När jag var liten fanns det en kreativ humortrio, Magnus, Brasse och Eva. Tillsammans gjorde de barnprogrammet ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Den briljanta titeln minns jag än idag och framförallt hur jag som sex-sju år gammal försökte förstå vad det betydde. Elefanter är ju som vi vet mycket större och kanske mäktigare men myrorna är fler. Har myrorna en chans?

I filmvärlden är elefanterna dessutom fler än myrorna. Warner, Sony, Universal, Fox och andra enorma filmbolag spenderar astronomiska summor på den senaste tekniken och likt elefanter trampar de ner all mark under sig i konkurrensen. När elefanterna släpper en film, som ”The Avengers” eller valfri romantisk komedi spenderas ibland mer pengar på marknadsföring globalt än vad som spenderas på att producera filmen. Filmer som är anpassade för att tilltala en bestämd publik över hela världen, inte sällan unga killar och tjejer mellan 13-30 års ålder. Visst, filmer om hjältar i trikåer och situationshumor med Ben Stiller kan vara roligt och underhållande, men någon gång måste myrorna visa att filmvärlden också tillhör dom

1963 föddes ett filmgeni som senare skulle komma att bli en av världens mest legendariska myror i filmvärlden. Utan en fet budget och marknadsföringskampanj blev ”Reservoir dogs” (De hänsynslösa) 1992 en av årets största succéer. Folket hade talat. Quentin Tarantino, en ung filmnörd som hoppat av gymnasiet för att satsa på filmskapande och tidigare jobbat i videobutik har sedan dess fått Hollywoods grädda av skådespelare att köa för att få vara med i hans unika, fantastiska filmer. Enligt Samuel L. Jackson som varit med i ett antal av Tarantinos filmer så gör Tarantino bara filmer han själv vill se. Så pratar en riktig filmnörd och så pratar också en sann myra, som envist förklarar att den kan bära sin vikt femtio gånger. Efter tokhyllade (folket, inte recensenterna) ”Pulp Fiction” 1994 fick han erbjudande om att regissera actionfilmerna ”Speed” och ”Men in black” men tackade nej, trots filmernas uppenbara potential. Att gå sin egen väg är inte den säkraste i Hollywood, men elefanterna måste utmanas av myrorna, hur tråkigt och enformigt skulle det inte vara på biograferna annars?

Från Tim Roth till Uma Thurman, Samuel L. Jackson och nu senast Christopher Waltz i ”Inglourious Basterds” och ”Django Unchained” visar Tarantino om och om igen hur mycket hans välskrivna karaktärer kan rivstarta karriärer. Inga elefanter med tunga ekonomiska muskler behövdes utan bara ren filmtalang och vilja. Tarantino är sedan länge en tungviktare i Hollywood, en elefant egentligen. Nu ser vi ”Django Unchained”-affischer överallt på nätet och reklamfilmer i svensk tv, men så har det inte alltid varit.  Han var en gång en kille i en videobutik med ett obscent intresse av film. Så länge Quentin Tarantino fortsätter göra spännande, tankeväckande filmgodis kommer myrorna att ha en chans mot elefanterna och framtidens filmskapare kan fortsätta ge oss alternativ magi på film.

///Emil Sandgren Strada