Kingsize mötte albumaktuella Dizzee Rascal i hans London-villa.

Efter tio år i gamet är Dizzee rascal fortfarande starkt påverkad av sin hemstad London och han har behållit sin distinkta stil, trots detta förnyar han sig som artist. Då han nyligen släppte sitt femte album, som passande nog heter det The Fifth, var det med en tydlig koppling till USA, där han har jobbat mycket den senaste tiden. Inspirationen har kommit både från West Coast och Dirty South-rap. I tillägg till brittiska artister som Robbbie Williams och Tinie Tempah och rappare som Bun B och Trae the Truth med på plattan, som har producerats av bland andra RedOne och A-Trak. Tidigare i år fick Kingsize vara med på den första press “lyssningen” av The Fifth, hemma i Dizzees egna villa, lite mer än ett stenkast från där han växte upp i Bow i östra London, dessutom fick vi ett snack med den brittiska rapstjärnan.

Vad hade du i tankarna när du arbetade med album nummer fem?

-Stor. That´s it. Jag ville göra något som berör folk; stadium-musik, en uppföljare till mitt förra album. Den var väldigt dance-baserat, eftersom det var stort då. På den här plattan ville jag ha ett universellt ljud, experimentera med musik som jag inte jobbat med förut. Jag la mycket tid på det, jag har ju inte gjort en skiva sen 2009. Några av låtarna som jag gjorde under tiden hamnade på mixtapes, och några gavs ut i slutet av förra året. Det var så mycket som hände, jag fick med mig Robbie Williams på “Goin´Crazy”, reste runt i USA….Jag ville vänta med att ge ut ett nytt album, jag ville att det skulle få den genomslagskraft som behövdes. Det är mycket klubbmusik, utan att det blir för klent.

Albumet låter väldigt vuxet och internationellt, håller du med om det?

-Definitivt. På några av låtarna har jag jobbat med RedOne, han har ju producerat både Lady Gaga och Nicki Minaj, det är ett “big sound”, jag lägger bara på min egna lilla twist. Jag komma alltid att göra saker annorlunda än andra, jag tror att det ger publiken det lilla extra.

Hur tycker du att hiphop har utvecklats den senaste tiden?

-Det är speciellt down south-stilen som har dominerat, vilket jag är glad för, jag lyssnade mycket på det när jag var yngre och jag jobbade mycket med det tidigare. Till exempel, på låten “H-Town”, där jobbar jag väldigt organiskt och folket jag har med mig på låten är redan mina kompisar, det är det bästa sättet att jobba på. En annan låt med Angel producerades av Hi-Tek, som jag lärde känna genom Fredwreck i LA. Han fixade många producenter till mig, och han är med på mitt mixtape.

Kan du berätta lite mer om hur du började att jobba med Houston-rappare?

-Jag har känt Bun i sex-sju år. Vi möttes första gången på SXSW-festivalen. Han och Pimp C i UGK är några av dem som jag alltid sett upp till, i tillägg till många av de andra sydstatsrapparne, Juicy J bland annat. Vi fick en bra känsla för varandra direkt. och när jag flyttade till Miami, fixade han en massa kontakter och avtal till mig, jag fick ett nätverk genom honom. Jag hängde en massa med de killarna, drog på strippklubb, körde runt i candy cars, du vet, bara sånt som de gör där. Men jag spelade in mina låtar i England. A-Trak skickade mig ett beat, och då drog jag till Atlanta för att se Bun B göra en video med Young Scooter som Futures artist, och då mötte jag helt plötsligt Trae The Truth i studion. Det var så jag fick honom med på låten.

Hur funkade produktionen?

-Det trappy soundet på den låten kom från A-Trak. Jag hade träffat honom flera gånger förut, och han verkade vara en kul kille. Han har vunnit en massa priser och så, och det är sånt folk jag vill jobba med. Det var hans bror i Chromeo som först satte mig i kontakt med A-Trak och honom hade jag introducerats för av Armand von Helden som jag jobbat med tidigare. De andra hiphop-beaten på albumet kommer bland annat från Jean Baptiste och producenter som jobbar under honom. Låt nummer två, “I Don´t Need a Reason”, är från honom och detsamma med “Spend Some Money” med Tinie Tempah, och Sugerman. De jobbar i LA men har fortsatt med det trappy soundet. Det är samma kille som gjorde “lLook at Me Now” (Chris Brown – red anm)

Så man kan lugnt säga att du hänger i de rätta kretsarna med andra ord?

-Ja, jag har aldrig gjort ett album i USA innan. Jag jobbar på ett annat sätt, bara träffar folk. Folk tjafsar inte med jobbet här, de gör det de måste och så gillar jag också att jobba. Merparten av detta albumet gjordes förra året, och jag är lycklig över att ha fått med mig alla dessa olika människor på plattan, de flesta spelade in fyra till sex låtar vardera.

