Omslagsintervjun från #4 2021.
Jason ”Timbuktu” Diakité släppte i augusti månad sitt tionde album ”Du Gamla, Du Nya”, hans första fullängdsskiva sedan 2014. Genom årens lopp har Timbuktu kommit att bli en av landets främsta hiphop-artister med ett engagemang som sträcker sig långt utanför musiken. För Kingsize Magazine berättar Jason reflekterande och öppensinnat om en musikkarriär som sträcker sig från 1990-talet till idag och ett samhälle som formats på vägen.
Oktober, 2000. Högbergsgatan 25, Södermalm, Stockholm.
Hösten har anlänt. Slobodan Milošević förlorar valet i Jugoslavien och Bill Clinton är fortfarande president innan George Bush snart ska ta över. I OS i Sydney tar bland andra Therese Alshammar, Kajsa Bergqvist och Jan-Ove Waldner medaljer. År 2000 slåss The Arks ”It takes a fool to remain sane” och Britney Spears “Oops!… I did it again” om att ligga längst på Trackslistan. Markoolio med Arne Hegerfors gör årets mest sålda låt ”Mera mål!” och Roger Pontare vinner Melodifestivalen. Big Pun och Screamin’ Jay Hawkins avlider. Musikvärlden är chockade efter en sommar där nio personer dött under Pearl Jam-konserten på Roskilde. Det är sista gången man måste ta båten över till Roskilde, då Öresundsbron invigs samtidigt.
Det var på Roskilde, fast sju år tidigare, jag såg den unga mannen som ringer på dörrklockan, uppträda för första gången. Då med sitt band The Efficiency Circle och ADL som gäst. Han är från Skåne men har rört sig i Stockholms hiphopkretsar ett tag. Debuttolvan ”Lifestress” (1996), producerad av Christian Falk och DJ Sleepy, står på golvet i en Arla-back i min enrumslägenhet.
Jason Diakité, eller Timbuktu som är hans artistnamn, ska lämna sitt debutalbum för att jag ska recensera det för Aftonbladet. Hiphop är fortfarande underground och vi är inte många som skriver, utför och lever med hiphop på olika sätt. Samtidigt är det nu vi har chansen att realisera drömmar för svensk hiphop är populär och superhet. Thomas Rusiak har en monster-hit med ”Hiphopper” och scenen är full av framgångsrika kreatörer som Petter, Ken Ring, Blues, Feven, Fattaru, Looptroop och Melinda Wrede. Timbuktu stiger över tröskeln stolt, förväntansfull och levererar ”T2 Kontrakultur” personligen till mig. Det är ett ambitiöst, mastigt verk, spänner över 1 h 38 min 26 sekunder, både svensk och engelskspråkig. Det är uppenbart vilken bra rappare han är, även om helhetsbetyget dras ner av den faktiska mängden låtar där alla av förståeliga skäl inte håller samma klass.
21 år senare, en solig sensommardag i augusti 2021, inte så många kvarter därifrån, sitter Timbuktu framför mig på en parkbänk. Han ska snart släppa sitt tionde album, ”Du gamla, Du nya”.
Vad är skillnaden på Timbuktu som kom hem till mig då och den framför mig nu?
– Då var musiken det enda jag hade. Allting kretsade kring det. Jag hade precis gjort slut med min tjej för att hon inte kunde flytta till Stockholm. Jag bodde i min kompis Måns Asplunds studio och gjorde inget annat än att spela in. Känslan var att om jag inte rappar så finns jag inte.
– Idag är det inte lika mycket på liv och död. Andra saker har en mening. Nu har jag en dotter. Sedan finns 14-åringen som blev kär i hiphop kvar där inne, men inte på samma sätt. Det är lite sorgligt att jag inte lägger lika mycket tid på det. Dels för att jag inte kan men hur gör man för att hålla på med någonting så länge och hålla lågan levande och lika ”pure”?
Vad är det som får i gång dig idag?
– Förra året var det inte svårt att hitta grejer att skriva om. Jag tittade på min dotter, och till att jag inte kan öppna Svenska Dagbladet utan att gå i gång på alla cylindrar. Jag har jobbat med ”Du gamla, Du nya” av och på sedan hösten 2019. Det finns delen av plattan innan George Floyd och delen efter.
