Av Özgür Kurtoǧlu.
2024 var utan tvekan Kendrick Lamars år. Ingen kom i närheten av att lyckas med så mycket både kulturellt och kommersiellt. Men hur blev Compton-rapparen den artist han är idag, som kunde dominera så totalt som han gjorde och fortfarande gör – och varför?
Vad vill Kendrick Lamar? Vad vill han uppnå med sin musik och sin karriär? Vad vill han göra för och med sig själv, för människorna han håller närmast, för samhället han är en del av? Det är frågor som ställdes i början av hans karriär, av fans och kritiker och experter. Det är frågor som fortsatte ställas, av nyfikna utomstående bortom hiphop, när hans framgångar sträckte sig förbi vad som ansågs vara vanligt för kulturen. Det är frågor som fortfarande begrundas, av betydligt fler, med större övergripande och underliggande implikationer, för att han numera är något helt annat och betydligt mer betydelsefullt än en ny spännande rappare som han en gång var.
Kendrick har svarat på frågorna gång efter annan på i princip alla sätt han kunnat. Han har svarat genom sina tv-framträdanden och musikvideor, fyllda av referenser till kulturen som inspirerar honom. Han har framför allt svarat genom musiken och texterna: oavsett om det hänvisat till jazz och soul eller den västkusthiphop som formade honom, oavsett om det handlat om ett svårt och komplicerat liv i Compton och Los Angeles och USA. Han förbisåg tidigt den mall som i princip alla nya intressanta rappare tvingas in i, för att den inte tillhörde honom och var stöpt i andras idéer, utformad efter vad andra har gjort tidigare som han därför förväntades efterfölja; Kendrick ville bara vara Kendrick för att det var, och borde vara, tillräckligt.
Men frågorna kvarstod, trots – kanske även på grund av – alla framgångar Kendrick börjat rada upp. Oftast var de rimliga, ren nyfikenhet både från musikälskare och journalister, som ville veta hur Kendrick kände kring allt som hänt honom och vad han tänkte göra härnäst. Men en underliggande dömande ton fanns också där, som krävde nya och mer klargörande och mer utåt tillfredsställande svar från en artist som, precis som alla andra artister, försökte förstå sig själv och sitt artisteri i lugn och ro utan att skynda eller ta förhastade beslut. Många komplimanger var tvetydiga. Många hyllningar kom med konstiga brasklappar. Det blev mer och mer vanligt att ett “men” efterföljde visad uppskattning mot Kendrick Lamar och musiken han valt att skapa.
Han kallades tråkig för att hans låtar inte var lika klubbvänliga, inte sålde lika mycket, inte spelades lika ofta som hans kollegors. Han kallades pretentiös, predikande, nedlåtande för att hans fokus låg på att skapa kompletta album med genomgående narrativ utan att tänka på singlar. Hans kärlek för hiphopens historia behandlades som något påklistrat, överdrivet, för seriöst, som om hiphopen inte var värdig den uppmärksamhet han ständigt gav den. Det Kendrick valde att göra när han väl hade bestämt sig gick tvärtemot hur hiphopen såg ut när han slog igenom, och emellan framgångarna fick han höra kritiken konstant.
Hiphop är en maximalistisk konstform. Rap är en verbal kampsport. Det finns inget utrymme för timida uttryck, halvmesyrer, halvhjärtade försök. Det yttras mer ofta än sällan på kapitalistiska sätt än rent konstnärliga, vilket i teorin inte är så konstigt: genren skapades av marginaliserade personer i ekonomiskt och samhälleligt utanförskap i ett ultrakapitalistiskt land, så att pengar och rikedom skulle vara åtminstone ett av målen som rimmen förtäljde är logiskt. Lika mycket då, för över 50 år sedan i The Bronx, som nu när kulturen är en global företeelse, närvarande överallt, från slitna gatuhörn i bortglömda kvarter till haute couture-märkens visningar på modeveckor världen över. Det är en dikotomi som skapar friktion i en kultur som skapades ur motsatsförhållanden och konflikter.
Under 2024 bestämde sig Kendrick Lamar att metodiskt svara på alla de där frågorna igen, för varenda person som undrat eller glömt eller behövts påminnas. Trots att han väldigt länge nu varit övertydlig om vem han är och vad han vill vara för hiphopen, om vad han tycker och vad han känner för kulturen han kallar sin egen som han är en utövande elev av. Trots att han för väldigt längesedan klargjort att hans mål inte överhuvudtaget liknar målen de som dissar honom har, att hans syn på hiphop-kulturen definitivt inte är samma som deras, att ingen av de är ens i närheten av att vara hiphopens största och bästa.
Han sa det med sin “Control”-vers: han har kärlek för sina kollegor men vill göra de bortglömda. Han sa det igen med sin BET-cypher: dissarna kom från plastiga låtsasfigurer. Han har sagt det med alla sina album: West Coast-arvet som kom med hans uppväxt i våldets Compton på ”Section.80” och ”good kid, m.A.A.d city”, jazzskriet och funkbomben ”To Pimp A Butterfly” om USA:s brutna löften gentemot dess svarta befolkning, introspektivt ursinniga ”DAMN.” som gjorde honom till ensam rappare att vinna Pulitzer-priset, terapeutiskt sökande ”Mr. Morale & the Big Steppers” som tog alla frågor som följt honom genom karriären, hans ilska och desillusion om vad hans bransch och land värdesätter och vad livet är värt i det, och vände allt inåt för att försöka förstå vem han är, efter allt, trots allt.
