Av Niklas "DJ Grass" Grees.

Att bli tillfrågad om att recensera ett album med Kool G Rap borde kännas som ett hedersuppdrag då jag älskar karln men efter att blivit besviken av hans releaser så många gånger under de senaste 15 åren så var det med stor skepsism jag antog uppgiften. Skeptisk var jag även när jag mottog nyheten om att världens bästa MC någonsin skulle slå sig i slang med en av de jobbigaste rapparna någonsin, nämligen Necro.

I den blåa ringhörnan en odiskutabel legend, en MC som varit respekterad och fruktad sedan debuten 1986. En MC alla från Nas, Biggie, Jay-Z, Big Pun, MOP, Eminem till Action Bronson och RA The Rugged Man har att tacka för sina karriärer. I den röda ringhörnan, Necro, känd för att ha skapat genren ”death-rap”, sin brorsa Ill Bill samt sin skicklighet som producent åt bl a Non Phixion. Som rappare hade Necro defenitivt inte haft en karriär utan att ha dissekerat G Raps mest våldsamma texter. Tråkigt för Necro att han helt saknar fyndigheten och humorn som G Rap besitter. Man hör direkt att det här är något av det största som hänt Necro karriärmässigt, och han vill verkligen visa sin mentor hur hungrig han är på varje spår. Tyvärr kan hungrig inte nämnas i samma andetag som Kool G Rap. Precis som på hans senaste plattor låter han väldigt oinspirerad och hans tidigare så briljanta texter och flow går förlorade i ett malande multisyllabel-svammel om maffiabossar. Det hände något med G Rap på Roots Of Evil-plattan som spökar än idag. Det låter som att G Rap läser sina texter direkt från sin telefon utan punkter, komman eller mellanslag och läspandet som var något av hans trademark och som man älskade hörs knappt längre. Necro å andra sidan rappar snabbt och ettrigt men utan innehåll och har ett röstläge bara en mor kan älska.

Produktionen är precis vad man kan förvänta sig från Necro. Samplingar från mellanöstern trängs med skräckfilmssoundtracks, stråkar och hårda trummor. På ”The Godfathers samplas inte helt otippat temat till Gudfadern och även samplingar från The Loving Spoonful och Motörhead dyker upp.
På ett enda spår, ”American Sickos”, bländar det till och blir riktigt njutbart. Över en elak basgång, smattrande virveltrummor och en bpm på 125 hittar G Rap äntligen rätt och hans flow rider naturligt och oforcerat över beatet.