Mångsidige Ryan Gosling och regissören Nicholas Winding Refn är tillbaka med ännu en stilfull actionfilm, nu om en droglangande thaiboxare som ska hämnas sin brors död.

Duon Gosling och Winding Refn kanske borde jobba lite mindre med varandra. Precis som när Martin Scorsese och Leonardo di Caprio samarbetar blir det lite tjatigt i längden. För tredje filmen i rad spelar Gosling en mycket tystlåten, mystisk och eftertänksam ung man med en speciell talang. Julian (Gosling) är en framgångsrik droglangare och driver samtidigt en thaiboxningsklubb i Bangkoks undre värld. Julians bror blir dödad efter att ha våldtagit en 16-årig flicka, något som den pensionerade polisen Chang inte tolererar, en kompromisslös typ.

Saker och ting blir än mer komplicerade när Julians mamma Crystal (Kristin Scott Thomas, mycket bra) tvingar Julian att ta reda på vem som ligger bakom broderns död. Julian är en man som jobbar tyst, men tvingas bli en mer synlig typ i hans jakt på förövaren. En jakt börjar och Julian går loss med kreativt våld på allt som står i hans väg, ivrigt påhejad av gangstermamman som kommit från USA enbart för att utkräva hämnd

Våldsscenerna är långa och brutala men samtidigt stilfulla med detaljerna och musiken vilket inte osökt för tankarna till Quentin Tarantinos stil. Winding Refn har lagt ett stort jobb på att paketera ”Only god forgives” snyggt, för fotot och miljöerna är riktigt fräscht.  Julian är inte tillräckligt sympatisk för att man ska känna medlidande, men i en värld av onda krafter har vi som publik inte många andra att tycka om.

Innehållet är inte lika intressant som den vackra men smutsiga ytan i ”Only God forgives”. Julians jakt på broderns mördare är däremot väldigt spännande och filmens korta längd (1 timme och 30 min) gör att den passar rätt bra för ett biobesök.

///Emil Sandgren Strada