Simon Emanuel, Nomad och More 10 dukar av Den Stora Duken

Från Kingsize Magazine #2 2024.

Med tre album på tre år har Simon Emanuel, Nomad och More 10 skapat något helt eget inom svensk musik. En kombination av klassisk svensk hiphop med inslag av obskyra samplingar som tillsammans med ömsom fiktiva, ömsom hyperrealistiska texter målat upp en värld där de själva styr narrativet. Nu serveras efterrätten innan bordet dukas av.

Det är en bedragande vårsol som gör sällskap med alltjämt kalla vindar när jag träffar upp Simon Emanuel och Nomad på vad som fram tills nyligen var känt som Café Eugenia – nu Tropical Un Pezzo D’Italia – en timme innan öppning. Simon är stammis och jobbar nära ägaren, bland annat med namnbytet och den tillhörande formgivningen. Det italienska caféet ligger längs med Kungsträdgården, bara en rad strama alléer av lindar och körsbärsträd från den plats som många gånger kallats ”ground zero” för den svenska hiphopkulturen. En smältdegel som under 80-talet samlade graffare, breakare, rappare och dj:s.

I just denna tidsperiod föddes Simon Molin (1981) och Noah Sebnat (1987) som idag har ägnat mer eller mindre halva sina liv åt hiphop. Trots att de växt upp på olika platser och på många sätt haft vitt skilda vägar hit har de också en hel del gemensamt. Men dit kommer vi.

På Un Pezzo, som Simon förutspår att det kommer kallas i folkmun, inleder vi vårt samtal till skramlet av disk som plockas ut och bord som dukas. En passande inramning för att prata om det som till mångt och mycket format deras senaste fem år: ”Den Stora Duken”. Eller ja, Den Stora Duken.

Namnet började som en albumtitel, men utvecklades snabbt till ett gruppnamn för trion som utgörs av Simon Emanuel, Nomad och producenten More 10.

”Den Stora Duken” – alltså den första av volymerna – påbörjades 2019, men spelades in under pandemin. Något som skulle prägla stora delar av skapandet och forma den värld som de tillsammans byggt upp.

– 95% av första skivan gjordes via Zoom-möten. Vi träffade varandra kanske en gång under ett och ett halvt år. Vi sågs inte! skrattar Simon och berättar om hur många kommit med glada tillrop om hur kul de måste haft i studion tillsammans.

– Det var också en anledning till att soundet gick dit det gjorde, fortsätter Nomad. Det blev mycket att drömma sig iväg och vi målade ju upp den här världen, som inte är särskilt svensk. Mycket av det kom från att man gick runt och såg samma saker om och om igen. Man behövde musiken för att fly iväg.

Soundet som i princip löpt över alla tre skivor har de själva – och andra – gett adjektiv som ”somrigt” och ”medelhavigt”. Texterna har bitvis blivit mer personliga, men handlade initialt om lyx, flärd och skrytrap med en stor dos självdistans. Något som blir extra komiskt när Nomad ger ytterligare inblick i skapandeprocessen.

Nomad: Jag har en bild som fastnat i mitt huvud. Min son föddes i samma veva som volym ett släpptes och jag minns att jag satt med honom sovandes i famnen och loopade beats i hörlurar och tittade på italienska matlagningsprogram. 30 grader ute. På riktigt kollade på typ drönarbilder på Amalfikusten och skrev verser, haha.

Simon: Vad hette han sensei-snubben som du kollade så mycket på?

Nomad: Åh, nu tappar jag namnet bara för det. Han är känd som han som fick Gordon Ramsay och gråta… Marco Pierre White! Tung snubbe asså, han är riktigt fet.

Bakom soundet står producenten Jon Remneus, mer känd som More 10 eller DJ More 10. En ödmjuk och anspråkslös herre från Lund som precis som sina kumpaner haft en brokig väg i branschen. Uppväxt med pop och r&b från 80-talet i form Whitney Houston och Michael Jackson skiftade tidigt intresset till dj:ing och han gjorde sin första spelning vid elva års ålder. 2001 fick han med en produktion på legendariska samlingsplattan ”Ordkrig” (”Vem vill hem?” med Advance Patrol) och sedan dess har han gjort ett par samarbeten med Lazee. Men det är först nu som saker har börjat röra på sig.