– Mordet på George Floyd påminde oss om vem vi är i det här landet. Innan George Floyd var stämningen folk som lite gratulerande klappade en på axeln ”heja dig som kämpar mot SD, dem är bad guys vi är den goda mitten, det är vi alla ense om”. Efter George Floyd och den andra Black Lives Matter-vågen blev mittens godhet ifrågasatt då strukturell rasism och vithetsprivilegium lyftes. Från att väldigt sällan sitta i samma rum med människor som var SD till väldigt många som hade problem med var diskussionen var sommaren 2020.
Färgas texterna av att du är arg, ledsen, glad eller vilken känsla?
– Kanske lite av allt, men 2014 när jag släppte min förra platta då var jag direkt arg. Det har påverkat att jag inte har släppt en skiva sedan dess. Jag ville inte vara i, som Mos Def säger, ”polemics olympics”, tjafsa med någon idiot på Twitter. Det var ett reaktivt ställe som tog extremt mycket energi och genererade extremt mycket näthat. Mycket av mitt artisteri som har handlat om att skriva om rasism, eller upplevelsen att inte vara vit i Sverige, som till exempel ”hålla passet”-talet, har jag tittat på efteråt och det var som att jag bad om att bli sedd som svensk. Jag fattar hur det blev så. Men jag kan inte be om att få bli insläppt. Det slog mig när jag höll på med sista delen av skivan att jag har skrivit och pratat tillräckligt mycket om att förklara, tålmodigt försöka få andra att förstå.
– Jag ville skifta perspektiv och snarare upplyfta mig själv och andra. Jag vände mig nu i stället till folk i vår kultur, folk med rötter utanför Europa, eller bara folk som har känt så här. Vi behöver inte be om att bli insläppta i storyn, vi är redan här, folk långt innan mig har varit med och byggt detta, gjort konst, musik och Sveriges uteliv. Låt mig vända det till ett glädje och stolthetsperspektiv snarare än att det är synd om mig. Inte att jag medvetet försökt spela offerroll. Men fuck det där, jag tänker inte gå med på en beskrivning av verkligheten som är falsk, d.v.s. att det inte finns förtryckande strukturer. Jag tänker inte ens ta den diskussionen, det är ett onödigt ställe för oss att stå och trampa vatten på. Sedan tror jag att det är svårt att göra sig av med den ilskan och den kanske har läckt igenom, men jag har verkligen främst känt mig upprymd och upplyft av att skriva låtarna.
Jason Diakité är lätt att intervjua och prata med. Alla följdfrågor svarar han på innan jag ställt dem. Han fortsätter att prata om processen med skivan.
– Jag pratade med en kompis i Moçambique om covid. Han sa: ”vi har haft ebola, malaria, två inbördeskrig och aids är en skitstor pandemi fortfarande, det här är bara ännu en grej, plus att vi har en livsfilosofi som är ’dumba nengue’. Det betyder ungefär ’run for your life but think on your feet’, när som helst måste du vara redo att sticka”.
– Jag ville skriva lite ur den känslan, att även om jag är född här så har jag nödutgångar. Som jag lite skämtsamt säger att om SD får makten 2022 kommer jag behöva dra härifrån. Folk frågar ”men var är bättre?”. Nästan var som helst. Skulle jag hamna i till exempel Paris är det säkert lika ”fucked up”, men jag skulle inte vara lika emotionellt investerad. Jag bodde i New York när Trump blev president men jag kände ändå att det inte riktigt är mitt problem. Jag blir inte lika förbannad när jag tittar på Tucker Carlson som när jag här ser Tucker Carlsons svenska kopia.
Förutom det samhällspolitiska klimatet var det också kraven på musiken som gjorde processen med förra skivan jobbig. Att Timbuktu ska vara poppig så att det kan spelas på radio, men får inte vara för poppigt, för då är det inte Timbuktu. Han beskriver hur musiken ”tappade sin sanna riktning och anledning varför”. Ett tag tänkte han att han aldrig mer kommer göra en skiva och begravde sig i andra projekt. Han flyttade till New York, blev kär och blev pappa. Han skrev självbiografiska boken ”En droppe midnatt” som sedan blev teater i Sverige och USA. Blev delägare i en falafelrestaurang och startade podcasten ”This moment” med New York-baserade kocken Marcus Samuelsson. När pandemin kom blev dock Jason Diakités första reaktion att sätta sig ner och skriva raptexter och han hamnade i studion med trogna följeslagarna Chords och Collén, samt Julimar Santos.
