Blandade reaktioner och känslor efter en serie videoklipp där artisten Houman Sebghati vill belysa sociala mediers inflytande på vår uppfattning av företeelser och människor.
På tisdagen lanserade RMH-medarbetaren Thomas Gunnarsson ett videoklipp på Youtube där han förklarade att han med en journalistisk ambition ville ta reda på vem artisten Houman Sebghati egentligen är. I videoklippet fick man se Linda Pira, Eye´N’I och flera andra kända hiphop-profiler uttala sig om Houman – på ett uppenbart negativt sätt. Reaktionerna lät inte vänta på sig utan flera personer kopplade till Houman Sebghati kom till hans försvar och kritiserade hur han utmålades negativt.
Houman själv uttalade sig inte alls – förrän senare på kvällen då han själv och Thomas Gunnarsson på grund av starka reaktioner och upprörda känslor gick ut med att de båda stod bakom detta i syfte att belysa sociala mediers påverkan på vårt liv, åsikter och uppfattning om andra. I ett uttalande på sin Facebook-sida skrev Houman:
Är skyldig en hel del folk en förklaring. Efter att Thomas Karl-Johan Gunnarsson la ut det korta klipper ”Vem e Homan del 1” svämmade inboxar och telefoner över av meddelanden och samtal. Intentionen var aldrig att skada någon eller få folk att må dåligt. Det var heller inte min intention att få folk att börja kasta paj på varandra. Där gjorde jag en missbedömning. Och det är mitt ansvar att ta på mig det. Ingen där ute kunde veta att jag och Thomas satte ihop den här filmen tillsammans. Och på det sättet missledde vi er. Jag är skyldig de som jag verkligen håller av och som håller min rygg en ursäkt.
Avsikten med att skapa den virala kampanjen var dock inte att framställa Houman i en dålig dager, utan att med sociala mediers “hjälp” sprida en tankeställare hur vi egentligen använder sociala nätverk som Facebook, Twitter och Instagram. Houman skriver vidare:
Vi läser massor av skit och sprider massor av skit. Skitsnack flyger runt omkring oss och alla är vi delaktiga i skitsnacket. Sociala medier har gjort oss alla till proffstyckare. Vi pekar på allt och alla och vill få oss själva och andra att tro att felen ligger i allt förutom, oss själva. Jag vill tro att det sträcker sig längre än så. Vi bidrar alla till det som vi anser är fel med världen. Vad det än är så är vi små brickor i ett spel som inte klarar sig utan våra kommentarer, våra åsikter och vårt ständiga polariserande. Vi delar vidare hat och propaganda utan att tänka efter och verkligen kontemplera kring vad spridningen egentligen tillför. Vad som driver oss framåt är vår nyfikenhet och vår (be)undran. Där tror jag på det goda i människan. Jag fick igår höra många gånger att jag var egoistisk som tog det till denna spets. Att jag medvetet och ofrivilligt använde människor i detta sociala experiment är rätt egotrippat ja. Och chansen att jag uppfattas som ”ego-pat” är rätt stor just nu. Så därför ska jag förklara mig för de som jag håller av.
Jag ville med de här filmerna uppnå frigörelse. Och som sagt, det är ingen offer-kofta jag sätter på mig. Antar att jag som alla andra har ett behov av att vara älskad och omtyckt. Även fast det gestaltas på rätt märkliga sätt. Mina gamla demoner, sår och konflikter har satt spår i mer än ett decennium nu. Hade jag accepterat ett annorlunda öde och gått tillbaka till lagret eller taxi-bilen hade jag kanske inte behövt stå ut med dessa återkommande påminnelser att jag har bränt människor. Men det är musiken jag brinner för, med allt gott och ont som det tillför. Och det är där ni finns. Ni som har blivit brända av mig. Ni som har en åsikt om mig. Därför bestämde jag mig för att vända på det hela. Jag blev trött på att ständigt dömas när jag genuint försökte visa att jag är en hygglig kille som inget annat vill än att skratta och bjuda på mig själv. Jag är trött på att titta mig runt axeln vart jag än går för rädslan att få ett ont öga ständigt är närvarande. Att få gå en vecka utan att inte behöva höja rösten. Att få vara för evigt snäll och trevlig. Det är det sanna målet. Och för att komma dit tror jag att detta behövdes. Det är bull att leva i rädsla. Slutligen också de uppfattningar som finns i denna smala industri i denna lilla stad som vi kallar Stockholm. Historierna och berättelserna i filmerna är upp till 14 år gamla. Jag var en helt annan människa när dem ägde rum.
Se videoklippen nedan:
