Omslagsintervjun från Kingsize Magazine #4 2024.
I över 15 år har Zacke skärskådat Sverige i allmänhet och Norrbotten i synnerhet, från sitt – och andras – perspektiv. En sanningssägare som inte räds att exponera det fula och kantiga, genom att göra små historier vackra och meningsfulla. Kanske mer tydligt än någonsin på nya albumet ”Noir”; en bitvis satirisk men huvudsakligen autentisk skildring av öden i ett föränderligt Norrbotten.
Ju äldre man blir som aktiv musiker, desto tydligare blir ofta vägvalet mellan att gräva inåt och söka utåt. Att leta sig fram genom andras historier och tiden man lever i, eller gräva på djupet inom sig. Men på många sätt är förstås perspektiven integrerade. Ett tydligare exempel på det än 41-åriga Zakarias ”Zacke” Lekberg är svårt att hitta.
De första stapplande stegen som rappare togs i konstellationen L-Town Crew 1998. Ett gäng på ett 20-tal personer som gillade hiphop och höll på med rap, producerade beats, breakade och graffade. De gjorde en del spelningar och lyckades vinna distriktsfinalen i Musikdirekt. När
de splittrades efter tre år fortsatte Zacke att göra musik på egen hand. 2010 kom det charmiga debutalbumet ”Visst är det vackert”, som tre år senare följdes upp av den gemytliga juvelen ”Renhjärtat”, där han verkligen hittade sitt uttryck och sound. Detta märktes också av utåt, då låtar som ”Utomlands”, ”Torgny”, ”Minicall” och ”Mammas nya kille” fick uppmärksamhet för sitt förkroppsligade av en fräsch skaparlust och samtidigt bidrog med nytänkande teman och berättelser.
I skarven mellan ”Renhjärtat” och det som man skulle kunna beskriva som Zackes nya riktning kom också albumet ”Alaska”, som även fick ge namn åt konstellationen tillsammans med Johan och Anders Rensfeldt från Movits!. Ett bastungt och lekfullt projekt som inte bara skulle bli bland det sista ur den ikoniska Goldenbest Records-eran (som huserade namn som Maskinen, Ansiktet, Far & Son, Erik Lundin och JOY) utan också leda in Zacke på en mer tydligt politiskt konceptuell bana. För även om debuten innehöll spår som bluegrass-osande ”Ser det kommer” och uppföljaren huserade Promoe-gästade ”Värdegrundskursen”, så var berättandet och ett tillgängligt sound fortfarande i fokus. På det efterföljande mästerverket ”Fattigkussen” skulle den stora berättelsen ersätta de små och helheten formas av en mer kollektiv ansats.
”Fattigkussen” var ett konceptalbum och byggde vidare på en karaktär baserad på uttrycket ”fattiga kusinen från landet”. En start på något betydligt mer ödesmättat, cyniskt och melankoliskt om Sverige utifrån ett landsortsperspektiv. Om utanförskap i landets utkanter. Om historier som inte berättats och öden som inte förverkligats. Uppföljaren, 2020 års ”Pengar. Frihet. Zakaria Jamal.”, skapades i samma anda, med ett bredare fokus på ett Sverige i förändring, med ett större och mer ambitiöst sound. 2024 är vi framme vid ”Noir”, där Zacke återigen tar sikte på hemtrakterna och berättar om ett Norrbotten i förändring.
– Jag tycker plattan står på två ben. Ena benet är liksom Sverige och självbilden och identiteten som jag tycker har förändrats ganska snabbt och min besvikelse och… frustration över det. Det andra benet skulle jag säga är Norrbotten och allt som håller på att hända här, som är mycket svårare att koka ner, säger han och tar en klunk Trocadero.
– Det är mångbottnat, ska vi rädda klimatet eller tjäna pengar för att ändra platsen man bor på… du vet, det är så jävla många lager. På det benet har jag mest försökt fånga en slags känsla och zooma in på människorna som bor häruppe, som jag tycker glöms bort i många diskussioner.
Inför sitt debutalbum flyttade Zacke till Stockholm av den klichéartade anledningen att komma närmre musikbranschen och folket i den. En flytt som han i tidigare intervjuer sagt breddade hans perspektiv och fick honom att se på sin hemort i ett annat ljus. Flytten tillbaka till födelseorten Luleå gjordes först i samband med förra skivan och av allt att döma har det till stor format innehållet på ”Noir”.
Titeln säger en del om sinnesstämningen på albumet. ”Noir” är franska för ”svart” och används inte sällan i beteckningen ”film noir”, en subgenre inom thrillers som hänvisar till svartvita kriminalfilmer från 40- och 50-talet med dyster ljussättning ofta utspelad i en cynisk och dyster värld av falskspel, svek, girighet, korruption och mord. ”Noir” är också namnet på ett svensk dystopiskt rollspel som utspelar sig i en miljö inspirerad av klassisk film noir och moderna filmer som ”Sin City” och ”V för Vendetta”. Svart är också färgen på olja, som kommit att bli något av en symbol för den tätt sammanflätade länken mellan klimatförändringarna och känslokall kapitalism.
När vi möts via skärmar sitter Zacke i sin studio som ligger i ett skyddsrum i centrala Luleå. Jag frågar skämtsamt om det är en strategiskt utvald plats med tanke på tiderna vi lever i.
– Det är det nog för alla som är artister, skrattar han.
Utöver Rysslands invasion av Ukraina och den tillhörande farhågan kring en rysk attack mot Sverige, har mer direkta frågor som Nato-inträdet och återkommande begrepp som ”grön omställning” dominerat nyhetsflödet det senaste året. För de måttligt politiskt intresserade i mellersta och södra delarna av Sverige har det mest varit rubriker, men för människorna i Norrbotten så har dessa initiativ blivit skarp realitet. En realitet som bokstavligen fått marken under deras fötter att knaka.
– Det pågår ju en industrirevolution i norra Sverige. Det är en del av den gröna omställningen. Det ska investeras hundratals miljarder, alltså den största industriella satsningen i Sverige någonsin. Som jag tror ganska få känner till. Men en av dom här fabrikerna dom ska bygga är lika stor som SAAB:s satsning på 80-talet. Man fattar knappt. Det här händer överallt, i Lule ska dom bygga en hamn och göra den största muddringen sen Göta Kanal. Allting är på gigantiska, gigantiska nivåer i form av storlek och pengar, säger han och fortsätter:
– Sen det här med Nato… Det kanske inte folk i södra Sverige märker av, men det gör vi här. En vecka efter jag släppte ”Bottenviken” kom Anthony Blinken till Lule. Det är inte som att amerikanska utrikesministrar har kommit till Lule förut. Det är nya saker som håller på att hända och det går skitsnabbt. Det är det jag tror vi som bor här försöker förstå, hur det ska påverka oss. Vi vet inte hur det kommer bli. Det gjordes ju ungefär en sån här satsning i Lule på 70-talet som gick åt helvete, så det är många som är luttrade på grund av det, säger han lite nedstämt och konstaterar:
– Det är något gigantiskt som håller på att hända och folk här försöker förstå vad som händer, så kan man summera det.
För att göra musik av detta har Zacke använt sitt sedvanliga knep att själv ta ett steg tillbaka och låta andra människor synas och höras genom texterna. Det är ett hantverk som få bemästrar, men som Zacke gjort till något av sin paradgren. Här finns all anledning att dra paralleller till svenska proletärförfattaren Eyvind Johnson som 1974 tilldelades Nobelpriset i litteratur. Hans berättarkonst har beskrivits som ”en flerskiktad komposition, där realistiska och fantastiska inslag möts, kontrasterar och smälter samman till en enhet”. I efterhand har hans gärning summerats genom att han ofta skrev om ”människan i tiden” och litteraturvetaren Torsten Pettersson har beskrivit Johnson som en försvarare av ”den mänskliga kulturens fortbestånd mot tidens och våldets krafter” och talat om hans vilja ”att lindra egen och andras smärta, att mana till motstånd, att bevara förgånget människoliv, att ge insikt i nuet”.
– Jag gillar att skriva så. Det är lite birds eye view, men också väldigt nära. Jag tror det är för att parera att jag ofta slänger in väldigt personliga grejer. Jag är ju alltid med i scenen, även om jag ofta har med olika karaktärer och nu har dom varit med ganska länge. Dom här människorna är ju mina kompisar och vi har ofta samma bagage. Det blir också ett sätt att berätta om en plats, genom andras perspektiv och röster. Dom rösterna ger ju också kraft åt min röst och bekräftar min historia.
Zacke tar låten ”Rondellen” som exempel, en av singlarna från det dubbelt Grammis-nominerade albumet ”Fattigkussen” som delvis agerar snygg homage och norrbottnisk variant av Ison & Filles lokalgeografiska hymn ”Stationen”. Han menar att det är en “extremt osexig” plats, men att just människorna i låtens berättelse gör den levande. Och mycket av detta är också vad som karaktäriserar hans artisteri. Att ge liv och färg åt i många fall gråa och bortglömda platser och människor. Musiken ger liv åt berättelserna och sätter dem i en kontext som känns angelägen och intressant. Trots att ansatsen ibland kan kännas snäv, så även på ”Noir”.