– Jag har haft skrivkramp sedan jag var 30. Det är som att för varje år som går, ju mer inser du hur lite du vet. Ju mer jag rappar inser jag hur liten min förmåga är att fånga det jag vill med pennan. Då är det bättre att lämna det. Men det är hjärnspöken, en inre kritiker som säger att det inte är särskilt bra. Att det blev en platta nu är för att jag bestämde mig för att det får bli dåligt, jag måste sluta sätta en hög ribba jag måste komma över. Jag hittade också ett nytt förhållningssätt där jag kunde befria mig från att vara en topplisteartist. Vi gör det vi gillar, oavsett om det är en singelhit eller vad skivbolag vill ha.
Timbuktu måste i väg för en spelning. Han har varit på en mini-turné under sommaren tillsammans med The Masaka Trio. Vi ses igen en vecka senare på ett café. På kvällen ska han uppträda i ”Allsång på Skansen”. Med låtar som ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”, ”Resten av ditt liv”, medverkan i ”Så Mycket Bättre” och gästprogramledare i Melodifestivalen har Timbuktu tagit en plats utanför hiphopsfären och är en självklar del av svensk musikhistoria. Men de misstänksamma blickarna mot honom fortsätter, nu främst riktade mot hans dotter, ögon som ifrågasätter och undrar vad för relation det blonda, ljusa barnet har med den där bruna personen. Rasism och fördomar har de senaste åren blommat upp kraftfullt på ytan igen. Men Timbuktu känner ändå hopp.
– Alla SDs, Donald Trumps, Ulf Kristerssons, de är på den förlorande sidan. Folk som är unga nu har fattat den grejen. ”Gender fluidity” och att vara en ”person of colour” är inte konstigt. För tio år sedan var det en handfull människor som reagerade när ”Tintin i Kongo” skulle flyttas några meter till en annan sektion, men nu är den flyttad. Tio år innan dess försökte de kämpa för att använda det gamla ordet för chokladboll. Det är ingen vid sina sinnens fulla bruk som idag kallar en chokladboll för annat än chokladboll. Det är fler journalister och andra som tar debatten offentligt. De som kämpar mot kvinnors eller icke-vitas rättigheter, de kan kämpa hur mycket de vill, skapa narrativ om att det är ett hot mot demokratin, tio år från nu kommer det vara skrattretande. Allting går mot det bättre, förutom klimatet.
Har föräldraskapet påverkat din musik?
– Det måste vara mer disciplinerat häng i studion för jag måste hämta på dagis. När jag insåg att det blir en skiva ville jag skriva lite flaskpost till henne. Oavsett vad som händer kommer hon någon gång gå tillbaka och lyssna på farsans grejer. Då är det fint om det finns små hälsningar. ”Våga våga” är min viktigaste låt på skivan, den vänder sig direkt till henne. Jag befriade mig helt från krav när jag skrev den, den var inte tänkt att vara med på skivan, men så blev den så fin.
”Tydligt” är en av mina favoritlåtar på skivan och Timbuktu berättar att andra versen på ”Tydligt” är han mest nöjd med på hela skivan. Vi pratar också om ”Koltrasten” som kom till utifrån promenader med dottern vid Katarina kyrkas kyrkogård där koltrastar hänger, och The Beatles ”Blackbird” som var hans styvfars favoritlåt. Vi samtalar kring att det går att följa svensk nutidshistoria genom hans, och vissa andras rap, att det detaljerade och innehållsrika i texterna är som att öppna gamla dagstidningar. Timbuktu påpekar att ”Bars från ett B-barn” redan är utdaterad textmässigt, att om han skulle skriva en referens till Zlatan idag skulle det inte vara Zlatan-statyn utan om det Zlatan sa om LeBron James. När det gäller hiphop lyssnar Timbuktu mest på MF DOOM och Westside Gunn. Just nu snurrar nya Nas-plattan i hörlurarna och han nämner Jay Electronicas platta från förra året. Annars är det mycket jazz och soul. Sedan Timbuktu albumdebuterade för 21 år sedan har hiphop gått från underground till den populäraste genren i världen. Rocken må vara tämligen död, men inte den analoga musiken. Jazz är i allra högsta grad levande och många rappare använder soul på olika sätt. ”Du gamla, Du nya” är ytterligare en del i den ådran.
