Vår Hollywoodexport Joel Kinnaman gör ett godkänt jobb i en annars rätt oengagerande actionfilm. Viktiga frågor som vart vårt säkerhetssamhälle är på väg tas upp men saknar djup.

Biopremiär 7 februari.

Samuel L Jackson, Michael K Williams (Omar i “The Wire”), Gary Oldman och vår egen Joel Kinnaman.  Inga dåliga skådisar. Tyvärr är denna remake på 1987 års kultfilm alldeles för maskinstyrd för att man ska bry sig. Visst, specialeffekterna är “snygga” och de många actionscenerna intensiva, men vår RoboCop är känslokall och overkligt tom.

Året är 2028. Testkaninen Alex Murphy (Kinnaman) har dött utav en bilbomb och återuppstår som superpolisroboten RoboCop. Han är ingen man av många ord utan låter sina vapen tala. Rimligen borde Murphy vara grovt traumatiserad efter att ha återuppstått men det analyseras inte på djupet i filmen . Han blir en försökskanin med målet att kombinera robotornas överlägsna styrka med människornas intellekt. Detta försök är resultatet av att folk vill ha supereffektiva poliser men som absolut inte gör några övertramp a la polisbrutalitet.

2028 är ett genomtänkt årtal. Frågan väcks i mig hur våra poliser egentligen kommer att jobba 14 år från nu. Här framställs inte polisrobotarna med Kinnaman i spetsen som ett hot utan snarare en lösning på framtidens kriminalitet. Den mest realistiske figuren är den patriotiske mediemogulen (Samuel Jackson) som till varje pris vill ha en global polisstyrka som skipar rättvisa med alla medel. Alltså inte långt från många politiska ledare i USA. “RoboCop” är en hi-tech fest som har intressanta tendenser till att handla om något större men som tappar bort sig själv i handlingen och därför går betyget ner.

///Emil Sandgren Strada