Från Kingsize Magazine #1 2025.

”Vad är frihet utan sinnesro?” frågade en gång författaren Emily R. King retoriskt. En som trots allt borde veta svaret är 38-åriga Silvana Imam, som frigjorde sig redan som barn. Sinnesron har hon dock hittat först nu. I sin första omslagsintervju med Kingsize berättar hon om läran och ritualerna som lett henne hit, när hennes första album på sex år släpps. 

Det går knappast att prata om 10-talets svenska musikscen utan att prata om Silvana Imam. Den blygsamma debuten med hemmasnickrade ”Rekviem” följdes året efter upp av singlarna ”I•M•A•M” och ”Svär på min mamma”, båda tagna från EP:n ”När du ser mig – se dig” som slog ner som en bomb i musik-Sverige. Med sin obevekliga stil och skarpa, vågade rader gjorde hon det tidigt tydligt att hon var en kraft som inte skulle låta sig kuvas av något, eller någon. 

”När du ser mig – se dig” var också en lika talande som passande fras för att beskriva hennes första fem år i karriären. Hon blev snabbt en ikon inom HBTQ-rörelsen, ett affischnamn för den svenska hiphopens i stort sett kollektiva motstånd mot Sverigedemokraternas intåg i det politiska toppskiktet och en förebild för tusentals kvinnor av olika bakgrund. För på samma sätt som beståndsdelarna av Silvana Imam som människa gjort att hon stuckit ut sedan barnsben, så har den diversiteten också gjort att många andra kunnat se sig själva i många olika delar av henne. Som kvinna. Som arab. Som invandrare. Som homosexuell. Som rappare. Som kvinnlig rappare. Som artist. Som aktivist. Som syster. Som dotter. Som flickvän. 

Men ingen kan bära alla.

”Väck mig när ni vaknat” blev senare titeln på den Guldbaggebelönade dokumentärfilmen om Silvanas resa från starten av sin kometkarriär tills energin till slut började tryta. I flera år hade hon burit tusentals människor på sina axlar och på många sätt varit deras ledstjärna i kampen om en rättvis och fri värld. Men egentligen hade hon bara varit sig själv – en normalt funtad människa med starka och tydliga värderingar. Värderingar som är lika angelägna hos henne idag, men som av ren självbevarelsedrift tonats ner på senare år. 

När jag träffar Silvana Imam för första gången är det på byrån Jubels kontor mitt i Stockholms innerstad. Hon har ett möte med sin agent och Nils ”Nisj” Svennem Lundberg, den ständigt närvarande producenten, vännen och bollplanket i flera av våra främsta rappares liv och karriärer. Inte minst Silvana Imams. 

Jag frågar henne om de drygt sex åren som gått sedan hennes senaste album ”Helig Moder” och hur hon mår inför släppet av hennes femte fullängdare: ”Tro”.

– Jag känner mig jättelugn. Jag kan navigera stress och förväntningar mycket bättre nu. Jag bryr mig inte om dom grejerna längre på samma sätt som jag kanske gjorde förut. Det är som att jag verkligen har landat i vad jag älskar – och gör det jag älskar att göra. Jag är så tacksam att jag får göra det jag gör. Vare sig det är teater, film eller musik. 

Ja, för det inte är så att Silvana Imam legat på latsidan sedan 2019. Sedan dess har hon haft en huvudroll i svenska thrillern ”Dogborn” och både gjort musik till och spelat i en nytolkning av den ikoniska pjäsen ”Hamlet”. Självklart med Nisj vid sin sida. Men också andra viktiga personer i hennes liv, om än på ett mer filosofiskt plan. Personer och deras läror som gett henne verktygen att fortsätta gå sin egen väg, även i vuxen ålder. 

Utöver att ha en magisterexamen i psykologi har hon sedan tonåren expanderat sitt inre medvetande och namn som nämns under intervjuns gång är bland andra Jon Kabat-Zinn – forskaren och professorn som spritt sin lära om sekulär meditation och hathayoga – uppfinnaren och visionären Nikola Tesla och självhjälpsförfattaren Eckhart Tolle. Den senare agerade även spirituell guide för Kendrick Lamar i skapandet av hans kanske mest fulländade konceptuella verk, ”Mr. Morale & The Big Steppers”. 