– Det är ett resultat av att jag bodde i New York under tre år. Jazzen var tillbaka och ”on fire” och jag gick på jazzklubbar där, de gamla hiphopställena fanns inte kvar. Å andra sidan behöver du aldrig söka efter hiphop där, den är överallt, även den äldre. Plattan i sig är inte jazzig men jobbet med ”En droppe midnatt” innebar mycket tillbakablickande mot gammal soul, kyrkan och den typen av rootsmusik. Det fick mig att känna att det ändå är det som är roligast, och att inte sångrappa utan rappa rakt. Förra plattan ville jag ha ett lite modernt sound och flow, nu får det låta hur gammalmodigt som helst om det känns rätt.
Hiphopattityden att vara bäst, att mäta sig, den kaxigheten kan komma naturligt som ung, hur är det för dig nu?
– Det har jag släppt. Samtidigt som jag har någon slags inre standard som jag vill hålla. Jag vill gärna överraska mig själv och känna att jag fick till det. Men ett tag tyckte jag på allvar att jag var en av de bästa rapparna i Sverige. Nu vet jag att jag inte är det.
Vilka är bättre?
– Skrivmässigt Erik Lundin och flowmässigt Jaqe, och både sång och rapmässigt, på svenska och engelska; Chords. Skizz
är en fantastisk producent och rappare som alltför få har upptäckt. Eye N’I är också en av Sveriges absolut originellaste röster som gör grejer ute i periferin, bortom radio och topplistor. Henok Achido en till.
– Mina två största svenska idoler är ADL och Mapei. Mapei kan dansa, sjunga, ta en mic och så kommer alla i rummet antingen stå och lyssna på vad hon säger eller dansa. Hon kan freestyla så att hon krossar vem som helst. Samma sak med Adam. Han kan stå på scen och egentligen inte säga någonting och ändå vill man inte höra något annat.
I din podcast när ni pratade om DMX sa du att ”the truest essence of hiphop is the creativity, ingenuity and originality, beyond the corporate formating, resha- ping, inventing new trends, standards, and not asking for permition”. Businessmässigt ser jag det tydligt idag, unga rappare har hittat en egen väg utanför branschen och kreativa sätt i marknadsföring och att tjäna pengar. Men musikaliskt hör jag mer följare än ledare. Jag gillar förhållningssättet som fanns förut att man inte skulle baita andras beats eller rhymes.
– När man varit med så länge som jag är det bättre att hålla käften, annars är man bara gubben på sidan som ska tycka till om dagens ungdom. Men visst, i takt med att hiphop har blivit synonymt med global popkultur och dominerar topplistor har varje land sin version av Drake och andra rappare, det är lite som en global franchisekultur. Vilket jag älskar på ett sätt för jag har investerat så mycket känsla och hopp och fått ut så mycket av det. Men det som DMX och de riktiga pionjärerna gjorde musikaliskt var en helt egen grej, även om allt härstammar från något. Det saknar jag generellt.
– Svensk hiphop är på ett sätt inte svensk. Den är på svenska men är mycket som USA. Frankrike som man ofta talar om har också fantastiska akter, men de är väldigt USA-influerade idag. Om de är något man kan säga om Frankrike är att de är närmare Afrika. England däremot har hela tiden gjort sin egen grej. De har visat det konsekvent ända sedan 90-talet med jungle, grime. Full respekt till britterna.
– Men vi tog också mycket från USA rakt av. ADL och jag gick runt i Lund och Malmö och låtsades att vi var i New York, så gjorde Petter och Natural Bond-gänget i Stockholm. Det var inte på ett gangsteristiskt sätt, det skulle vara freestyle-cyphers, man skulle snacka engelska, vi försökte uppfinna en scen där det inte fanns en.
Vi drar upp minnen om gamla spelningar och bekanta. Han visar ett meddelande han precis fått av ADL av ett beat han gjort. Hiphop har varit en del av nästan hela våra liv och givit oss karriärer, kärlekar, vänner, klädstilar och Timbuktu förklarar att han ser på hela sin tillvaro genom en hiphoplins.