Inget av detta borde ha varit oväntat. Det gångna året har visat att Kendrick ser sina motståndare som antitesen av vad han anser att hiphop ska vara, och han har fått fler att hålla med honom än någonsin tidigare, en strid ström av konverterade som ser hans poäng. De andra använder gärna spökskrivare och förvanskar orden de säljer som sina egna. De skapar AI-genererade verser av både levande och döda hiphop-ikoner, förolämpar dödsbon och kulturen i stort. De klär sig igen och igen och igen i andras kulturer, kopierar musikstilar utan att ge något tillbaka, hoppar på trender de inte har några kopplingar till.
Hiphopkulturen är rotad i berättelser om livserfarenheter, vars kvarstående men ofta debatterade centralpremiss är äkthet. Kendricks 2024 var ett enda långt tröttnande på att tjafsa med personer han såg som bedragare, inkräktare till ett liv de kunde lämna när det blev obekvämt, kolonisatörer och “culture vultures”, asgamar som plockar fritt från kulturer men distanserar sig så snart de inte får allt de vill ha. Det ingen som ifrågasatt eller utmanat Kendrick verkar ha räknat med är att han inte är intresserad överhuvudtaget av något av det som driver dem, trots att han upprepat det så ofta: han är tillräckligt känd, rik, populär, uppnått nästan allt som är möjligt för en rappare, dessutom lyckats med en hel del som ingen annan gjort. De har ingenting Kendrick vill ha.
Disslåtarnas detaljer finns spridda över texter, YouTube-reaktionsvideor, Reels, TikToks. De finns till och med i en stämningsansökan från en sårad part som menar att han skadats ekonomiskt, karriärmässigt, känslomässigt av detta, och slår fast vem som vann fejderna i utklassningsstil. “Not Like Us” förändrade och avslutade allt. Konserten “The Pop Out: Ken & Friends” som hölls 19 juni (även känt som Juneteenth, dagen som firar slaveriets slut i USA) var ett segervarv som streamades globalt. Kendrick bjöd in nära, kära, vänner, bekanta, och musiker till stor del från Los Angeles, tog upp alla de på scen, och pratade berört om att ingenting var större än att de alla – som förlorat någon till gatulivet, direkt eller via musiken – kunde stå där tillsammans med kärlek och respekt till varandra.
För Kendrick har detta alltid varit viktigast. Han är en produkt av sin miljö och sin kultur, något han aldrig tar för givet eller förminskar. Musikvideon till “Not Like Us” släpptes på USA:s nationaldag och är en gigantisk hyllning, en kärleksförklaring, till Los Angeles. Låten blev oundviklig: den spelades under OS i Paris, på NBA/NFL-matcher både på arenorna och av TV-kanalerna, av marschband på skolmatcher, i reklamer för Super Bowl och hans halvtidsshow.
Hans momentum ökade än mer när han i november plötsligt släppte sitt sjätte album ”GNX” och återvände till västkustens studsiga ljud samt staden han älskar mest. Där beskådar Kendrick vad som är kvar av mainstream-hiphopen nu när han står som förbannad segrare, skrikandes “HÖJ ER FÖR I HELVETE!!!” till allt och alla som tjafsat och fnissat, som valt enklare vägar istället för konstnärliga med rötter i något riktigt, de som faktiskt betyder något mer än uppblåsta streamingsiffror. Kendrick vann allt med förödande tydlighet: i “the court of public opinion” och hos kritikerna, hos streamingtjänsterna och på topplistorna och med utmärkelser: “Not Like Us” vann Grammys för Best Music Video, Best Rap Performance, Best Rap Song och de två tyngsta låtkategorierna Record of the Year och Song of the Year, framför musikindustrins glittriga elit som dansade och sjöng med till låten.
En vecka senare använder han sina 13 minuter på Super Bowl LIX för att visa exakt hur hög kulturell och socialpolitisk verkningsgrad hans musik faktiskt har. Showen leds av Samuel L. Jackson utklädd som Uncle Sam, personifieringen av USA, en proxy för den konservativa och anti-svarta kritik båda vet väntar efteråt. På scener utformade som tv-spelkontrollknappar runt en Compton-lik gata navigerar Kendrick igenom “The Great American Game” med hundratals svarta dansare runt sig klädda i rött och vitt och blått. De målar en splittrad amerikansk flagga tillsammans och hyllar döda vänner medan Kendrick lyfter fram SZA och Mustard och en cripwalkande Serena Williams. Framför allt avfärdar Kendrick allt Uncle Sam skjuter in – det är för högljutt, för ovårdat, för ghetto, USA gillar när du är lugn och fin – och konstaterar att han och hans vänner inte låter sig tystas. 133,500,500 tv-tittare innebär att detta är tidernas högsta tv-publik någonsin i USA och 90% av sommarens Europa-turné sålde slut på en dag. Kendrick visar att segervarvet ska bli ett segertåg 2025, ett cementerande av det han snackat om hela tiden: han bryr sig och älskar detta mer än alla andra, och hiphop-tronen är hans.
Text: Özgür Kurtoǧlu
Foto: pgLang / X