För Den Stora Duken har han spelat en väsentlig roll i att förverkliga de kreativa visionerna som skapats i de båda rapparnas huvuden.

N: Han är stommen. Konceptuellt är det ju jag och Simon som har målat upp mycket. Men vi hade inte kunnat göra det utan honom och den typen av producent, som är så pass insnöad och fattar dom referenserna.

S: Nä, det hade inte gått med en producent som… no shots, men… som sa ”det finns loops på Splice”. Jon är ju en musikvirtuos och nörd. Han sitter och gräver efter franska samplingar och japansk 80-talsmusik. Utan det hade den här världen varit så mycket svårare att måla upp.

N: Ingen ”Duken” utan More 10, så är det. Det är vi tre och sen Pash, the fourth man. Vår hemliga lagspelare.

S: Shoutout Pash, han har verkligen bidragit och välsignat låtar.

När jag ringer upp More 10 på telefon några dagar senare berättar han om hur kärleken till sampling skapade den ljudbild som präglat ”Duken”-trilogin.

– Det var precis 2019 som jag kom tillbaka till det här med samplingar igen. Jag hade varit borta från det ett tag och mest jobbat med sångerskor. Här fick jag komma tillbaka till det jag började med och det sporrade mig jävligt mycket.

Och att soundet på trilogin låter unikt och tidlöst är inte konstigt. För när man pratar om producenter som dykt ner bland skivbackarna så är frågan om någon har dykt djupare än just More 10.
– Asså jag har djupdykt på så många håll så ibland vet man inte om det är turkiskt, rumänskt, japanskt, franskt eller grekiskt. Jag har bara gått efter mitt öra och det som tilltalar mig. Vad det än är för känsla så har jag försökt hitta något som känns.

I takt med släppen har ”Den Stora Duken”-trilogin utvecklats och förfinats, både soundmässigt och textmässigt. För det som till en början fick agera lekplats och kreativ frizon för Simon Emanuel och Nomad har på den tredje skivan blivit mer av en förlängning av dem själva.

S: Det grundas lite i det, absolut. Det blir en sån själslig uttömning när man ska göra sina egna projekt, man vill ju alltid ge hela sitt känsloregister och det blir så jävla seriöst. Så tror jag dom flesta känner. Det här är väl sprunget lite ur att vi behövde någon outlet. Sen har vi genomgått någon liten minievolution genom dom här skivorna och den här tredje är ju mycket mer än vad den första var, musikaliskt. Så den har liksom följt min och Noahs utveckling genom åren fast en mikrovariant av det.

N: Sen har vi också åsidosatt våra egna projekt för det här. Även om min och Simons solomusik skiljer sig en del så går vi båda åt det mer mörka och melankoliska hållet. Det kände jag behövde komma in efter album ett.

S: Det är också allt som sker i världen, det kommer smyga sig in. Man kan inte bara stå och göra ”Cappuccino” när världen brinner. Alla konversationer vi har haft i studion har handlat om världsläget… det är oundvikligt.

”Den Stora Duken Vol. III” släpps nästan tre år på dagen sedan det första albumet. Tre år som i Sverige präglats av dödligt gängvåld, medan Rysslands invasion av Ukraina och det fruktansvärda folkmordet i Gaza ständigt är närvarande. Bland annat. Både Simon och Nomad är två av få svenska rappare som ständigt kommenterat världsläget på olika sätt och inte varit rädda för att höja sina röster. Jag frågar hur de ser på skyldigheten att använda sin plattform och den från vissa håll framförda åsikten att artister ska fokusera på musik och inte politik.

S: Det är bara moderater som säger så!

N: Haha.

S: Nä,mendetärjuså! Det är den här ”shut up and dribble”-grejen, säger Simon med referens till den uppmärksammade kommentaren som högerlutade Fox News-ankaret Laura Ingraham sa om LeBron James efter att han kritiserat dåvarande presidenten Donald Trump för några år sedan.

