Rodde och K Sluggah kompromissar inte med sin “Konstform”

Rodrigo Cifuentes, eller Rodde, har varit en profil på den svenska hiphopscenen i över 20 år. I början av 00-talet var det hans grupp Advance Patrol som stod i fokus när han krigade med livet efter en förlorad bandmedlem i samma veva som gruppen arbetade med debutalbumet ”Utskrivna”. Samtidigt i Malmö hade en sju år yngre kille vid namn Karl Svensson dedikerat sig till konstformen hiphop. K Sluggah eller Kalle Knast, som han kallade sig under de unga åren, skapade tidigt musik i olika konstellationer innan det landade i gruppen Muddy Fatique. Muddy Fatique representerar en generation som växte upp med ett smutsigt 90-talssound från New York och har idag vidareutvecklats till någonting som gett grunden för det nya albumet ”Konstform” som duon arbetat på de senaste åren.

Det är en kylig vinterkväll i Örnsberg när jag ringer till duon som befinner sig i sin källarstudio i Malmö. De är dressade i Sergio Tacchini och Polo Sport och har i dagarna smugit upp sitt album på Bandcamp i väntan på att deras lilafärgade vinyl ska droppa på Shelta Records under mars. Albumet ”Konstform” är en rak och hård hiphopplatta från början till slut backad av Malmö-baserade Rudeboy Records.

Rodde: ”Konstform” är en soloskiva och var ingenting jag hade planer på från början. Men det är också ett samarbetsprojekt där jag har delat hela processen med Sluggah. Vi har suttit i studion hela tiden tillsammans med det musikaliska, rap och inspelning.

K Sluggah: Jag har gjort alla beats från grunden på plats i studion. Så har Rodde suttit i studion och skrivit i huvudet och rappat lite. Nästan inga låtar på skivan är såna låtar där jag valt beats åt Rodde.

R: De låtarna som jag valde att rappa till hemma kom inte med på plattan och var inte tillräckligt bra.

Du har gjort mycket av denna typen av samarbetsprojekt tidigare med en rappare och en producent som sätter ljudcollaget för skivan.

KS: Jag tycker att det är skitfett! Det är oftast det fetaste receptet på den musik som jag lyssnar på. Där det är en eller ett begränsat antal producenter, två till tre stycken max. Det är inte så många som gjort bra musik genom att ha massa olika producenter.

R: Jag ville göra detta projektet i samma anda som Sluggah gjort med jänkarna. Jag har suttit mycket i studion när han hållit på med de projekten och blivit inspirerad. Detta projektet vi släpper nu har vi suttit på i nästan sex år.

KS: Vi hade en skiva klar för tre, fyra år sen. Men den allra första skivan vi hade klar var nog för sex år sen. Så det har varit olika omgångar och olika versioner av skivan. DJ Devastate var en del av projektet från början och så gick han bort 2018. Sen så gjorde vi om skivan en gång.

Man hör på rappen på skivan och era referenser till kulturen och hiphopgrupper som Public Enemy och Run DMC att ni är av den gamla skolan.

R: Det är den kulturen och det vi är uppväxta med och som format oss. Vi var blessade nog att få ta del av kulturen under den tidsperioden. 90-talet som var lite av peaken inom hiphopkulturen, speciellt inom rapmusik.

Ni släpper klassisk hiphop på skånska 2025. Hur tänker ni kring ert skapande idag?
R: Vi har snackat om detta med sound mycket och idag går de flesta åt samma håll och lyssnar på samma grejer. Så det finns ett tomrum att gå åt andra hållet. Vi kan fylla ett tomrum med ett alternativ. Åtminstone uppmuntra folk att göra sin egen musik, vara kreativa, originella och sig själva.

R: Vi visste från dag ett att det vi gör är något av en kontrakultur. Det är inte musik som kommer att plockas upp av de traditionella mediekanalerna. Detta är musik för hiphopnördar och hiphopgubbar som uppskattar musik, kulturen med ett visst sound och feta rhymes. Men sen är bra musik alltid bra musik. Det kommer också yngre personer till våra shows och events.