– Innan jag rappade var skateboard min stora passion i livet. Jag slutade runt 1992 men till denna dag ser jag på infrastruktur genom en skejtlins. Trappor eller en bänk tittar jag automatiskt på utifrån hur man skulle kunna skejta där. Lite så är hiphop för mig också, man kan omvandla allt till hiphop, musiken man lyssnar på, vad man visar upp och står för. Jag har fortfarande den ”approachen” till världen. Det är en styrka och lämnar en inte. Kolla på Melle Mel, han hade cowboy boots och nitkeps och var hiphop. Jag var hos min kusin i Brooklyn sommaren 1993, såg en snubbe i militärhjälm och höga gummistövlar, fett hiphop. Titta på Lil Nas X, eller 1.Cuz hur han jobbar med sin Instagram, sina masker, attributen kanske har förändrats men det är hiphop.
Timbuktu nämner bortgångne producenten Christian Falk som i särklass Sveriges mest originella och äkta hiphopperson. En annan viktig svensk musikpersonlighet som lämnat oss nyligen är Peps Persson, som Timbuktu också samarbetat med.
– Svensk rock- och popmusik har sällan betytt mycket för mig, jag kan höra en bra låt och kan se storheten i vissa, men Peps däremot hade galet mycket ”soul”. Oavsett om han spelade munspel, gitarr eller sjöng. Han var sin tids Robyn eller Mwuana, han tolkade ett amerikanskt och jamaicanskt uttryck och presenterade det på ett jättetalangfullt, svängigt sätt. Han lyckades översätta själen till svenska och lärde svenskar lyssna på blues och reggae. Jag frågade Peps 2012 om han ville gästa mitt och Damn!:s 10-års jubileum. Han tackade nej, han sa att han var färdig med det livet. Han var inte jättegammal men var klar med att offentligt stå på scen, han valde ett stillsamt privatliv, satt i sitt hus och tillverkade mikrofoner. Och jag kan verkligen förstå honom.
Åldersfixering är stort inom all musik, men under ett år där äldre rappare som Black Rob, Shock G och DMX avlidit har vi sett hur svårt det kan vara för rappare när de inte längre är rappare av olika anledningar. Samtidigt blir många artister precis som inom alla yrken ofta bättre med åren.
– Musiklyssnande är på många sätt knutet till ålder och attraktionskraften till ungdomen, inte kvalitet. Det är inte många kids som lyssnar på Timbuktu. Sedan är det inte alltid så att ju äldre du blir ju bättre blir du, men för många vassa pennor som Nas och Erik Lundin, ju längre du har levt desto fler färger får du att teckna med. En kompis pratade med Eva Dahlgren och hon sa att hennes senaste platta är en av de bästa hon gjort, men det är få som lyssnar på den. Ibland undrar jag om Timbuktu kan dö och Jason leva vidare, hur länge kan jag rappa?
– Det vore ändå kul om min dotter får se mig uppträda. Jag vill att hon ska få minnen och uppleva att det här kan vuxna också göra, inte bara ha vanliga yrken. Att hon skulle vara med på spelningar och det skulle läcka in. Hon är tre år nu, så jag måste väl hålla på tills att hon minst är tio för att hon ska ha bestående minnen.
Något av det andra du gjort du vill göra mer av?
– Processen att skriva bok älskade jag. Det var skönt för att det var bara mellan mig och laptopen. Det var tryggt. Ingen annan behövde någonsin läsa det. Det behövde inte bli bra, jag är ingen författare. Och att sedan vara på scen fast med en längre berättelse, att musiken hade en kontext och mening, gillade jag jättemycket och skulle vilja göra om.
– När jag var tonåring fanns det inte många beskrivningar av att ha en svart och en vit förälder. Jag kände mig halv hela mitt liv, jag beskrev mig själv som halv snarare än dubbel, och det var inte bra. Generationen innan mig försökte inte synas alls eller ”act as white as possible”. Vi 70-talister kunde bryta oss ur lite och hiphopen hjälpte oss. Men när jag läste Obamas bok där han beskrev hur han blev dissad av vita för att han var svart, och av de svarta för att han inte var svart nog började jag gråta för precis så hade jag känt det, men hade aldrig sett det i ord. Då tänkte jag att jag vill också skriva om mina upplevelser av det och det blev ”En droppe midnatt”.
– Jag tror att en huvudgrej för mig förutom att rikta mig till min egen dotter är att fortsätta tala till och om de som har en svart och en vit förälder.
Intervju: Marimba Roney
Foto: Erik by Erik
