Omslagsintervjun från Kingsize Magazine #3 2024.
Det har gått snart 15 år sedan Stockholmssyndromet dundrade in på den svenska hip- hopscenen med sitt smutsiga och kompromisslösa debutalbum ”ETTFYRANÅNSTANS?”. Med ett sound och en stil som blickade både bakåt och framåt skapade duon med sina råa och humoristiska texter en ny väg i svensk hiphop och kom samtidigt att inspirera andra rappare och producenter runt om i landet. Här berättar de öppenhjärtligt om sitt arv, sin inspiration, synen på media och bajtare och den där Kingsize-dissen.
Tolv år har gått sedan den dynamiska Botkyrka-duon Stockholmssyndromet, eller Syndromet – bestående av Rikard ”Skizz” Bizzi och Marre, även känd som MAR – släppte sitt senaste projekt. Nu är dom tillbaka och aktuella med den första delen av dubbelalbumet ”RMMD”. En titel där förkortningen står för ”Rick & Marrish Making Dollars”, en tydlig referens till den legendariska Long Island-duon EPMD, ”Erick and Parrish Making Dollars”.
Jag möter upp gruppen på Hobo Hotel vid Brunkebergstorg en solig lördagseftermiddag i juni. Detta i samband med att gruppen senare samma kväll ska spela live på den första av Kingsizes jubileumskvällar, för att fira magasinets 20-åriga historia. Rikard och MAR kommer cirka 30 minuter sent efter att ha irrat bort sig nånstans vid NK, bara ett stenkast från där Norrmalmstorgsdramat utspelade sig för över 50 år sedan. Dramat som gav upphov till det psykologiska tillstånd som gruppen tagit sitt namn efter. Personligen har jag en lång relation till de båda rapparna och producenterna då vi alla tre är födda under samma år och kom upp i samma era av svensk hiphop. Duon ser ut att vara vid god vigör utöver sitt glada humör och väldressade yttre, redo för deras första intervju tillsammans på många, många år.
– Det blev så. Vi vill göra feta album och om vi ska komma ut med något nytt så måste beatsen vara top notch. Vi är inte lika petiga när vi gör våra sologrejer, eftersom vi släpper så mycket, berättar MAR om deras långa frånvaro.
Många av era samarbetslåtar på senare år skulle också kunna vara Syndromet-låtar.
Rikard: Tar man de bästa låtarna som vi har gjort genom åren så skulle det kunnat blivit en Syndromet-skiva. Marre har släppt många låtar som ursprungligen var tänkt till den skivan vi påbörjade, ”Botkyrka Funk”. Låtar som ”Botkyrka Funk”, ”Axxa” och ”Vi dödar dom” var alla Syndromet-låtar från början.
R: Men sen har jag haft min run med alla mina vinylsläpp som jag bara pumpade ut där ett tag. Sen har det också varit svårt att hinna med när barn kommit in i bilden och vi dessutom bott i olika städer. Vi vill verkligen lägga ner tid så att det blir nice, man vill inte att det ska bli sämre och sämre. Det känslan hade jag redan lite på ”Underhundar”, där allt var bättre rent tekniskt. Men känslan i vår debut var så jävla kultig. Så här i efterhand känns ”ETTFYRANÅNSTANS?” som en större klassiker.
”ETTFYRANÅNSTANS?” kom som en frisk fläkt på den svenska scenen 2010 och redan året efter följde gruppen upp med både EP:n och albumet ”Underhundar” där man cementerade soundet och fick en ännu större spridning. Redan på debuten kunde man höra influenser från Bay Area och deras hyphy-sound, men också klassisk 90-tals-hiphop.
MAR: Jag tror att vi kom upp i samma rush som Lil Wayne släppte ”A Milli”.
