En svart komedi om en rånarliga bestående av tre pengadrömmande bodybuilders som i sin jakt på pengar råkar ut för ett kaos som ingen av dem kan hantera.

Baserad på en sann historia är ett slitet uttryck som används lite väl generöst, så även här. Gymchefen Danny Lugo och hans kumpaner Paul Doyle och Adrian Doorbal var bodybuilders i Miami och utförde tillsammans en serie kidnappningar med utpressning, tortyr och mord som följd. Så var det i verkligheten. Regissören Michael Bay har inte gjort en “lågbudget”- film sedan “Bad Boys” och har tydligt jobbat mer med karaktärerna snarare än att berätta en sann historia. Framförallt gudsdyrkande, kokainälskande Paul Doyle (The Rock) är en överdriven karaktär som känns mer parodi än tragisk verklighet. Vill man gå in detalj finns stora skillnader och kortfattat var verkligheten mycket mörkare än filmen.
De första scenerna lovar mycket, vi blir direkt indragna i Danny Lugos brandtal om att nå den amerikanska drömmen. Soliga Miami är den perfekta bakgrundsmiljön för en hustler och citat som “Do be a doer, don’t be a don’ter” ekar i mitt huvud efteråt. På Lugos gym hänger snuskigt rika Victor Kershaw, en finanshaj som Lugo tränar personligen. Naive Lugo gör en plan för att kidnappa Kershaw och då tar filmen fart på riktigt.
Våra tre bodybuilders är ibland ovanligt korkade, naiva och deras humor är ofta riktigt låg. Skämskudden måste helt enkelt fram, även om det överdrivna får mig att skratta stundtals. Den svarta humorn blir som sagt ofta parodisk snarare än mörk och blandas med bestialisk tortyr så man känner sig rätt olustig. Jag blir väl underhållen däremot, intensiteten är hög och vändningar kommer hela tiden. Kanske lite för ofta till och med. “Pain&Gain” tappar mycket på att storyn inte känns helt genomtänkt, hade det varit mer av en thriller (som i verkligheten) och mindre komedi hade det här kunnat bli en riktigt intressant film.

Biopremiär 13 september