S: ”Ni är bara artister, vad vet ni?”. Det var ju så när det var dom här uppropen som man skrev på som högern kritiserade. Men många gånger kan jag känna att dom här artisterna vet fan mer än vad ni gör! För många kommer från liknande situationer, har familjesituationer som liknar det här… varför ska dom inte uttala sig? Jag kokar när jag läser sånt där!

N: Det är ju ett av högerns äldsta trick, att försöka få det att framstå som överdrivet komplext. Det är inte alltid så, ibland handlar det bara om en moralisk kompass, konstaterar Nomad angående situationen i Gaza och fortsätter:

N: Det är många som vill undvika sitt moraliska ansvar. I slutändan kokas det ner till vad ditt uttryck handlar om. Om det handlar om att bara jonglera och underhålla folk och är den typen av artist, ja, då kanske du inte behöver säga något. Men hur många rappare är så? Inom vår genre handlar ju allt om att kanalisera ditt inre liv. Om det här inte existerar i ditt inre liv, då är du en keff människa. Många tycker det är svårt att angripa dom här ämnena i sin musik och det förstår jag, men du måste inte göra det i din musik. Du kan bara visa vilken sida du står på! Det finns en miljon sätt att positionera dig i kanske den viktigaste frågan i modern tid.

Att påstå att civilkurage inte är den högsta valutan i dagens samhälle är varken en revolutionerande eller överdramatisk spaning. Men det är också en sak som kommer med ålder och erfarenheter. Simon och Nomad har nyligen firat 43 respektive 37 jordsnurr – och även om tecken på fysiskt åldrande är svåra att tyda så råder det inga tvivel om att de har erfarenhet.

Simon kom in på den svenska hiphopscenen redan som tonåring och har sedan 00-talet gjort avtryck som både Paragon och Simon Emanuel på ikoniska labeln Hemmalaget, med Taro ”DJ Taro” Tanisawa i spetsen. 2012 blev han nominerad till P3 Guld med sitt fjärde album ”Sånger Från Andra Våningen”. Nomad har, å sin sida, skapat sig ett namn genom ett par framgångsrika år på den då blomstrande svenska battlescenen och senare som en del av konstellationen Som Fan, som hade en skaplig buzz under första halvan av 10-talet. Via gemensamma vännen Roine ”Sexfemman” Borgstrand har man samarbetat ett par gånger, men att de skulle bli en varaktig rapduo av dem var något av en slump.

2019 hade Nomad och More 10 – som tidigt i sina karriärer sprang på varandra i hemstaden Lund – en session i Jens ”Chords” Resch studio i Hornstull, bara ett stenkast från där Simon sedan flera år tillbaka bor.

N: Vi hade beatet till ”Smekmånaden är över” uppe och jag bara hörde Simon på den. Vi kom överens om att han hade passat på den och bara ”ja, men han bor ju precis här!”, haha. Så jag ringde honom och vi märkte snabbt hur lätt det var att jobba med varandra och hur många gemensamma referenspunkter vi hade.

Ja, trots att de under majoriteten av sina karriärer har verkat på helt olika håll har Nomad och Simon likartade erfarenheter. De har varit och snuddat på ett ordentligt genombrott, men inte riktigt haft medvind. Genom åren har man kunnat höra i de bådas musik att vägen de vandrat åsamkat ett par skrubbsår och en och annan sten i skon. På ”Den Stora Duken Vol. III” rappar Simon Emanuel bland annat raden:

”Från en sida där framgångarna förslappar en / en utebliven sådan kanske var välsignelsen / det är kanske skälet att ribban är kvar i himmelen”

S: Dels har det väl satt någon slags integritet i oss, eller den fanns väl där från start. Men att man verkligen har fått utgå från vad man själv känner är rätt sak och bara fortsätta tro på det man gör. Man har sett så många komma och gå och genomlevt så många trender att det blir som att man har skygglappar på till slut. Det finns ingenting yttre som kan påverka vår musikaliska resa. Vi har total tillit till vad vi sysslar med. Säkert på gott och ont.

Det måste vara en otrolig känsla av självuppfyllande ändå? Jag tänker att det finns många som varit i gamet länge som aldrig kommer känna så.