R: Det kan mycket väl ha varit ”A Milli”-beatet som jag var inspirerad av när jag gjorde ”I din trappuppgång”-beatet. Men vi hade nog ingen riktig inriktning på den första skivan. Då var det nytt för oss att rappa på svenska. Vi hade bara kul ihop och gjorde låtar.
M: Den första låten vi gjorde ihop var ”Speciell”. Då hade vi inte någon tanke på att göra ett album. Vi hade gjort många lösa låtar på engelska, men vi släppte inte dom. Jag hade bara gästat på lite grejer med E.C. men det var aldrig något snack om skivor eller EP:s. Det fanns ingen Spotify på den tiden och vi var inte aktiva på något forum. Det här är kanske runt 2005-2006, strax efter Rikards tid i Up Hygh.
Stockholmsyndromet var och är smutsig och rå hiphop på råa beats. Namnet kommer från Norrmalmstorgsdramat 1973, där polis tog hjälp av den ökända brottslingen Clark Olofsson i ett försök att medla under ett pågående bankrån där personal tagits som gisslan. Olofsson allierade sig istället med förövaren Janne Olsson och begreppet ”Stockholmsyndromet” myntades av en psykolog. Ett tillstånd där kidnappningsoffret eller personer som hålls fångna mot sin egna vilja utvecklar en relation till sin kidnappare och tar parti för förövaren. Det används än idag och kan fortfarande höras i filmer.
R: Tanken med namnet var dels att vi är från Stockholm. Vi rappade bara exakt så som vi snackade, så några grejer blev fett grova. Jag fick en känsla av att folk kommer känna detta, även om dom är emot oss eller är feminister och att det på ytan kan låta sexistiskt. Du kommer känna det genuina och även att vi har glimten i ögat och istället bli omvänd och identifiera dig med något du tänkte var negativt från början.
Låten ”Lårparti”, som gästades av Hagalunds-legenderna Chapee & Chess, blev den största och mest uppmärksammade låten från uppföljande EP:n ”Underhundar” och kom till och med i flera versioner. Den blev lika populär på förfesten som på klubben men skapade också diskussion och debatt. Samma år drev också rapparen Toffer kampanjen ”Inga smala gussar” med stickers över hela stan.
M: Vi fick aldrig något direkt hat för ”Lårparti” och att den skulle vara sexistisk. Vi gjorde låten med humor och var bara 22-23 år gamla när vi skrev den. Jag tyckte det var nåt som saknades i svensk hiphop på den tiden där allt skulle vara så rumsrent.
R: Jag minns tydligt en blogg som hade skrivit och tagit oss i försvar. Hon menade att låten hade ett konstnärligt värde och var gjord för att vara lite mer extrem och humoristisk. Men jag tyckte att det tippade över. Det kändes som att folk hakade på Syndromet-vågen där man skulle vara grov och spela lite på barnslig sexism. Men när vi gjorde det så kände man glimten i ögat. Brudar ville hänga med oss och tyckte vi verkade softa. Jag känner inte Toffer, men vem är han att klaga på smala gussar? Hur är din fysik? Det måste finnas självdistans och humor.
R: Vi gjorde en låt som hyllade någonting. Men ”Inga smala gussar”, då är det det som är fokuset. Eftersom den rådande skönhetsnormen i modern tid varit smala brudar så känns det kanske mer oskyldigt att klanka ner på, men det är fortfarande ett övertramp att klaga på en kvinnas utseende. Det är skillnad på att hylla ett specifikt utseende och att klanka ner på ett annat.
M: Det som gör musik bra är egentligen när artisten eller gruppen pratar om vad dom själva gillar och deras egna känslor. Det är det som gör artisten. Jag vill gärna höra såna specifika grejer. Var bara ärlig, för jag tror att det uppskattas av folket. Vi är ganska spretiga, ärliga och råa men det finns fortfarande moral och principer i vårt shit.
R: Vi har alltid kämpat för att vara på brudarnas sida och på våra gig var det alltid mycket brudar. Dom älskade oss, i synnerhet Marre, haha.
