Alexander Kihlström mötte nyligen Umeå-duon aktuella med skivan "Mauro". Läs intervjun här!

Funken lever. Funken spelar idag en prominent roll inom hiphop, kanske framför allt svensk sådan. De senaste åren har vi märkt av en våg där musiken är mer funky och soulig på samma gång. För oss fans av ”the golden age of hiphop” är detta givetvis välkommet. Men man behöver inte ha varit med under den eran för att skapa lysande musik…

Broder John & Friman är en ung duo i 20-årsåldern från en av Sveriges absolut främsta musikstäder: Umeå. Refused och Deportees i all ära, men för mig är det den hiphop som produceras i staden som utmärker sig. Genom åren har man märkt att det råder ett speciellt klimat för rappare och producenter i staden. De tar sitt utövande på största allvar och ingen vill släppa låtar bara för sakens skull, det ligger ofta mycket arbete bakom alla projekt som lanseras.

Random Bastards har betytt mycket för scenen och nu finns det en hel hög rappare och producenter i och från staden som håller riktigt hög kvalitet. Mycket har säkerligen att göra med att förutsättningarna är optimala; med toppmoderna studios, närhet till allt de behöver och expertis bara ett samtal bort.

Broder John & Friman är ett alldeles fantastiskt exempel från denna plantskola. De jobbade länge innan de släppte sin EP ”Mästerbotten” i december 2012. Efter det har de gjort det enda rätta och fortsatt utveckla soundet och stilen till något unikt. Nu sitter vi här med en av årets mest intressanta skivor i ”Mauro”, som jag rekommenderar alla att kolla in. Det flirtas med hiphop från en svunnen tid, men man gör det på sitt eget sätt – hela tiden med en tydlig Umeåprägel på hela projektet.

Jag träffade nyligen duon i en närförort till Stockholm där de väntade på Umeåbördige (och den nyblivna Stockholmaren) Cleo, som skulle köra grabbarna och sin gamla opålitliga (och ökända) Volvo 240 de 65 milen upp till hemstaden…

Jag pratade med min kollega, Niklas Grees, häromdagen och vi talade om att det nu finns en ny våg av svensk hiphop. Det är musik som är mer funky, mer själfull och välproducerad och jag tänker framför allt på er, Sjukstugan, Skizz med flera. Håller ni med om att det är någon slags ”funky” våg på gång i Sverige?

Friman: Det är fan en ny våg känner jag. Lite så att vi är på väg mot samma känsla som fanns 1994, även om det inte går att slå så klart.

Broder John: En ny våg känns som en bra beskrivning. Det är något som är på väg att hända, det märker man. Det känns jävligt kul och det är kul att du säger att vi är en del av den vågen.

Det finns en känsla av 90-talet i ert sound. Man får lite vibbar av Tribe, Cella Dwellas, Das EFX osv. Är det den eran av hiphop som ni lyssnar på och influeras av?

F: Absolut. Men det är intressant för jag har ju gjort beats utifrån vad jag har inspirerats av och det är ju typ New York-grejen 89, 90, 91 – på vissa beats. Sen när jag har skrivit är det lite mer Buckshot, Craig Mack… 1994-grejen. Men då talar jag för mig. Sen har man blandat ihop det där på något sätt.

J: De La Soul och A Tribe Called Quest med flera är ju också favoriter för oss båda, som vi har lyssnat på jävligt mycket.

F: Vi har egentligen lyssnat på och inspirerats av storheterna helt enkelt.

Man kan tala om influenser och inspirationer, men ni har ändå ett originellt sound. Hur mycket tänker du, Friman, på originalitet och nyskapande när du gör dina beats t.ex.?

F: Man gör ju sin egen grej. För att hålla det funky måste man ändå hålla den vibben man har haft innan och det sound man har jobbat fram. Men samtidigt blir det också per automatik en annan grej eftersom vi rappar på svenska och så.

J: Precis. Det är ju inte på något sätt ett försök att imitera. Vi kanske flirtar lite med vår favoritmusik bara. Det är inte så att vi försöker återskapa det som gjordes då, det kan ingen göra.

De där flirtarna är ganska sköna tycker jag. Som i ”Checka vår teknik” (med Marc UÅ och Academics, red. anm.), där man kan höra lite olika sorters flows. Bland annat en skön revival av Fattarus gamla bounce-flow, eller hur?