N: Jag tror det är viktigt att inte fastna i bitterhet över att saker inte har blivit som man tänkt sig. För det behöver man inte sticka under stol med; det är klart att min karriär inte blev som jag tänkte mig. Alla tänker att dom ska bli ”the guy”, precis som alla som lirar basket tror att dom ska till NBA. Men det finns ingen mening att hamna i bitterhet och självömkan.

N: Jag kan snarare uppskatta allt som hänt, både positivt och negativt, under resans gång. För allt har lett till detta. Ingen av oss har haft en Askungen-saga i gamet, men jag tror nog heller aldrig att jag har varit mer okej med det än jag är just nu. Även om jag har varit på ställen i karriären där det har funnits större intresse och mer spelningar. Men vi kommer göra det vi gör, det går inte att rucka på. Det yttre får vara en bonus.

S: Samtidigt, vi är människor som känner. Så allt det här vi pratar om, det är klart vi känner saker kring allt det här. Stora känslor. Men jag har aldrig velat låta folk se mig svettas gällande det. Förstår du? Det kanske kommer komma ut genom musik, snygg formulerat. Men aldrig via Twitter och sånt.

Det var inte alls meningen att slå ner på det ni gjort, jag menar för mig och många andra är ni två av Sveriges bästa rappare. Sen kan man ju konstatera att den här musiken förtjänar att höras av fler, om inte annat.

S: Det är Sverige, det är litet. Ja, du kan vara stor på en alternativ scen i USA, men Sverige är för litet. Det här är ju typ boutique-hiphop vi sysslar med numera. Det här är alternativ hiphop! Haha. Man får bara köpa det någonstans. Sen kan man känna att fler borde plocka upp det, men man får påminna sig om att vi bor i Sverige. Det är IKEA, det är Max, det är Onepiece och det är EPA-dunk. Sverige har sina trender och det här är inte det, haha.

N: Jag tror också att när man inte får dom stora kommersiella framgångarna så måste man hitta sina egna wins på något sätt. Utöver att vi alla tre känner att det här är precis vad vi vill göra. Folk som säger det du precis sa, konnässörer som kan svensk hiphop som säger till mig att ”du är en av Sveriges bästa rappare”… det tar jag med mig! Det kan jag gravera in på en egen plaq i huvudet. Folk som hör av sig om vad låtar betytt för dom… dom grejerna betyder allt! Och även andra rappare för den delen, som hör av sig och hyllar. Det är det som betyder något.

Apropå andra rappare så har ni lite tyngre artilleri den här gången! Med Timbuktu, Ison och Keya, som kändes lite oväntad men ändå logisk?

N: Vi ville ta in folk som är på samma frekvens och hajar vibben. Som man också kan tugga och hänga med. Keya kändes jävligt naturlig på det sättet. Sen har Keya och jag det gemensamt att vi kanske är Sveriges två största Nipsey Hussle-fans och hittat varandra i det. Vi tre var på hans minnesstund i Järva.

S: Juste! Så var vi och drack en kaffe i Kista centrum. Jag minns att vi sa då att vi borde börja ses, det var fem år sen, haha. Men vi har alltid klickat bra så det föll sig naturligt. Han kändes oväntad men logisk att ha med på skivan, som du sa. Det är kul att han är med. Det är kul att Ison är med också, det var sjukt länge sen vi gjorde musik tillsammans.

För Simons del blev samarbetet med Ison något av en throwback till Hemmalaget-tiderna medan Nomad länge sett upp till Bredängs-ikonen.

N: Han har varit en drömcollab för mig och jag har sett upp till honom länge. Vi har aldrig rört oss i samma sfärer men vi har stött på varandra genom åren och han har alltid varit en av dom skönaste snubbarna i gamet. Straight up, noll ego, en jävligt skön dude liksom. För mig var det en fin moment.

S: Det var också kul för den kvällen vi spelade in ”SanPellegrinos” var Taro med i studion också och det har inte hänt på 15-20 år att vi alla är i studion tillsammans. Jag tänkte inte så mycket på det då, jag har ju känt Ison sen jag var 19 bast och Taro har jag känt längre än så…

N: Det var mycket tugg som gick rakt över huvudet på mig, haha.