– Alla de här skrifterna och den tron har ju hjälpt jättemycket i dom här olika faserna i livet. Att behålla lugnet och tron, på något sätt. Det är inte upp till mig att säga vad som är bra eller dåligt, jag kommer gå efter vad mitt hjärta vill göra. Det är en jättestor del av min befrielse. Jag känner mig fri att våga uttrycka mig. 

Att någon som introducerade sig som ”176 centimeter Pussy Riot”, pekade finger åt både Putin och svensk jantelag på sin genombrottslåt och innan dess hunnit reta gallfeber på Sveriges samtliga fascister först nu känner sig fri att våga uttrycka sig kan spontant kännas konstigt, men den stora skillnaden hos Silvana handlar nog mer om det hon sedan lägger till. 

– Med all respekt så bryr jag mig inte vad du tycker om mig, för jag tycker om mig själv. Jag vill inte heller bli omtyckt av alla, för någon som är omtyckt av alla tycker inte om sig själv.

Jag antar att det varit en form av självbevarelsedrift också att slå sig fri från alla de här förväntningarna och pressen som varit på dig genom åren?

– Ja, exakt. För det behövs inte heller. Jag behöver inte föra någon annans talan, alla har sin egen talan. Jag vill inte föra någon annans talan. Jag står på en stadig plats med fötterna på jorden och jag vet vem jag är. Det kan inte rubbas av någon yttre påverkan. Så har det varit hela mitt liv. Jag föddes som en blond arab från Litauen, jag har passerat som straight men är inte straight. Jag har aldrig passat in i en box och det har gjort mig mer fri. Det är ingen aktiv intellektuell tanke egentligen, det är bara så jag har levt mitt liv. 

Redan som barn skapade Silvana Imam sin egen sanning. Hon klippte håret kort och kallade sig ”Erik”, ville spela basket och var hemligt kär i hennes storasysters väninna. Skolgången kantades av glåpord, rasism och senare homofobi. Lärarna misstrodde henne. Men allt detta agerade snarare bränsle i hennes egna lägereld. Vad är det för fel på alla andra?

”Jag har drivits av en hämnd”, rappar du på titelspåret. Härstammar den ända från barndomen och din skolgång?

– Ah, allt. Sen jag var liten. Trots att jag kände att ”jag är rätt fast ni tror att jag är fel” så sådde det ett frö. ”Jag ska visa er, ni ska få se”. Det ska vi faktiskt inte underskatta, den känslan. Den har varit väldigt framgångsrik om jag säger så, säger hon och skrattar.

– Om det är homofober, rassar… Gud, rassarna på min skola! Wow. Det var verkligen… Ouff. Jag har verkligen fått utlopp för dom känslorna och det jag har förstått när jag ser tillbaka på mitt liv fram tills nu är att det jag är väldigt glad för är att jag alltid har uttryckt mig och har alltid fått utlopp för alla mina känslor. Ingenting har satt sig på kroppen, som det kan göra när man har outtryckta känslor. Outtryckta känslor sätter sig på kroppen. 

Det är Tolle, va?

– Ah, det är det, säger hon och ler. Och det är jätteviktigt att uttrycka sig och kanalisera det rätt. Men just den hämnden har verkligen varit en motor, säger hon och börjar fundera på hur hon ska formulera sig. 

– På arabiska heter människa ”insaan” och det översätts till ”att glömma”. Det man menar är att när man föds till den här världen, den här dimensionen, så är vi programmerade att glömma vilka vi ursprungligen är. Som människa har vi alltså by default glömt vilka vi är. Så i det här livet måste vi minnas vilka vi egentligen är och det krävs jobb. Att vi är kärlek, att vi är ett. Det betyder ju att vi föds operfekta och det är en del av att vara människa, att försöka hitta sitt sammanhang och vem man är. Man känner hat, man känner sorg, man känner lycka. Det är så det ska vara. Jag tror att vi tyvärr blir lurade av vissa gurus och deras toxiska positivitet. Det viktigaste är att vara tacksam. Att zooma ut och se den större bilden. Det är så viktigt. 

Tror du att den här underdog-mentaliteten är något som hänger med hela livet? Oavsett hur ”långt upp” man tar sig?