Stockholmssyndromet var den första gruppen att gästas av Abidaz på svenska på den massiva remixen till låten ”Lasta” där också namn som Marcus Price, Näääk och Dajanko dyker upp. Hur minns ni den svenska hiphop-scenen på den tiden ni kom ut?
M: Den började bubbla upp kring 2010. Vi rappade själva på engelska från 1997 och sen kom hela vågen med Petter. Jag var lite av en hater som tyckte beatsen var feta men att det inte alltid lät så bra. Det var för mycket engelska lines och man ville låta för mycket som New York. Men jag tror folk experimenterade mycket på den tiden. Men vågen som kom strax innan oss med Stor, Kartellen, Mohammed Ali och Redline gjorde mycket noise. Då blev det mer attityd i rapsen och mer lyrical. Alla hade sina egna identitet, vare sig det var politisk eller gangsterrap. Alla hade något eget utan att härma USA.
Men om musiken i svensk hiphop mådde bra på den tiden så känns det som att Stockholmssyndromet inte alltid mådde så bra. Var ni deprimerade?
R: Jag tror inte att vi tänkte så. Eftersom vi var unga och vi kunde hinka ganska mycket. Just på den tiden, man kanske hade dåliga dagar. Men det var inget man tänkte på. Jag jobbade som personlig assistent, vilket gjorde att det inte fanns någon naturlig vardag eller helg. Jag jobbade långa pass så emellan dom fanns det ganska mycket tid.
M: All ledig tid gick till att spela in. Sen spelade vi mycket Xbox och tittade på hiphop-dvd:s. Jag tror den där tiden var soft. Det var en jävligt kul inspelningsprocess.
R: Jag hade förstahandskontrakt, jobbade och levde inte på något bidrag. Jag gillade att bli full och bäng. Jag ser det lite mer som tonårstid eller de tidiga vuxna åren. Det är då man ska fucka ur. Med tanke på var vi kommer ifrån och vad vi haft för olika uppväxter. Vi höll oss ändå mestadels till alkohol och lite andra saker som röka och lite krydda här och där. Det kunde ha varit mycket värre.
M: Hiphopen var en räddning. Att få vara kreativ och att få idéer var lite som terapi.
Jag minns när vi fick ”Underhundar”-EP:n på mail 2011 innan vi släppte den för gratis nedladdning på Whoa. Låtar som ”Lårparti”, ”TV- Spel” och ”Delete” kändes otroliga. Någonting helt nytt i Sverige sound- mässigt.
R: Det var inte så vanligt med klubbmusik som hade beats som kändes som riktig hiphop. Jag har alltid känt att jag inte vill göra något som redan finns. Men jag vill inte nödvändigtvis göra något som specifikt finns i USA heller. Men det är därifrån som inspirationen kommer.
M: Han har haft en hyphy-period och då blir stilen den typen av beats. Men det blir fortfarande med Skizz-stämpeln.
R: Vissa producenter lyssnar på andra beats för att hitta samma ljud. Som i ”I min trappuppgång”. Jag kan ha haft ”A Milli” i huvudet, men jag känner bara ungefär hur den låter. Så jag går inte och lyssnar på låten. Och på låten ”Lårparti” finns ju element av ”Drop It Like It’s Hot”. Den har liksom samma sekvens i kicken och snaren, men dom är helt olika i både sound och tempo.
R: Så jag kan ha ett beat i åtanke men så blir det något helt annat. Jag minns att jag tänkte att hipsters och folk i stan skulle kunna gilla det. Det skulle inte kännas som boom bap. Det skulle kännas nytt men inte heller låta som Maskinen och Adam Tensta som svävade ut så pass mycket att det kanske inte ens längre skulle klassas som hiphop.
Ni följde upp er EP med ”Underhundar LP”. Vad kan ni berätta om den?