F: Precis! Det är bara att kolla på refränggrejen vi kör på den låten också, det var många som gjorde så innan men det var längesen någon gjorde det nu. Det är ganska mäktigt ändå.

J: Nu är det fan tillbaka…

F: Haha, yes. Folk viskar i båset typ.

Det känns som att musik i allmänhet och svensk hiphop i synnerhet är mindre ”tidskänsligt” nu. Nu kan en ny låt ha ett sound som påminner om 1994. Är det mer fritt för musikaliska tidsresor nu för tiden?

F: Jag tycker verkligen att det är så. Vi har gått förbi lite av den här elektroniska vibben och man märker att folk har börjat lyssna mer på hiphop från 90-talet igen.

J: Sen är det ju intressant att det är så outforskat med rap på svenska inom den typen av sound. Det känns jäkligt kul att trampa upp helt ny mark faktiskt, även om soundet har spår från förr.

I och med Adam Tenstas genombrott så blev det plötsligt väldigt mycket elektroniska beats, men känslan är att det blir mer och mer organiska och ”spelade” beats nu?

F: Ja, eller hur? Så är det för mig också. Jag började med att göra elektroniska beats. Det gör jag fortfarande, i en grupp som heter Abisko. Men sen har jag kommit tillbaka mer till det roligaste sättet att göra beats på: hitta en sampling, hitta en till sampling, lägga på trummor och rappa på det. Det är det som är det roliga, tycker jag.

Jag gillar inte att dela in musik efter geografi, men det slår mig ändå hur unikt Umeå är. Trainspotters och Cleo har pratat i flera år om allt som är på gång där hela tiden och hur många det är som jobbar med musik. Det känns också som att man i Umeå satsar på att utveckla sitt musikskapande och artisteri innan man släpper musiken, istället för att bara släppa ifrån sig grejer som många andra gör. Är det en korrekt analys?

J: Ja och det har vi snackat om ganska mycket också. Umeå som musikstad överhuvudtaget är jäkligt grym. Det är jävligt mycket som händer och ju mer man snackar med folk från andra ställen i Sverige så märker man hur bra det är i Umeå. Det känns unikt.

F: Det har varit jäkligt fett för oss också att det finns etablerade artister som liksom har tagit in oss i sin gemenskap.

J: … och det finns ingen prestige i det heller, alla hjälper alla verkligen.

F: Sen har ju vi visat upp grejer genom åren och kanske inte fått så mycket respons, men till slut sa Academics: ”ni är fan ready nu alltså!”, hehe. Det var typ så och då började vi göra något på riktigt.

Hur har soundet utvecklats för er sedan dess? Har ni rappat på svenska hela tiden?

F: Det är så skönt för vi har haft en grym studio hela tiden som vi har kunnat jobba i. Där har jag proddat, så har vi fått feeling för en låt, sen har det inte blivit klart… Men till slut fick vi klart EP:n ”Mästerbotten”.

J: Vi rappade på engelska först. Första gången vi träffade Alex (Academics, red. anm.) så spelade vi upp våra grejer för honom. Han sa: ”fett, men varför kör ni inte på svenska för?”. Det undrade väl vi också då, haha. Han hade bra argument för att köra på svenska tyckte vi och sen dess har vi kört på svenska och det känns mycket bättre.

På nya albumet ”Mauro” då, ni har med Trainspotters, Academics och Marc UÅ från Umeå och Stockholmstalangen Jazzy Julle. Hur tänkte ni med gästerna?

F: Nu i Stockholm träffade vi Jazzy Julle för första gången faktiskt. Vi hade inte träffat honom men vi visste att han var en funky dude! Vi hörde av oss innan han släppte sin EP tror jag till och med. Alla gäster kom ganska naturligt för oss. Trainspotters har alltid funnits där och varit peppande, de är stora i Umeå och har varit väldigt stora för oss personligen, vi har sett upp till dom. Alex har också alltid funnits där och lägger alltid grymma verser, så han fick vara med på två låtar. Marc UÅ är ju en konstnär och en riktig Umeåprofil…

J: Alla vet vem han är, så det var kul att få med honom på skivan. Lite annorlunda sådär.

Det här är första albumet. Kändes det naturligt att göra det i den ordningen: att först släppa en EP för att senare släppa debutalbumet?