– Ah, 100%, säger hon och skrattar lite uppgivet. Jag tror det. Jag hörde Will Smith säga i en intervju att ”trots att jag aldrig kommer behöva bo på gatan, så kan jag än idag vakna mitt i natten och vara orolig för pengar”. Då tänkte jag ”bruh!”, haha. För grejen är att dom formativa åren gör att du ser världen på ett visst sätt. Du hittar din plats och inser vart i hierarkin du är, på något sätt. Sen förstår du att allt är ett system och att du faktiskt kan skapa dina egna system till en viss del. Det finns en känsla i mig som… det är inte ens en känsla. Homosexuella är förtryckta. Det är lagar och transpersoners rättigheter tas ifrån dom. Det är jättemycket som är jätteskevt. De patriarkala strukturerna, det är fakta. 

Om ”insaan” på något sätt är besläktat med det engelska ordet ”insane” kommer vi inte in på, men med rådande världsläge ligger åtminstone tanken nära till hands. Dagen innan intervjun har Donald Trump återinstallerats i Vita Huset som USA:s president, där han också presenterade ett av sina första lagförslag: i USA ska det bara finnas två kön. Det märks hur den gamla Silvana ligger och bubblar någonstans under ytan, även om hon försöker förklara även denna märkliga besatthet kring andras livsval. 

– Om vi ska prata om stora hål i människor så är det ju folk som vill styra andras liv, det är ju dom som mår sämst. Det är ingen lugn, fri och skön person som håller på sådär. Men dom är också en del av oss som människor. Dom visar våra fulaste sidor. Vi har dom också, vi föds med samma sidor. Det är bara att vissa låter andra sidor ta över, säger hon innan hon kommer av sig och uppgivet mumlar ner i bordet:

– Nä, knulla dom asså… ärligt talat.

Om hon sedan starten tillskrivits epitet som ”frispråkig”, så bär hennes nya alster ”Tro” mer på en känsla av själslig frigörelse. För det är inte uppseendeväckande rader och en stridslysten mentalitet som präglar den nya musiken. Här tillåter hon sig att göra musik för sig själv, i detta kapitel av hennes liv. Ett kapitel som kanske mer än någonsin handlar om just henne, men på så sätt också om alla. Precis som det alltid har varit.  

Ett av spåren, ”En guide till tro”, fungerar som en monolog där hon presenterar hennes egna manual för frihet. Det avslutas med raderna:

”Bygg ett sinne öppet för allt och bundet till inget. Bryt tankesätt och mönster du fått från barndomen. Dina föräldrar gjorde sitt bästa med de medel de hade. Du är här för att läka dig själv och din blodslinje, din familj, dina vänner och resten av alla människor som är din förlängda familj. Du är ljuset. Stäng av tv:n, livet är vackert.”

Om föregångaren ”Helig moder” influerades av en mer drömsk och eklektisk värld där akter som 070 Shake rört sig, är ”Tro” – likt den skandinaviska designtraditionen – ett mer avskalat och jordnära projekt med uteslutande skandinaviska gäster. På en av höjdpunkterna, ”Coco’s Lovesong”, gästar danska Coco O. vars röst vi hört förut. För det är inte bara ”5.40 i Grünerløkka” som har starka Drake-influenser. Just Coco O. samplades på Drakes Rick Ross-samarbete ”Lemon Pepper Freestyle”. 

– Jag har ju turnerat i hela Norden under min karriär, så jag kände att jag ville jobba med artister från de här länderna. Vi är ju ett land nästan. Jag tycker om dom andra språken. Jag kände mig så fri i att göra allting. Sen var det inte en aktiv tanke, men det blev ett skandinaviskt album på något sätt. Pusselbitarna bara föll på plats. 

Vi måste prata om Oscar Blessons vers på ”Dansar med demoner”. 

– Kan vi snälla!

Den är helt otrolig.

– Den versen är verkligen… Jag älskar Jay Electronica, det är en av mina favoritrappare och hans vers på ”Jesus Lord” från ”Donda” är en av mina favoritverser någonsin. Men i alla fall… Han skulle inte ens rappa, men han skickade en refräng och en vers och när jag och Nils hörde den versen så kände vi ”den här måste vara med”. Den är sååååå bra! Den gav mig en känsla av Jay Electronica. 

När jag passar på att fråga om vem eller vilka låten handlar om skrattar Silvana och ger mig lite förklätt beröm för min blåögda fråga. För den handlar förstås om uppbrottet med hennes forne manager och vän, tillika grundaren av kollektivet Respect My Hustle (RMH). Ett ämne som varit känsligt och få ord har uttalats om, trots att det gått hela åtta år sedan bomben slog ner och bland andra Silvana Imam, Erik Lundin och Cherrie gick skilda vägar.