M: Jag minns att vi spelade in en splitvideo till ”Ormar i gräset 1 och 2”. Vi tog med oss en kamera och filmade i skogen i Storvreten. Sen var vi vid Eriksdal på Södermalm. Det finns tunnlar som går under hela stan och där någonstans gick vi vilse i en tunnel. Vi hade en ficklampa och filmade med night vision. Så vi promenerade långt in och nånstans där inne i tunneln fanns det sensorer där det gick något tyst alarm. Men vi lyckades ta oss hela vägen till Södra Station.
R: Marre och en polare gick upp på perrongen, men jag och en polare gick ut åt andra hållet genom tunneln mot Årsta. Då hör vi ett tumult och det kommer kanske tio personer. Det här var precis när SD börjat bli stora. Så jag tänkte att det var ett gäng rassar som var ute och skulle hoppa på oss. Dom tryckte ner mig på nåt jävla sett så att mitt ben blev helt fuckat. Dom vifta med nån pistol. Jag hade vita linser på mig och en yxa i ryggsäcken för videon hade skräcktema. Sen hamnade vi
i fyllecell allihop och blev utsläppta på morgonen. Jag fick böter för brott mot knivlagen och olaga intrång.
M: Om alla hade gått upp på perrongen hade vi nog alla torskat. Men jag har gjort dumma, bänga saker också. På nya albumet säger jag till exempel ”Jag är hatad av poliskonstaplar, dom jagar en som en brottsling på rakan i Drottninggatan”, efter en grej som hände…
Men de ungdomliga stökiga åren med Stockholmssyndromet rann förbi och både Rikard och MAR har idag familj och mognat i takt med sin musik. Någonting som märktes redan på Rikard ”Skizz” Bizzis solodebut 2013.
R: Efter Stockholmsyndromet släppte jag min platta ”Kärlek, funk & solidaritet”. Då hade min första dotter Karma fyllt tre år och jag började ta ställning i olika frågor. Jag hade någon slags utvecklingsfas precis där. Jag tror att det blev en ganska extrem vändning först. Jag började lära mig en massa saker och blev överväldigad. Sen med åren landade jag och kunde gå tillbaka. Vad var mina intentioner under Syndromet-tiden? Det fanns inget faktiskt kvinnohat eller förakt eller nåt sånt där. Det var bara humor. Det finns vissa grejer då jag gick lite för långt. Men man mognar och med tiden följer man mer en moralisk kompass och allt behöver inte vara så svart eller vitt som det var just då.
När man ser nya albumtiteln så undrar man lite över er relation till EPMD?
R: Grejen med EPMD som jag tycker är nice är att även om man lyssnar på deras första platta än idag, speciellt Erick Sermon… Han låter inte som folk rappade på den tiden, han har sin slappa stil och beatsen också. Det är inte nånting på skivan som låter som EPMD men vi har också likheter. Man vill att det ska vara som deras musik när du lyssnar på vår skiva om 20 år. Så klart kommer du höra att soundet är från ett visst år men det kommer inte låta som allt annat som släpps nu.
R: Namnet uppkom från att Marre sa ”RMMD” på någon av mina låtar som vi gjorde och sen gjorde vi två stycken ”RMMD”-låtar på mina skivor. Del ett och del två. Eftersom Stockholmssyndromet är så långt och svårt att stava och har en annan betydelse hade ”RMMD” kanske varit det mest strategiska valet att ha som gruppnamn egentligen. Annars är Erick Sermon är en stor inspiration
i musiken. Så det kändes som en perfekt titel på skivan.
I DN beskrevs ni nyligen som en inflytelserik men också underskattad grupp i svensk hiphop. Var ser ni er i branschen idag när ni varit med i 15 år och pushar 40?
