonen.

Nick Carraway som är filmens berättarröst får oväntat mycket utrymme, jag hade hellre sett en djupdykning i Gatsbys egna huvud, eftersom Gatsby är den överlägset mest intressanta karaktären. Handlingen har berättats förut och jag hade gärna sett flera tvister för att denna 2.20 långa film ska behålla mer spänning, som ändå är intensiv i temp

///Emil Sandgren Strada