”The Final Lap Tour” landade förra veckan i Europa för att spinna vidare på framgångarna från den massiva Nordamerika-turnén under sommaren, som nu tycks växa och addera spelningar löpande i olika länder och städer på världskartan. Ambitionsnivån verkar högre ställd än tidigare turnéer och 50 Cent menar att detta blir hans sista ”world tour” för en överskådlig framtid, dessutom jubileumstillställning för hans debutklassiker ”Get Rich or Die Tryin”. På förhand tänkte jag att det är ruskigt nära inpå förra årets Globen-spelning i juni 2022. Men det verkar inte påverka publiktillströmningen negativt då arenan ser fullsatt ut vid första anblick. Klokt nog valde han att ta med sig en ”special guest” för att locka publiken återigen – och vilket dragplåster sedan!
Busta Rhymes inleder glädjande nog spelningen på Avicii Arena i ett furiöst tempo med M.O.P-klassikern ”Ante Up” och dess remix, där Busta medverkar. Publiken är med på noterna och responderar på bästa sätt till Busta och Spliff Stars energifyllda inledning som följs upp av ”Put Your Hands Where My Eyes Can See” och hitlåtar som ”Luxury Life” och “Make It Clap”. Det blir snart uppenbart att stora delar av publiken sett fram emot att återse ”The Dragon” på svensk mark. Det har gått ett tag sedan sist nämligen. 2009 hade jag förmånen att se Bussa Bus på ett utsålt Berns Salonger, vilket är en av de bästa Stockholmspelningar jag någonsin bevittnat. Energin och känslan var makalös den gången – och Busta gör sitt bästa även denna gång för att få arenan att koka. Mitt under setet ledsnar dock Busta på responsen och menar att delar av publiken ser ut som “trötta gubbar”, vilket nog stämmer till viss del på undertecknad och många andra från det äldre gardet hiphopskallar.
För att vara ”support” till 50 Cent så lyckas han med bravur att utföra uppgiften med en enkel setup, utan gäster eller onödiga pauseringar. Brooklyn-rapparen bevisar med önskvärd tydlighet sin förmåga att elda upp en publik och bibehålla tempo och intresse rakt igenom hela setet. I mellanpartiet av setet lyfter det rejält på ”Touch It” och ”I Know What You Want”, där Busta bevisar att han har flera olika dimensioner till sitt artisteri. Tyvärr märks det på Busta att han måste hålla ett högt tempo mellan låtarna för att hinna klämma in så mycet det bara går på ynka 45 minuter, för en karriär som sträcker sig sedan början av 90-talet med ikoniska Leaders Of The New School till en stark solokarriär över fyra decennier. Nostalgikern i mig njuter i fulla drag av ”Scenario”-versen, men absolut bäst blir det när ”Break Ya Neck” får hela Avicii Arena att att nicka i takt på ett hälsovådligt sätt. Engagerat, professionellt och värdigt en hiphoplegend av Bustas kaliber.
När det så är dags för 50 Cent att äntra scenen, kan jag inte undgå tanken på hur han egentligen ska kunna toppa Busta Rhymes starka set…? Curtis besökte Sverige i juni 2022 och i allt väsentligt är det ganska mycket ”samma samma” även denna gång. Han har en sold diskografi att luta sig emot, framförallt debutklassikern som firar 20 år, men även en uppsjö av andra hitlåtar och G Unit-klassiker till sitt förfogande. Med en självsäker och majestätiskt pondus inleder med ”I’m On Some Shit” och ”What Up Gangsta” följt av ”Hate It Or Love It” och exempelvis ”Magic Stick”. Allt gott så långt, där 50 Cent betar av hitlåt efter hitlåt, inför en vad som nu förefaller vara en helt utsåld arena när eftersläntrare intagit sina platser.
Innan vi hunnit halvvägs in på spelningen noterar jag dock att 50 Cent hunnit med fler klädbyten än Beyoncé på senaste turnén. Att han konstant byter kläder – med allt från skinnjackor och byxor till mjukisdressar, Louis Vuitton-skjortor samt olika diamantbeklädda halskedjor och klockor – begriper jag inte riktigt. Något eller några klädbyten är väl rimligt, men här blir det nästan i löjets skimmer. Dessutom introducerar han ganska snart en större samling dansare som, i amerikansk stripclub-tradition trogen, visar upp sig inför 50 Cent och Uncle Murda och Tony Yayo på scenen. För min del så uppfattar jag det mestadels som misogynt och objektifierande, även om ett par manliga dansare försöker väga upp det hela med snygga breakdance-sekvenser. Känslan blir någon slags gubbsjuk uppvisning i rejält smaklös koreografi, i allt väsentligt befriad från konstnärlig ambition. På minuskontot hamnar även ljudet, återigen. Efter förra årets burkiga och distade ljudupplevelse hoppades jag att 50 & Co skruvat på mixerbordet till det bättre, men icke så. Med livebandet som kompar till instrumentaler blir det ofta så pass höga ljudnivåer att både rap och musik slår över vid upprepade tillfällen.
Detta till trots så lyfter andra halvan av spelningen till högre höjder. När 50 Cent kan briljera med otaliga hitlåtar så stiger även temperaturen och tillropen inne på arenan, med rejäl publikrespons på låtar som ”P.I.M.P.”, ”Window Shopper” och ”21 Questions”. Han upprepar även sin Pop Smoke-hyllning med ”The Woo” i förbifarten. Polaren och artistkollegan Jeremih gör även ett uppskattat gästinhopp på 50 Cents set med ”Down On Me”, där han med en flygel adderar välbehövlig stjärnglans på scen. För i ärlighetens namn så är ju Uncle Murda och Tony Yayo mestadels statister som fyller i adlibs och agerar habila ”hype men”. 50 Cent knyter i alla fall ihop säcken på ett starkt sätt med ”Many Men” och ”In Da Club” följt av en ambitiös ”encore” som ändå ger valuta för pengarna. Jag gillar 50 Cent i grund och botten, med den humoristiskt ignoranta glimten i ögat som få besitter. Men ska Curtis kunna göra fler utsålda turnéer (?) så måste han nog kunna uppdatera och utveckla konceptet, annars blir det nog det här ett definitivt sista ärevarv på de största scenerna världen över.
/ Tobias Carlsson
Foto: Anastasia Baranovskaia