S: Jag har ju snurrat i dom här kretsarna sen jag var 15-16 år så det är lätt att det blir så. Men det var kul, Taro snackade om att vi borde göra Hemmalaget-grejer igen, haha.

N: Det vore något!

”SanPellegrinos”, efter det läskande mineralvattnet från Italien, används inte sällan som ett alkoholfritt dryckesalternativ och kanske är det just därför som Nomad rappar: ”Sanpellegrino är på kylning året om, min räddning / har en egen kolumn i deras årsomsättning”. För mitt i processen med att skapa den tredje skivan påbörjade han sin resa mot att bli nykter, något som förstås gjorde relationen till musiken och projektet ännu starkare. Allra starkast blir det på låten ”Broöppning”, som också gästas av Keya. På låten rappar trion om personliga kamper och knepiga familjesituationer och i den avslutande versen ger Nomad en inblick i det mörker han fram tills nyligen befann sig i.

N: Det är den låten som har varit svårast. Jag spelade in den versen två dagar innan jag blev nykter. Det är det sista jag gjorde innan mitt liv vände. Så det var jävligt viktigt för mig på ett personligt plan, för den betyder så mycket för mig. Jag kommer ihåg vilket mindstate jag var i när jag skrev den och när jag la den. Den blev som en markör för den här nya eran.

S: Det var ju en ganska stor del av vår process innan, säger Simon och refererar till alkoholen. Men jag hajade aldrig hur djupt och mörkt det var för Noah. Så även när han berättade att han lagt om sitt liv så var det inga konstigheter. Vi har ändå en så öppen och fin relation. Du förklarade och jag förstod utan att du behövde säga så mycket. Sen jobbade vi vidare den kvällen och det var inte att man inte pallade prata om det, det var mer ”I got you”. Jag fattar. Sen behöver inte han berätta allt för mig, även om jag kunnat tyda vissa grejer i verser och så.

N: Simon var ju en av dom första jag berättade det för och det är skillnad på att göra det när såret är färskt, så att säga. Nu, ett år senare, valde jag att säga något utåt för att jag är på en plats där jag känner mig trygg med det och det kommer komma upp för jag är en person som skriver på det sättet. Det är inte alla som lyssnar på det sättet men man kommer kunna utläsa det och jag har även gjort demos som handlar om det här. At some point skulle jag behöva säga något och ett år kändes som ett bra ställe att ta vid.

S: Det är inspirerande också. Det finns jättemånga som är i den sitsen.

N: Asså andelen folk som hörde av sig som jag inte hade någon aning om hade samma problem… wow!

Men för att förstärka den bredd som rapparna visat upp textmässigt finns också låtar som första singeln ”Bord Längst Bak”. En låt där Nomad beskriver sig själv med raden ”det låter som Pavarotti och en sopran/träffat Eros Ramazzotti och fått barn”, medan trumpeter skanderar på ett sätt som för tankarna till Jay-Z’s ”Roc Boys (And The Winner Is…)” och matchar den energi som man valt att introducera samtliga projekt med.

S: Det var det vi sa i studion också! Det kommer komma en remix på den som är intressant… Det var en av dom första låtarna vi spelade in, den skulle släppts våren 23 egentligen. För vi kände på en gång att det här är startskottet för skivan.

N: Det var så nice med den för vi har alltid våra egna låtar som referenspunkter eftersom vi har gjort så mycket musik. Startskottet för volym ett: ”Cappuccino”. Hög energi, allt det där, snacket. Volym två: ”Kanariefåglar”. Nu behövde vi ”Kanariefåglar” on crack! Vi ringde Jon och sa att vi behöver ”the one”. Sen kom den där och jag minns att jag ställde mig upp när jag hörde den. Vi har alltid velat ha dom där låtarna som sätter ner flaggan. ”Här börjar vi”, liksom.

Och mycket musik har gjorts, i ett tempo som minst sagt är imponerande för två tvåbarnsföräldrar med heltidsjobb som närmar sig halvtid i det vi kallar livet.