F: Det var ganska kämpigt med EP:n, vi hade jobbat länge på den innan den äntligen blev klar. Den blev helt okej och efter det kändes det naturligt att fortsätta bara.

J: Jag tror att vi började skriva till skivan veckan innan EP:n kom ut. Vi hade ett helt annat självförtroende när vi väl hade gjort klart EP:n också, då visste vi vad vi ville göra.

F: Nag Champa, en snubbe som har proddat två låtar; ”Bara vara med varandra” och ”Hiromasa”, skickade lite beats efter EP:n och vi fastnade direkt för några. Då skrev vi en varsin vers för att avsluta projektet ”Mästerbotten” och det blev ”Hiromasa”. Knyta ihop säcken lite kan man säga.

Det hörs också i soundet att det här är nästa steg. Märker ni själva av hur ni har utvecklats också?

F: Ja det tycker jag nog. Musiken känns lite mognare nu, fast samtidigt mer funky.

J: Det var inte allt för länge sen som ”Mästerbotten” släpptes, det var i december 2012. Men sedan dess har vi jobbat väldigt intensivt med vår musik och vi har utvecklats snabbt.

Ni är ändå relativt nya, för omvärlden i alla fall. Får ni någon hjälp med bokningar av spelningar osv.? Är ni signade någonstans?

J: Vi är ju på RB (Random Bastards, red. anm.) nu. De släpper våra grejer och de hjälper oss nu framöver. Men det har varit svårt att visa upp oss för bokningsbolag och så när vi bara har haft en EP att presentera. Men vi hoppas på att det blir lite lättare nu när vi har ett album, som vi själva är väldigt nöjda med också.

Det känns också som en väldigt ”livevänlig” skiva. Hur tänker ni med uppsättningen där, kommer ni att köra med ett band t.ex.?

J: Ja, vi har tänkt det. Just nu håller vi på att sätta ihop ett liveband så det kommer bli grymt.

F: Vi kör ju med den klassiska uppsättningen rappare + DJ, när det krävs. Men helst kör vi med liveband. Det blir mer drag då och det känns som att vår musik verkligen passar med liveband, det är lättare att göra det funky då!

Det vore kul att se er spela runt om i landet under sommaren. Men efter det då? Med tanke på att ni gick direkt på nästa projekt efter ”Mästerbotten” så kanske ni har något på gång redan?

J: Vi har redan börjat! Det kommer nog att bli en EP. Vi jobbar med Anton från Sjukstugan, han har skickat lite sköna beats som vi ska göra något grymt utav.

F: Jag vet inte om det är officiellt eller…?

J: Vi kanske inte kan säga det? Äh, det kommer att hända ändå så det gör nog ingenting.

Ni samarbetar nu med Sjukstugan från Stockholm bland annat. Men stöter ni på några ”geografiska fördomar” för att ni är från Umeå, någon gång? Är det svårare för er än för artister från huvudstaden till exempel?

F: Nja… Jag har typ inte tänkt på det. När man är i Umeå och jobbar där så känns det som att man har allt man behöver. Vi har en toppmodern studio och en massa duktiga och kreativa människor runt oss som kan hjälpa oss med allt vi kan kunna behöva. Men det är klart, man känner ju inte asmycket folk här i Stockholm direkt. Det är ju lite det vi gör nu när vi är nere: knyter kontakter.

J: Jag tror mycket på att komma ut och spela live också. Det är det bästa sättet att synas på. Har man bra musik i grunden och gör en bra liveshow så kommer det hjälpa att sprida ens rykte på det sättet. Då lär fler få upp ögonen för oss, hoppas jag…

Vi beger oss snart iväg mot Cleos ökända Volvo som ska transportera grabbarna upp till Umeå igen. Efter några spontana foton dyker Cleo och Vanessa Marko från Femtastic upp på parkeringen. Startkablar behövs. Umeåfolket använder sin Västerbottenscharm för att fråga parkerande och passerande bilister om assistans. Jag tvingas lämna gruppen åt sitt öde, men ser några timmar senare på Instagram att de lyckats ta sig en bra bit på vägen mot Umeå, färdandes med släp bakom bilen och en talangfull duo samt kollega i bilen… Rap life – Umeå style helt enkelt.

Intervju, text & foto av Alexander Kihlström