– Albumet är ju lite mer internt, lite mer strävt, jag är fullt medveten om det. Det är ett medvetet val. Det här säger jag inte för att skryta, men jag hade kunnat skriva catchigare låtar, haha. Om det var det som var utmaningen. Men det var inte det jag ville göra med den här skivan. Då var ett mål också att få in fler röster. Alla mina favoritalbum har som en egen liten värld och det var mitt mål. Då måste det bo människor i den världen.
En annan aspekt av Zackes artisteri som på papper inte är så sexig är den nisch han karvat ut för sig själv inom svensk hiphop. För om rappare sedan genrens begynnelse pratat mycket om pengar, så har det främst varit om antingen bristen eller ett överflöd av det. I Zackes värld behandlas pengar som ett fenomen och nästan ett filosofiskt ting. Inte sällan gör han dyster parodi av kapitalism och industrialisering, som när han på ”Håll i er” – inspirerad av Adam McKays briljanta film ”The Big Short” – rappar ”baby, brösta upp dig tills du blir en systemrisk / dom kan baila ut dig, du är en too big to fail, bitch!” och på ”Bottenviken” sarkastiskt sjunger ”baby, hämta hinkarna / baby, det ska trickle down”; en referens till termen ”trickle down economics” som bygger på tesen att ju rikare de rikaste blir, desto rikare blir också medelklassen och underklassen.
– Att prata om pengar är ju hiphop också, som du säger. Hundra procent. Det är ju alltid lite spännande med pengar, säger han och skrockar lite ironiskt.
Och att Zacke är hiphop är inget som äldre lyssnare skulle kunna tvivla på, men för nyare öron kanske soundet och uttrycket inte direkt för tankarna till samma genre som huserar listfavoriter som Ant Wan, Yasin, Asme och ADAAM. Men när det kommer till kärnan finns det inga många som är mer hiphop än Zacke. En genre som i grund och botten är byggd på att berätta om där man kommer ifrån och vad man ser runt sig.
– Det tycker jag är coolt inom svensk hiphop, vi har jävligt många duktiga som har hållit på länge, sen har vi många svinhungriga nya som har kommit senaste fem åren. Det måste få finnas plats för allt det, tycker jag, säger han och kommer in på sitt senaste alster igen.
– Det är lite rädslan för mig, att den är för intern. För jag är inte sugen på att göra någon jävla doktorsavhandling, men samtidigt är hiphop för mig att man pratar om platsen man bor på och människor i sin närhet. Så för mig är det oundvikligt att inte gräva där jag står. Hiphop är ju internt. Jag har aldrig varit i Compton, men jag tycker dom historierna är intressanta. Så det är mitt hopp, att man ska kunna ta det till sig ändå.
Som en av få aktiva svenska rappare med 25 år i gemet är Zacke också ett exempel på hur man kan åldras inom hiphop. Att använda insikter, kunskaper och erfarenheter för att göra ärlig musik baserade på tankar man kanske inte har som 25-åring. Inför släppet av ”Håll i er” skrev Zacke på sociala medier:
”Den största fördelen med att bli äldre är nog att man kan titta in i nuet och jämföra bakåt. Sen får man väl bestämma sig, är den tiden jag lever i just nu rimlig? Det behöver inte vara helt självklart att den är det, bara för att det är nu.”
– Utmaningen som jag gav mig själv var att jag verkligen vill förnya mig. Om jag lyckas eller inte är upp till andra att bedöma, men jag behöver ha något som ger mig en gnista. Här var det att jag textmässigt och tematiskt ville skildra nuet, vilket låter pretentiöst och är en jävla utmaning. För
om du pratar om framtiden så kan du bara killgissa, när du pratar om dåtid är det lätt för där finns det någorlunda konsensus. Men vad som händer nu är, tycker jag, mycket svårare, menar han och återkommer till uppväxtstaden Luleå.
– Det är också för att jag tycker det händer så extremt mycket saker just nu. Jämfört med tidigare delen av mitt liv och mitt perspektiv på saker är tiden jag lever i nu extrem. Också platsen jag bor på, det är en jävla omställning att det händer så mycket. Det är det som på något sätt var stenarna som skulle slå fram gnistan.
Soundmässigt har han fallit tillbaka på trygga grunder, där samplingar och vistraditionen fått ta större utrymme än tidigare. På singeln ”Håll i er” lånar han av Fugees-klassikern ”Fu-Gee-La” och på albumspåret ”Tripoli” interpoleras Xzibits ikoniska låt ”Paparazzi”.