Rodde och Advance Patrol kom upp i en gyllene era av skånsk rap när jams och kulturskapande låg i fokus med artister som Timbuktu, Chords, Lilleman, Spotrunnaz, Öris, Saxell, Nicolas L, Scissors, Don Diego, Kalle Kath, Heli, Professor P, Emilia, Prominent och många fler gjorde sin grej. Dessutom fanns samlingsskivan ”Ordkrig” och tidningen Gidappa! på skånsk mark. Den skånska scenen hade medial uppmärksamhet och flera starka album. Men sedan dess är känslan att det gått trögare för skåningarna, med vissa undantag som till exempel Ozzy och Guleed.

KS: Jag tror att det finns två förklaringar till det. Media och allting finns i Stockholm. Sen är en annan förklaring till det att folk i Skåne inte har ansträngt sig lika mycket och varit lika smarta. Vi kan inte sitta och skylla på någon annan. Vi får ligga som vi bäddat.

R: Det finns mycket okända människor och lokala talanger i Malmö som inte hörs. Vad det kan bero på kan vara flera anledningar, att kvalitén inte är där eller som sagt att mediekanalerna saknas. För min del är det också en generationsgrej. Jag hänger inte med i den nya trapvågen och är en gammal gubbe i den aspekten.

Så om vi ändå är inne på skånska rappare. Finns det någon ni skulle vilja ge rosor?

KS: ADL. Rakt av.

R: Jag måste ge den till Jason (Timbuktu, reds anm).

Det känns som att er skiva behövs i svensk rapgemet. Hård skånsk hardcorerap!

KS: Det är inte så många som gör exakt det vi gör idag. Jag tycker att vi är rätt ensamma med vår vibe även om jag måste ge big ups till till exempel Dogbite, Chad Bogus, OP och Stockholmssyndromet som ändå gör den typen av hiphop som vi gör.

Ni har mycket skits på plattan med röster från bland annat Max von Sydow, Björn Ranelid, MC Tim och den unga Rosengårds-grabben som ska bli överdosare när han blir stor.
KS: Det är någonting som jag alltid har haft, enda sedan första Muddy-skivan.

R: Det kommer från musiken vi lyssnar på. Det är som en film och du sätter på första spåret och låter allt gå ihop. Då hör du övergångarna, intron och samplingar. Jag är en filmnörd och älskar referenser till filmer vilket också hörs.

KS: RZA, Madlib och MF Doom är mästarna på skits. Förr laddade jag ner filmer och samplade men idag finns det mesta på YouTube. Det finns till och med hemsidor där du kan söka på ord och få fram filmklipp till det.

Så albumet har ett hårt sound och många skits. Vad är det ni i huvudsak vill berätta med skivan?

KS: Den heter ”Konstform” eftersom den handlar om det. Vår kompromisslösa konstform som vi gör. Vår livsstil. Vi är mad hiphop liksom. Det är en presentation av det som jag och Rodde kommer ifrån.

R: Den ger lite av en inblick i Malmö. Som att du sitter i köksfönstret och tittar ut. Det är mycket inspiration från vardagen. Vi har bott här hela livet. Samtidigt är det också en kaxig rapskiva. Den är MC, väldigt amerikansk med ordlekar och den kulturen som jag kommer ifrån. Jag lyssnar inte på så mycket svensk rap utan är väldigt amerikaniserad på det viset.

Och inspirationen från den amerikanska hiphopen är väldigt påtaglig i både sound och ordval. Dels efter alla internationella samarbeten de gjort men också närheten till vännen och rapkollegan Maylay Sparks som ursprungligen kommer från Philadelphia. Men duon har också en nära relation till musiken med loopar utan trummor som spridit sig likt en löpeld via bolag som Griselda de senaste åren.