M: Idag är det inte lika hypat som när vi kom ut. Det förstår man också. Det var nytt på den tiden. Idag har hiphopen förändrats rent ljudmässigt. Idag är det drill, trap och afrobeats som gäller. Men vi kommer in med vårt där vi har uppgraderat vårt sound, raps, beats och allt ihop. Allt är en uppgradering av oss själva men det är svårt att ta en plats idag på scenen för ungdomarna gillar det dom gillar.
Kan ni nå en yngre publik?
R: Det finns säkert farsor och äldre bröder som har vant dom med vårt sound. Samtidigt som när vi kom ut 2010, då fanns det inte svensk hiphop på samma sätt. Det fanns de etablerade, men då kunde man nästan forma scenen själv och vad svensk hiphop var. Så vi startade den vågen som var vår typ av förortsrap. Fast inte den förortsrap som förknippas med ganska simpla texter och ofta om gaturelaterade saker och kanske inte med så mycket humor i. Men grunden är förorten, för det är därifrån vi kommer, men vi har mycket mer musikaliskt, humoristiskt och nyskapande tänk.
Ser ni er lite som fanbärare för underground-scenen?
R: Vi har alltid varit inflytelserika underifrån och det kommer upp saker som är tydligt inspirerat. Men på grund av hur vi är som människor så har vi inte den där mainstream-appealen, speciellt nu. När vi var yngre var det en annan sak. Det var kul med två fuckade dudes som rappade om sjuka saker. Men musiken spelade inte så stor roll för den stora massan. Det var mer kul att ha lite musik att kröka till och det var därifrån det blev så stort.
R: Men sen hade jag också min historia med Up Hygh. Med ett kulturetablissemang som tyckte om det. Idag finns inte så mycket musikjournalistik kvar. Det var därför jag kunde bli lack om det till exempel inte kom en recension på ”Ur funktion”.
Denna frustration resulterade bland annat i att Skizz dissade Kingsize i sin låt ”Träd” med raderna:
”Och media ignorera’, skygga iväg som om jag hade lepra
Inga vettiga recensioner hur mycket jag än leta’
Kingsize, ärligt ni kan zip en jarr
Kan inte leva på kärlek på Instagram”
R: Haha! Grejen att jag singlade ut just Kingsize var för att om nån ska skriva om det jag gör så är det väl Kingsize? För det var det enda rap- och hiphopmagasinet som fanns kvar.
Är du bra på att bränna broar?
R: Om det betyder att jag tycker det Kingsize gjorde var fel. Tobbe på Kingsize tog det nog väldigt personligt och då kanske jag brände en bro. Men för mig var det ett dåligt beteende som jag ville uppmärksamma i en låt, men också med glimten i ögat. Det kändes ändå oskyldigt att dissa en tidning som är så pass stor. Det kändes som en rolig sak att göra och jag tror att folk tyckte det var kul.
R: Sen har det gått upp och ner i karriären. Det var en omställningsperiod för mig. Varför fick jag inte göra en andra skiva efter ”Kärlek, Funk & Solidaritet”? Baba (Recordings, reds anm) hade lagt ut pengar men den streamade inte så mycket, så jag kan förstå det. Men i stunden blev jag sur så jag släppte nästa skiva ”100kg Funk” via Slang Musik. Den var inte backad av Sony så det blev inte på samma nivå. Sen började jag med ”Ur funktion” och gjorde det helt själv och sålde 200 ex själv. Idag förväntar jag mig ingenting, så varje gång nån uppmärksammar mig så blir det kul.
Har era egon svalnat lite?
M: Till och från. Man blir äldre, visare, klokare. Visst, man har kvar egot men jag tror inte att det är lika starkt. Jag var en ung, arg man under sin upptäcktsfärd de första åren. Man blir klok och vis. Jag ignorerar saker mer och mer idag.
Men ni gillar att ge lite kängor fortfarande, som på nya låten ”Tidlöst”?
M: Det är mer en spark i göten på hiphop. Svensk hiphop har blivit mycket bättre nu idag än vad den var förut. Folk är kreativa och hittar på grejer. Många tjejer som dyker upp är skillade, som till exempel Tasha17k.