– Överlag är det väldigt mycket samplingar på den här skivan. Det är en av dom största förändringarna från mina tidigare släpp. Jag har försökt göra en innovativ skiva, men… i dessa tider, när det konservativa är på väg tillbaka, då blev det också en slags trygghet för mig med samplandet. Jag ville verkligen pusha grejer framåt, men samtidigt ha en trygg grund att stå på. Den låter mer hiphop, men också visa som är en trygg punkt för mig.
Jag fick lite punkiga vibbar av skivan också, det kan jag tänka mig att du lyssnat på som gammal skejtare!
– Skate-punk har jag ju lyssnat på såklart, så lite såna inslag finns också!
En grej som förvånade mig var att Mwuana gästar skivan, kan du berätta om ert samarbete?
– Jag tycker Mwuana är svingrym. Alltid tyckt det. Vi har haft gemensamma kompisar och halvkänt varandra ganska länge. Han är tight med Thomas Niemi som är från Lule så vi har ju träffats och babblat om musik. Jag kan tänka mig att folk tycker vi är ganska väsensskilda i vårt uttryck vid en första anblick, men jag tycker inte det. Jag har hört mycket i hans musik och hans texter som ligger ganska nära mig. Vi har väldigt olika stil men det är hundra procent i samma värld, så jag tycker det blev en jävligt cool låt. Det var kul att den blev så jävla hiphop! Och nästan lite obehaglig, haha. Hans vers är skitfett.
Ja, verkligen! Kan du berätta vad den handlar om?
– Den handlar väl om känslan av en avtändning, typ. Därav det här lite obehagliga. Tiny Oceans som lägger refrängen gör det svingrymt. Jag är inne på att Sverige som nation är inne i någon slags avtändning och det tycker jag Mwuana är inne på också. Det mörka i det och bilden man får när man ser sig själv i spegeln. En väldigt politisk låt, på ett sätt. Det är lite så jag känner, att vi är inne i en liten avtändning på något sätt.
En som inte är särskilt väsensskild från Zacke är Erik Lundin, som också gästar skivan. De båda har känt varandra länge, sedan tiden då Goldenbest Records huserade på Hornsgatan och båda jobbade i studios sida vid sida när den senare spelade in sitt numera klassiska EP-projekt ”Suedi”. Tillsammans har de skapat vad Zacke kallat ”en hoppfull kampsång” i pressmeddelanden och soundet för tankarna till Eddie Vedders soundtrack till millennials-favoriten ”Into The Wild”.
– Det var coolt att se den växa fram och jag tror alla vi som kände till honom sedan innan förstod att han hade det i sig och bara behövde hitta rätt uttryck. Men han hade en spelning i Lule och då passade vi på att hoppa in i studion. Jag hade en gammal låt som han gick igång på som fan och ibland behöver man att någon annan gör det. Då ändrade vi om den lite och la en charango på den. Jag hade en idé om att göra en kampsång som inte är corny, haha. Kan man göra en kampsång 2024 som inte känns progg-gubbig? Det finns ju inget som låter så vänster som en charango, skrattar han.
Haha verkligen, stränginstrument är verkligen vänster.
– Ja, ja. Men dom där små är verkligen det, skrattar han igen och fortsätter:
– Det känns som att progg har varit töntigt i Sverige i 30 år, men när man lyssnar på dom texterna nu så slår dom an annorlunda, tycker jag. Med vart vi är 2024. När jag lyssnar på dom texterna förstår man lite mer i vilken kontext de är skrivna i.
Vi pratar vidare en stund om albumspåret ”Nathalie”, en låt som innehåller inslag av just progg, rock och visa. På låten hörs bland andra hyllade textförfattaren Mattias Alkberg, rapparen Gonza-Ra och Gällivare-bördiga författaren och mångsysslaren David Väyrynen – vars banbrytande debut ”Marken” delar sensmoral med Zackes musik. Det är ett modigt inslag som rapparen är särskilt stolt över och som precis som introt ”NBIN” anspelar på ännu ett lager av albumets tematik.
– Man får aldrig snacka skit om Norrbotten och jag har det här i mig att det är som att sparka neråt. Det är nog underdog som det är. Så nu när det ska lockas upp 100 000 pers och jobba här så är det ännu mer ”allt är bra här, kom upp!”, haha. Så ska dom ju göra, politiker, tjänstemän och reklambyråer. Men för mig som kulturarbetare med rebelliska drag känns det spännande att göra tvärtom på något sätt. Så det är också något som har fötts ur det här. Att om jag bara inverterar den grejen, då blir det ganska mörkt och osäljigt. Jag tror inte ”Nathalie” hade använts av en reklambyrå, skrattar han högt och avslutar:
– Jag hoppas att även folk söderut kan ta till sig skivan. John Lennon sa det bra: ”Don’t hate what you don’t understand”. Människors historier kommer alltid vara intressanta tror jag.
Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Stefan Sundström