N: Det är lustdrivet. Vi gör det för att vi vill göra det. Då blir det också enklare. Jag tror att vi båda har blivit effektivare tack vare det. Har man en kväll i veckan då har man en kväll i veckan. Då jävlar köttar vi, vi sitter inte och spelar PlayStation i två timmar innan vi sätter igång. We hit the ground running. Det är ostressat men drivet, det därför vi kan hålla det här tempot.

Utöver sina soloprojekt blir ”Volym III” det tredje albumet på lika många år. En trilogi som förkroppsligat en tydlig kreativ vision som likt innehållet präglats av lika delar glimten i ögat som innerligt berättande. Musik som berört svärdfiskar och fiskbensparketter, italienska viner och intrikata kulturreferenser – men också ångest, ilska, stolthet och kärlek. En unik mix av elegans, komik, vacker poesi och högklassig rap. Allt paketerat på ett exemplariskt och ambitiöst sätt.

N: Har man skapat och format en hel audiobaserad värld och ljudbild som talar ett visst språk så måste man också göra allt man kan för att fånga det och få lyssnare att förstå vad det är man håller på med. Att ge dom en ingång. Det är också därför man gör det visuella. För vår del så har vi inte varit rädda för att ta ut svängarna i det avseendet och ibland har tracksuiten blivit som en superhjältedräkt. Vi har både gjort seriösa grejer och bara lallat och sprungit runt och svingat baguetter mot folk liksom…

N: Men jag tror att det gör också att folk dras till det, för ofta vågar folk inte ta ut svängarna. Det blir befriande att se två snubbar ha en arg McEnroe-tennismatch på en grusplan för att dom ska släppa en låt liksom, menar Nomad och refererar till ett promo-klipp för singeln ”Hela sommarn ut” sommaren 2022.

N: Det handlar också om att tänka utanför boxen och tänka vad man kan göra med dom medel man har. Vi har aldrig lagt enorma summor på den paketeringen men det har ändå sett lyxigt ut.

Det är också en trilogi som växt organiskt och skapat ringar på vattnet för samtliga involverade. Utöver uppskattningen för Simon och Nomad som rapduo har också More 10 fått en rejäl skjuts i karriären tack vare trilogin. Han berättar att redan efter den första skivan så hörde artister av sig och ville ha samma typ av sound.

M: Det är så många som har kontaktat mig och vill jobba och köpa beats. Redan efter första plattan sa folk ”jag har aldrig hört talas om dig men det ni gör är så fett, det är helt eget”. Det här har öppnat upp så många dörrar för mig, bland annat att jag var i USA förra året och jobbade med artister. Att folk kommer till mig och vill ha mitt sound är den största äran, det är ju det man strävar efter som producent.

Ett resultat av detta är att More 10 har med fem i en ny dokumentär om Griselda-rapparen Conway The Machine, som berättas av Busta Rhymes.

M: Det är stort, det är fem beats där och tre i trailern. Det är genom Youssef som jag träffade via Simon. Han är skitduktig och öppnade massa dörrar för mig i New York. Sen behövde han loopar till den här dokumentären som han gör.

Youssef, mer känd som Head Make Book, är något av en framgångsrik doldis som jobbat nära trion i det rörliga formatet.

S: Han är den från Sverige som jobbat med flest internationella rappare, det är bara att ingen här vet vem han är. Han gjorde en dokumentär om Griselda 2015 och var deras personliga filmare. Han filmade åt T-Pain i ett år och var anställd av Revolt. Men det är kul att det han gjort de senaste åren är Griselda och sen oss.

Precis som blockbusters och succéserier har Den Stora Duken också gett upphov till potentiella spinoffer.

N: Ja, asså det är ju nästan som att vi har skapat Duken-karaktärer av oss själva. Där vi gått in i ett visst tugg, ett visst tänkt, en viss setting. Det kommer ju bli svårt att släppa. Jag har gjort ett helt sidospår…

S: Han har ett soloalbum i samma stuk!

N: …precis, in the bag. Som jag gjorde av bara farten liksom. Som en origin story eller vad man ska säga. Men jävlar vad smalt det är, hahaha.

Men vad gäller trilogin så är volym tre den sista. Åtminstone för nu.

N: Det är sista for now. Det är slutet på en trilogi, det är en avslutning. Sen får vi se vad som händer.