R: Allt det där faller mig i smaken. Vi har lyssnat på Roc Marciano sen dag ett. Vi var där långt innan det blev coolt att rappa över loops. Många rappare har kommit förbi studion genom åren och sagt att det var ett tråkigt sound och att det går för sakta.

KS: Vi har varit länge på den vågen. Men nu gör alla det. Du kan se det på vilken kommersiell skiva som helst. Men det är Roc Marciano som är gudfadern av den vågen vi ser idag.

R: Jag är en rapnörd så även om saker är före min tid så har jag gått tillbaka i historien och lyssnat. Varför Raekwon refererar till Slick Rick och Nas går tillbaka till Kool G Rap. Titta vilken tidsålder det är. Bra musik är bra musik. Första utkastet av skivan var väldigt inspirerad av Ghostfaces ”Supreme Clientele”. Kanske inte soundmässigt men jag älskade historien bakom skivan. Hur han åkte till Ghana och skrev vissa rader och skapade mytologi kring det.

KS: På just den här skivan har Rodde valt många beats utan trummor, sen har jag bara samplat vinyl.

R: Det är lite därför jag gillar att jobba med producenter som Sluggah, utöver att han är min bror och vi umgås. Det är just att man håller på traditionen och soundet jag älskar allra mest. Lite Wu-Tang, Public Enemy och Cypress Hill. Det stökiga, mörka och souliga soundet och den här gången har vi hittat en vibe som passar min stil.

Det känns som att ni har haft ett mittenfinger uppe mot branschen och mittenfåran sedan dag ett?
KS: Vi lägger ner mycket tid på musiken och har gjort det länge och har ändå drabbats av olika branschproblem. Men jag tycker att det är helt fucked up med Spotify och sådär. För de är bara en affär. Idag är Spotify de som tjänar mest. Men de gamla traditionella bolagen kommer att dö, det är garanterat. Den dagen de riktigt stora artisterna går independent då dör skivbolagen.

R: Men vi gör ändå ett litet statement. Inte så ”fuck the industry” kanske, men lite ett statement att du kan göra det själv. Vi släppte skivan på Bandcamp först för att folk ska ha möjlighet att supporta den vägen.

Rodde du var nyligen med i podden 040 där det pratades en hel del politik och samma sak med Advance Patrol. Får den biten plats och utrymme i ett sånt här projekt ihop med K Sluggah?
R: Vi delar mycket värderingar och världsåsikter och diskuterar politik hela tiden. Och mycket av antisystem-andan i musiken kommer just ifrån den grunden vi hade innan musiken. Från hemmet och värderingar. Vi försöker vara medvetna och vet ju ändå att det kläderna vi har på oss just nu kommer från låglönefabriker i tredje världen som exporteras för västerländska rikedomar och är en del av hela det maskineriet.

KS: Även om vi inte släpper en Looptroop-skiva med politik så tycker jag att göra den här musiken över huvud taget är också ett statement i sig. Konsten att göra ett revolutionärt uttryck utan att man säger det.

R: Bara att ha med ett skit på skivan från en unge i Rosengård som har en viss typ av tankar i ung ålder, det är samhällskritik. Så du behöver inte hela tiden peka finger och vifta med flaggor. Som artist har du yttrandefrihet. Du är lyriker och leker med orden. Du ska väcka uppmärksamhet och chocka. Det är lite det sporten går ut på, att lägga upp orden på ett vis som dom inte har hört innan.

I år åker också Advance Patrol tillsammans med Muddy Fatique på turné i samband med att ni släpper ett nytt album. Men en av gruppens tre rappare, Juan Havana, är inte med.

R: Juan är inte så sugen på att resa och turnera, han vill bara sitta i studion och göra musik. Han är inte sugen på pressbilder och intervjuer och hela jippot som kommer med musiken. Advance Patrol skiljer sig från Muddy-biten lite grann just eftersom det är lite mer känt och några fler kockar i köket och även om jag älskar alla kan jag också känna av det ibland. Jag är så van att jobba introvert med Sluggah nere i källaren och inte så van vid så mycket folk i studion.