R: Jag har alltid tyckt att det är irriterande att bli kallad för bitter. För det var ingen som kallade Kendrick Lamar bitter när han utnämnde sig till ”King of NY”. Men för mig, det är bara ett sätt jag lärt mig. Vad gör mig bättre? På skiva är det mitt utlopp, där jag kan vara ärlig. Jag hade inte sagt saker om jag inte objektivt tyckte det. Mitt ego är egentligen lika stort men mina förväntningar har blivit mer realistiska. Jag förstår mer hur det funkar. Jag trodde folk var emot mig för att jag var för bra. Men jag förstår att alla ska betala hyra och köpa mat. Om du har ett jobb och får din säck från Sony är det självklart att du kommer göra det. Varför skulle hela Sveriges mediakår plocka upp det jag gör?
M: Men jag tycker att spelet är riggat, mycket är riggat. Så fort du kallnar och inte är lika aktiv så hoppar dom över dig och rider på nästa grej.
Men ni är ändå mångas favoriter. Jag har flera vänner som verkligen uppskattar er. Folk som kan hiphop och kan rappa.
M: Folk gillar att höra mig och Rikard tillsammans. Det blir roligare när det blir en grupp.
Så passa på att ge lite kärlek i motsats till hat.
M: Den här nya tjejen Tasha17k tyckte jag var vass. Abidaz såklart och Dogge. Han uppfann svensk rap. Av dom yngre gillar jag Z.E, med orten och sin humor när han rappar om weed och guzzar, men också Denz och Yasin.
R: Snackar vi beats tycker jag att Blezz är jävligt cool. Han gör sina egna plug-ins som jag använt mig av. Tommy Black är en av GOAT:sen. Allt han gjorde var bra när vi hade kontakt. Sen gillar jag Collén. Låten ”Falken”, den är så jävla bra. Annars har jag inte så bra koll på svenska producenter.
På tal om inspirationer och svensk hiphop. Det känns som att gruppen ODZ borde ha inspirerats av er. Har ni nån kontakt med dom?
M: Ingen alls. Dom trodde att det var Rikard i början. Jag tyckte att det var för likt vår grej. Folk kom hela tiden till mig och sa att dom lät som oss.
R: När dom kom ut som ODZ så tyckte jag att dom tagit allt det negativa från Syndromet men inte så mycket av det positiva. Ungefär som att du har en tårta och så tar du bara jordgubbssylten men skiter i grädden och botten. Så jag var inte superimponerad då. Sen tyckte jag att det var konstigt, det var så tydligt. Dom använde lokal slang som garanterat kommer från oss. Det kändes som att en del var taget direkt ut våra texter. Sen tyckte jag det var konstigt att dom inte nämnde oss på något sätt de första åren. Vi skulle aldrig ha släppt skit utan att nämna Dogge till exempel. Men sen nämnde dom oss för några år sen, att Syndromet var en influens. Då var det cool.
M: Rimscheman och flows också. Det var där skon klämde. När vi lämnade tomrummet kom dom in med sin grej. Skitsen vi gjorde på första skivan låter precis som ODZ, med nedpitchade röster.
R: Jag vill tillägga att det kändes väldigt tydligt i början. Då kände jag mig bitter i stunden. I efterhand tycker jag att det är stor skillnad på vad dom gör nu och vad vi har gjort. Dom har jobbat upp sitt namn och gör sin grej. Jag har inga negativa känslor.
Med de orden avslutar vi vårt samtal och den stilbildande duon från Botkyrka måste vidare för fotografering och soundcheck inför kvällens fest. För festen finns ändå kvar i benmärgen efter alla dessa år. Precis som den musiken gruppen släppte ut för nästan 15 år sedan.
Intervju: Pontus Gustavsson
Foto: Peter Wallin
