Av Niklas Thander.
Det är oklart om Timbuktu och Damn! någonsin håller något annat än riktigt, riktigt hög nivå. Jag har själv efter många konserter fortfarande aldrig blivit besviken på vare sig energin, låtvalen eller kvaliteten, och så var även fallet på Bråvalla. Timbuk har även en scennärvaro som få besitter. Han är svettig redan när han kommer upp på scen och styr publikhavet likt en dirigent, från första rad till ölkön långt från scenen. Det är självklart också Damn!s förtjänst, men vad som slår mig är att de två vuxit samman från två musikaliska komponenter till en stor, svettig röjarkomponent, till trots mot &-tecknet mellan namnen.
Hitkavalkaden börjar med första låten och slutar med sista. Materialet går helt enkelt inte att klaga på, och även de mest sönderspelade låtar (”Alla Vill Till Himmelen”, ”The Botten is Nådd”) lever upp med en ny, organisk Damn!-tolkning. Just ”Alla Vill…” speedas upp med en frenetisk double time-rap och instrumentalen får en kryddning av Fela Kuti & The Africa ’70. Mellansnacket flödar kvickt på och likt Damn!s övergångar mellan låtarna knyter Timbuktu ihop sina verser med spoken word-liknande driv. Hela spelningen är full av utropstecken. Chords dyker upp för ”Det Löser Sej”, en dumflinsframkallande, respektfull cover på Grandmaster Flashs ”The Message” dras av, Helt Off-låten ”Det Brinner i Paris” får en Husby-uppdatering och Titiyo smyger in för refrängen i ”Kapitulera”. När ”Botten is Nådd” sen spelas är det som om hela närområdet sjunger med, till synes utan att tänka på det. Timbuktu & Damn! har blivit en sommar-institution och det är också där de enda problemen ligger. Arrangörerna slänger slentrianmässigt in dem på en timmes-slot kl. 17 och det hade varit riktigt tungt att få se det hela hålla på ett tag längre, när mörkret lagt sig.
Den från publiken uppkastade ”Diakité for president”-tröjan är väl ett hyfsat gott och passande betyg för en av de bästa live-akterna vi har i Sverige.
Press Red anm: Bild från spelningen kommer inom kort.
