Frontar samtidigt omslaget för Kingsize Magazine #5 2024.
Erik Lundin släpper idag det nya albumet ”Alla va nån innan dom blev nån”, hans första fullängdare på drygt fem år. Ett album som, likt föregångaren “Zebrapojken”, kretsar kring död och förluster men ännu mer rör det sig om osminkad självreflektion och blytung samtidsskildring. Ett album på åtta spår där vi får ett annat perspektiv än tidigare.
I den stora omslagsintervjun tillsammans med L1NA och Nisj, för det nya numret av Kingsize Magazine, berättar han att historierna på detta projekt handlar mer om honom än om andra.
– Jag har varit väldigt mån om i mina texter att prata om saker som hänt runt mig, men varit väldigt diffus kring min egen roll. Det har varit med flit. Men jag har börjat fundera mer kring det och anledningen till att jag inte pekar finger är för att jag inte var oskyldig heller. Jag växte upp fattig och gjorde det jag behövde för att överleva, som alla andra. På den här skivan kände jag att jag behövde adressera vissa saker. Även på ”Parmigiano” säger jag en del saker… men jag håller det mest till musiken. Jag har många vänner som inte kan eller vill uttala sig, så jag för deras talan på ett försiktigt och icke-glorifierande sätt. Min musik har beskrivits som politisk, men det är inte politik. Jag är uppvuxen där jag är uppvuxen och resultatet av det är det jag pratar om. Dom som folk inte tycker om är mina vänner som jag växte upp med och som jag än idag älskar att ha kontakt med.
På ”Dina ögon är nakna” rappar han bland annat:
”Nu hans blick är blodröd, den är grovt störd / kräver hämnd och han svär på sin brors död / för gör du det dem kallar rätt, är du golb*g / innan den första kaninen blev bokförd / sen jag lämna min allra första sko snörd / navigera genom kriminalitet / kunde suttit eller legat under jord men va ordnörd”
– Jag har varit på tio anstalter, men jag har inte suttit en dag. Jag har besökt andra som har suttit, för jag har alltid varit lojal. Den sidan har jag under alla dom här åren lyckats att inte prata om, dels för att jag inte har det behovet. Jag har aldrig spelat gangster eller varit det heller. Jag är den jag är bara, men det här kommer komma fram lite mer på skivan.
I ett pressmeddelande framgår att albumet initialt var tänkt att ha en annan riktning med andra berättelser, men att livet fortsatte ta ifrån honom nära och kära. Erik förlorade bland annat sin pappa till covid-19, vilket han också pratar om i intervjun.
– Jag har inte släppt på fem år så det i sig gör att det vore kul om det togs emot bra. Men jag hade släppt det här albumet även om jag visste på förhand att det inte skulle göra det. […] För den här bubblan som jag har varit i… pandemin betyder olika för alla. Jag förlorade min pappa till pandemin. Jag vet att folk har gått vidare men vi som förlorade folk har en annan relation till det. Så jag behövde få det här ur mig, berättar han.
Utöver detta reflekterar han kring karriärstarten och den långa resan till toppen, pratar om sina influenser och varför den yngre generationen är bäst på att skriva låtar. Han hyllar också Ant Wans framgångar.
I ett inlägg inför släppet berättar han också kort om omslaget, som är särskilt anmärkningsvärt, med 2Pac och Biggie bärandes de munskydd som många numera förknippar med pandemin.
“Omslaget kommer från en målning jag specialbeställde av min otroliga vän Anna Solla för flera år sen. Har haft den som ledmotiv i mitt huvud medan jag destillerade konceptet till albumet.”
Hela omslagsintervjun går nu att läsa här och albumet går att lyssna på nedan.
Foto: Oskar Sjöström
