Om du har ett hjärta, så kommer tårkanalerna jobba minst en gång i detta kraftfulla och gripande porträtt av en av vår tids största symboler för frihet, Nelson Mandela.
I en soldränkt glesbygd på landet växer Nelson “Rolihlahla” Mandela upp. Rolihlahla betydde “bråkstake” men han ville inte ställa med bråk, får vi veta tidigt. Han ville inte skämma ut sina föräldrar som båda var analfabeter. Men, Nelson hade kungligt blod i sina ådror via sin farfarsfader. Spola fram ett par decennier och en kostymklädd Nelson Mandela jobbar som notarie på en juristfirma i Johannesburg. Han bor i ett township” i Soweto vilket konkret betyder att alla invånarna är icke-vita men jobbar i ett område med endast vita invånare. Detta är mer känt som en del av Apartheid, den totala segregationen mellan svarta och vita. Den vita minoriteten styrde den svarta majoriteten under stort förtryck. Redan där känner man att Mandela, även kallad Madiba, är annorlunda. Han arbetar som försvarsadvokat, men blir respektlöst behandlad av både vittnen och rättens domare. Trots rasismen och orättvisorna, trots 27 hårda år i fängelse tappar han aldrig hoppet eller humöret, han blir bara starkare. Mandelas empati för sina meningsmotståndare växer hela tiden i filmen vilket är otroligt inspirerande. Trots att folket, hans vänner och till slut också frun Winnie hellre vill ha en väpnad kamp för att störta regeringen tror han på icke-våld.
Mycket som tidigare inte varit speciellt känt kring Mandelas person – boxningsälskaren, kvinnocharmören, den beväpnade frihetskämpen, slipade advokaten, får vi lära känna bättre. En andningspaus från alla känslomässigt starka scener. När Mandela organiserar befolkningen och håller tal och får alla att unisont sjunga tillsammans är det otroligt mäktigt och lämnar inte ett öga torrt i salongen .
Idris Elba besitter mycket pondus och har verkligen den värdighet och stolthet som krävs för att spela en ikon av Nelson Mandelas mått. Dynamiken mellan Nelson och hans livs kärlek Winnie (Naomie Harris) får mycket utrymme och ger en extra nerv i filmen. Eftersom man (ja, alla) hejar på Nelson vill man att han ska lyckas med allt, både kärleken och kampen mot rasförtryck. Är det något som skildras lite oproblematiskt i hans liv så är det relationen till sina barn och exfruar.Barnen tycks älska sin pappa ovillkorligt trots att han alltid jobbar och aldrig umgås med dem.
Filmen fokuserar mycket på frihetskampen utan att egentligen visa några individuella fiender till Mandela. Kanske är det underförstått att Nelson Mandelas fiende inte är en person utan snarare en tanke om segregering som bygger på hat. När jag lämnar biografen känner jag vilket avtryck filmen gjort och med frågorna: Vad kämpar vår generation för? Vad har vi egentligen för problem och hur löser vi dem? Revolutionären i mig väcks. En mycket stark 4.
Press
I samarbete med Filmtrailer.se
///Emil Sandgren Strada