Sluggah du som är sju år yngre än Rodde måste ha sett upp till AP?

KS: Jag var ett fan av Advance Patrol. Jag och min tidiga grupp var faktiskt förband till dom innan dom blev signade när jag var 13-14 år. Då hade jag gruppen GS Family med Pato (Pooh, reds anm) och hans storebror var polare med AP. Vi var förband på Reclaim the Streets och körde nån låt.
R: Jag kommer ihåg Sluggah från back in the days. Han hade skills redan då.

Sluggah, du har skapat dig ett namn utanför Sveriges gränser och samarbetat med många rappare från USA i olika sammanhang i många år. Hur har det blivit så?

KS: Det kommer egentligen från tiden då jag var Kalle Knast på Myspace-tiden. Då fick jag kontakt med Tha Connection (Hus KingPin & SmooVth). Och de rappade med KG Boom, Robin Banks och S. Raw som vi jobbade med på den tiden. Sen gick det några år och jag blev bättre på att göra beats. Från början gjorde jag mest beats för mig själv och sen började jag skicka lite till Hus Kingpin vilket ledde till att jag fick jobba med Westside Gunn tidigt. Jag gjorde en låt med honom 2014-2015 och sedan 2019 och 2020, men mellan där fick jag mycket kontakter och var insnöad på den viben.

KS: Sen har det blivit att jag gjort många samarbeten och hela skivor med folk. Jag gillar verkligen att göra hela projekt med en rappare. Det är också mitt enda sätt att tjäna nånting eftersom många rappare inte betalar för beats. Men idag med min resumé kan jag sälja en del beats. På senaste har jag gjort några låtar med Keith Murray som jag hoppas ska komma ut. Sen släppte jag nyligen en skiva med rapparen Mav och har jag en uppföljarskiva med Eddie Kane på gång.

Så avslutningsvis. Varför ska man bry sig om er och er nya skiva?

R: Det är en fet hiphopskiva om man diggar feta beats och feta rhymes och om man vill höra något annorlunda som svenskt rapfan. Det är en bra ingång till annan bra musik. Vi är absolut inte dom enda i Sverige som kör undergroundvågen. Det är lite av vårt meddelande att folk ska inspireras och våga göra sin egna grej och vara sig själva. Vi är väldigt tacksamma över allt stöd och kärlek till skivan och alla som bidragit. Sen kommer en Muddy-skiva på svenska som kommer att vara i samma sound och samma stil.

4 SAMARBETSPROJEKT AV K SLUGGAH

K Sluggah ”Aromatic Selections Vol. 1” (2020)

En samling av 15 spår producerad av K Sluggah med gäster som Conway the Machine, Westside Gunn, Planet Asia, Mach-Hommy och Hus KingPin. Släpptes både digitalt och fysiskt på CD och vinyl. En uppföljare kommer senare under 2025.

K Sluggah & Eddie Kaine ”Chosen” (2022)

Samarbetsalbum med Eddie Kaine från Brooklyn, New York. Hiphop i samma anda som de samarbeten han gjort med Benny the Butcher, Rome Streetz och Skyzoo. Släppt på holländska bolaget De Rap Winkel Records.

Sauce Heist & K Sluggah ”Sås” (2023)

Ännu ett projekt släppt på holländska De Rap Winkel Records med smutsig och långsam gaturap från New York. Sauce Heist har ett gäng album i ryggsäcken med tunga gäster.

K Sluggah & Mav ”Nothing Is Wasted In the Wild” (2024)

Ett av K Sluggahs senaste projekt med rapparen Mav från Rochester, New York, på amerikanskt bolag och vinyl som digitalt. Helt klart värd en genomlyssning.