– Det är verkligen om den traumatiska upplevelsen av en manager som begår brott. Om den upplevelsen med honom. Om svek. Vi jobbade ihop i fyra år, det var min sparringpartner. Vi hade verkligen jättefina stunder. Men jag har dragit stora lärdomar av det. För det som hände efter att han plötsligt bara försvann var ju att jag lämnades att lära mig allt om min karriär och mitt skivbolag som vi hade tillsammans. Det första året lärde jag mig allting om musikbranschen, den hårda vågen. För jag ville inte, men jag var tvungen att göra det. Men som med allt i livet, det var en ”blessing in disguise”. För det lärde mig allt om det jag gör. 

Och på ett personligt plan, hur påverkade det dig? Att bli sviken av någon som man har så stor tilltro till kan ju verkligen vara traumatiskt och leder inte sällan till att man ifrågasätter sig själv.

– Jag har alltid haft nära vänner att prata med. Så jag behövde inte ifrågasätta om jag hade gjort något fel. Jag var, och är, så övertygad om att det här är en person som har gjort saker på grund av att han är som han är. Det här är ett mönster han har, han har gjort det tidigare. Vi är inte dom första. På det sättet påverka det inte mig personligen. Men det är sorgligt, såklart. Det är inget man kan intellektualisera bort. För det var verkligen en fin tid och jag är jättetacksam mot honom för den tiden, det är jag verkligen. Det skulle jag säkert kunna säga till honom nu om jag någonsin skulle träffa honom. Jag låter inte det mörka överskugga det andra, säger hon med mjuk, övertygande röst.  

– Sen är det intressant nu när jag har distans till det, det är ju en empirisk studie i vissa mänskliga psyken. Jätteintressant. Att man kan vara så som människa, för det är så långt bort ifrån mig själv och alla jag känner. Det är läskigt också.

Ett annat sätt för Silvana Imam att hitta sinnesro har utöver filosofer och självhjälpsförfattare varit psykedeliska droger. Efter att ha pratat en stund om albumspåret ”Afterparty” – där Parham lägger en underbar refräng och Biggie Juke gästar med en stökig och minnesvärd vers om att just efterfesta – frågar jag om Silvanas relation till droger. Initialt har jag tänkt formulera mig med orden ”droger och destruktivitet”, men sanningen är att det ena inte alltid behöver komma med det andra. Mycket riktigt berättar Silvana ärligt om hur DMT och särskilda ritualer hjälpt henne att utvidga sitt medvetande. 

– Jag har aldrig varit destruktiv. Det jag verkligen älskar är socker, men det kan jag inte äta. Jag blir en otrevlig person och somnar typ efter 20 minuter. Sen vaknar jag på jättedåligt humör. Så det är något jag låter bli. Jättetråkigt svar, men…

Lite tråkigt faktiskt, haha. 

– Haha! Hm… Jag har gjort ritualer med kvinnor i stugor. Där vi är liksom sju pers. Man har en hel helg eller flera dagar och mediterar och gör ritualer. Där har jag upplevt andra dimensioner, på psykedelika. Det är magiskt. Det är verkligen helt otroligt faktiskt. Det är som dom stora pratat om; Beatles, Elton John, Ram Dass, en av mina favoriter som åkte till Indien och blev buddhistmunk. Det har öppnat många portaler inom mig. Det är den relationen jag har till det, så det har inte varit något destruktivt. 

Hon berättar vidare om hur hon som 16-åring läste Eckhart Tolles bejublade verk ”A New Earth”, där han introducerade idén om att våra egon är bortkopplade från oss själva. Men att det var först när hon provade ”vissa växter” som hon kunde uppleva det emotionellt. 

– Det förändrade mig. Då fick jag uppleva en ny nivå i spelet, som jag fortfarande har med mig. Men man måste ha jättestor respekt för det. Det måste man ha. Du ska inte slänga dig in i något, du behöver göra det medvetet. Helst gör du det med en shaman eller åtminstone en nära vän. Jag har inte gjort Ayahuasca än, men det vill jag göra. 

Du öppnar albumet med att fråga ”Vart är du på väg?”. Vad är ditt svar på den frågan?

– Whoa, säger hon lite förvånat men med en tacksam uppsyn. Sedan funderar hon i en så lång stund att det i normala fall hade varit obekvämt. Hon svarar sedan med ett försiktigt leende:

– Fram.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Pierre Björk