Tom Cruise är Jack Harper i en snygg Sci-fi med oväntade tvister. Oblivion flörtar friskt med gamla kultrullar i genren som Matrix och Star Wars, men det gör inte så mycket!

Året är 2077 och vi befinner oss i en dyster framtid. Våran kära planet Jorden utarmades på sina tillgångar i ett krig med utomjordiska “Scavs” för 60 år sedan och nu är det kaos. Utomjordingarna lämnade efter sig  robotar, något man kan jämföra med minor i vår värld. Jack Harper är en avslappnad man  som som bor lite isolerat i skogen och haft en grov minnesblockering från sitt tidigare liv men  nu är han är en av de sista robot-reparatörerna som är stationerad på Jorden och kan desarmera dessa robotar.

Jack följer arbetsorder från en streamad kvinnlig, röst som dyker upp i form av en pyramid i skyn. Han ifrågasätter sällan utan sköter sitt jobb ( han älskar ju verkligen Jorden). Vi får en bra bild av vem Jack är och hans pliktkänsla för Jorden, men filmen tar mest fart i andra halvan. Jack räddar en främling, en ung kvinna som kom ned till jorden med ett nedskjutet rymdskepp. I samma veva dyker lurige Morgan Freeman upp och även Olga Kurylenko som han haft mardrömmar sedan minnesraderingen.

Det blir från deras inträde i filmen mer action, mer fart och mer händelserikt. Inte helt oväntat måste Jack tänka om vad som kan ha hänt före och under sina minnesluckor och med hjälp av den vackra främlingen pusslar Jack ihop sitt förflutna med nutiden. Filmen är inte helt jämn i tempot och som sagt föredrar jag verkligen den andra halvan som aldrig blir tråkig.

Stora, snygga miljöer (verklighetens Island) gör “Oblivion” storslagen. Handlingen känns inte originell och lånen från tidigare Sci-fi succeér ser den erfarne, men tvisterna är finurliga. Man måste älska Morgan Freeman som bara blir bättre med åren och Tom Cruise som vägrar låta stuntmän ta hans plats på actionscenerna.

Biopremiär i morgon fredag, 12/4.

///Emil Sandgren Strada