Du refererar till östra sidan av London i en låt, och säger”I fucking love this town”, men skivan är ändå väldigt internationellt, hur har du lyckats kombinera de två?

-Jag är internationell. Skivan är bred eftersom jag reste runt mycket i USA när jag gjorde det och hade det väldigt bra. Men jag är från London och skivan ska vara universell, så att alla, oavsett från vilken stad du kommer ska kunna känna igen sig. Men självklart rappar jag om min hemstad.

Hur har sydstatsrap påverkat dig musikaliskt?

-Kompis…beaten, bouncen, och att nästan-sjunga…i tillägg till swag, det enkla sättet de gör allt på utan en massa krångel. Alla sydstatselement; vi skulle aldrig haft grime utan dem. Det var det första jag lyssnade på när jag först började göra beats. Jag lyssnade mycket på Timbaland och Neptunes och absorberade mycket av West Coaststilen innan det, på grund av melodierna. Men dirty south-grejen, Three 6 Mafia, Juicy J, Ludacris, det är så rätt fram, så lätt att förstå. Jag lyssnar fortfarande på det.

Hur är det med juke music och footwork, Chicago-stil?

-Jag började att lyssna på det för cirka 10 år sedan. Chicago har alltid haft mycket intressant musik, jag började till exempel att lyssna på DJ Funk förra året. På detta albumet har jag till stor del försökt att få tillbaka 90-talets party och bullshit, sex hedoism, bara party och roligt shit. Jag har varit fokuserad på det i livet, stadium musik, sånt man kan sjunga med i.

Du har många konserter inbokade framöver

-Ja, jag är på turné med Muse just nu, och det är bra att kunna testa de nya låtarna på en livepublik. Showerna var bokade innan jag ingick i lineupen, så jag har kastats ut på djupt vatten. De är skithäftigt, cirka 60 000 i publiken!

Hur kom samarbetet med Robbie Williams till?

-Jag spelade in den låten med Tim Andersson, han är med i ett rockband som heter “Ima Robot”. Det slutade med att vi drog till LA för att se honom, jag har alltid gillat att bara hänga med producenter och se vad de har i gömmorna. De tror alltid att de vet vad jag vill jobba med, men jag gillar alltid något annat. Hans beat var bra, solida, hiphopsound, lite sådant som man kan förvänta sig, men en hel del rock också. Han spelade instrumentalen till “Goin´Crazy”, den var väldigt funky och hade lite indiekänsla. Jag hade tidigare jobbat med Arctic Monkey och ville gärna gå tillbaka till indiekänslan. Det lät bra men vi ville ha ett stort namn med oss på låten och det var inte förrens i år det hände, att Robbies namn kom upp på ett möte. Han var väldigt lätt att jobba med, jag drog till hans hus i LA och var där från sex på kvällen till sex på morgonen men vi spelade bara in in en och en halv timma, resten av tiden hängde vi och chillade.

Låt nummer 20 är väldigt London-baserad och du fick göra den olympiska öppningscermonin. Hur är klimatet för hiphop i London?

-Just nu är det bättre än någonsin. När jag växte upp fanns det inte så många lokala rappare, det var mest rock och popmusik folk lyssnade på. Jag gör de två genren också, men det är fantastiskt att ha så många rappare på toppen av listorna konstant, och inte bara det. Dubstep är härifrån, och till och med en del afrobeat. All musik påverkar alla genren, jag respekterar allt och ibland blir jag inspirerad. Jag försöker att förmedla en känsla i min musik, en känsla som får folk att må bra.

Ångrar du dig inte att du inte släppte skivan förra året? Med låten som handlar om London, hade skivan kommit i maj-juni precis innan OS så hade det ju blivit ett slags street-anthem?

-Nej, jag ångrar mig inte. Att vänta innebar att jag fick med mig lite större låtar och allt blev mer genomarbetat, jag har träffat olika artister och producenter. Allt i London förra året handlade om OS och den känslan finns definitivt med i låtarna. Men det mesta jag skriver om handlar om London på det ena eller andra sättet. Haha, vi kan snacka hur länge som helst om detta, eller också kan vi bara säga att “jag rappar till ett RedOne beat!”.

Det finns mycket att leva upp till när man blir kallad “national treasure”. Det är väl det man kallar personer som Terry Rogan eller Stephen Fry?

-Jag har aldrig kämpat för berömmelse. Jag är mest i studion och jobbar som jag alltid gjort, jag gör bara min grej. Jag är inte någon mediahora. Jag har Instagram och så men förutom det håller jag mig lite i skymundan och borta från trubbel. Robbie Williams är en “national treasure”!

Text: Margrete Alva