En hiphopveteran fick honom att ta musiken på allvar. Hans egen motivation driver honom nu till nästa steg i karriären. I början av 2023 släpper Rami debutalbumet ”96”, där han bryter sig loss och vidgar sina vyer.

Lite beroende på hur stort hiphopfan man är kan man ha bekantats med 26-åriga Rami Elias vid olika tidpunkter. För vissa var första gången när han släppte debutsingeln ”PU$HA” 2019, för vissa var det när han började höras med Z.E något år senare. För vissa var det när han kunde höras tillsammans med Abidaz och för vissa var det redan 2016. Precis som för stjärnskottet ADAAM var det nämligen Labyrint-frontfiguren AKI som först satte Rami på en låt i form av ”Botkyrka del 2” – en lokal posse cut för kommunen och dess förorter där han representerade Storvreten med de avslutande raderna:

”Tiden är still, svarta moln i mitt kvarter / har inget att förlora, har gett allting jag kan ge”

Men Rami skulle tvärtom ha mycket mer att ge, även om det skulle dröja några år. För det var framför allt när en av vissa redan legendförklarad Abidaz tog Rami under sina vingar som han verkligen tog beslutet att satsa på musiken helhjärtat. Ett beslut som också skulle förändra hans dåvarande livsstil radikalt. När jag frågar hur hans liv såg ut runt tiden han kunde höras på ”Favoriter i orten” (2018) och ”Leva life” (2019) berättar han:

– Jämfört med nu, inte alls bra, haha. Jag har ju gjort musik hela livet men jag har aldrig tagit musiken så seriöst. Och som du sa, det var då det tog fart. Så mycket förändrades i mitt liv då. Det var då jag tog tag i musiken seriöst och började göra det varje dag. Det gick inte över en natt, men jag lämnade allting som jag gjorde då och gick över till musik och körde all in på det. Idag är jag glad över det valet, säger han och ler på ett sätt som avslöjar att han verkligen menar det.

På ”Favoriter i orten” introducerades vi ordentligt för Rami som fick stort utrymme. Den tunga hiphophymnen byggdes på ett beat med ödesdiger stämning som i kombination med nykomlingens raka röst förde tankarna till Three Six Mafia. Om än kanske inte helt medvetet.

– Jag kunde inte ens använda min röst då. Jag visste inte hur jag skulle använda den. Jag kan till och med ha problem med idag. Ett röstläge som jag har använt hundra gånger, ibland kan jag inte få fram det. Det kan vara så, haha.

Att det var just Abidaz som skulle vägleda Rami var betydelsefullt och blev den lilla, lilla knuff i rätt riktning som han behövde. Och som långt ifrån alla faktiskt får.

– Jag hade lyssnat på Abidaz under hela hans storhetstid. Så jag tror nog att det var det som hjälpte mig i rätt riktning, att han såg mig och hjälpte mig. Det kan vara väldigt svårt för många att bli sedda eller hörde och få någon hjälp alls. Så lite tur får man ha också, säger han och bjuder på ännu ett leende. Han fortsätter:

– Nu har jag ändå byggt upp ett självförtroende genom åren, men jag kan än idag tveka litegrann på mig själv. Jag tror det är något som aldrig försvinner. Oavsett. Jag tror det är så till och med för den största artisten i världen. Man kan tveka lite på sig själv, men man lär sig. 2018 hade jag inget självförtroende över huvud taget. Till och med om Abidaz sa till mig att det lät bra så tvekade jag.

Rami ler mycket. Han kan prata om både tunga och lättsamma ämnen men ändå ha nära till det där lugna leendet som vittnar om en person som är på en bra plats i livet och som är trygg i sig själv. För det märks också. Det är inte svårt att tänka sig att Rami kommit bra överens med de flesta han träffat under sina år i branschen hittills. Han är artig, på gränsen till inställsam, och samtidigt klädsamt karismatisk. Han känns öppen utan att nödvändigtvis vara extrovert.

Fick du några specifika råd av honom där i början av din karriär som du burit med dig?

– Faktiskt. En bra grej som han har sagt till mig som jag tänker på och håller mig till är ”gör alltid det dom inte gör”. Det är en jättebra strategi, haha.

Men just detta kan också beskrivas som Ramis kanske enda problem under hans karriär fram tills nu. Många har jämfört honom med kollegan Z.E och menat att deras röster, flow och teknik påminner om varandra. Men på debutalbumet ”96” slår han sig fri från jämförelserna och anstränger sig för att variera just röstläge och tillvägagångssätt, vilket gör att han ibland låter helt olik sig själv på vissa låtar.

– Det är meningen också! Och jag har hört det från flera som har lyssnat på dom här låtarna. På vissa delar säger dom ”är det där du, eller?”. Det är det vi har försökt skapa också. Det är kul för en själv också. Om du bygger… fan vet jag, enplaniga villor i tio år då kanske du är sugen på att bygga två våningar någon gång. Det är kul att testa.

Rami är musikalisk i grunden, vilket gör att han också klarar av det. För det är inte självklart. Redan innan han hunnit fylla fem år spelade han piano på pappas order och flera i hans släkt är eller har varit rappare. Pappan däremot sysslar med orientalisk musik och spelar instrument som luta – en slags orientalisk gitarr.

För Rami har det dock alltid handlat om hiphop. Redan i skolåldern uppträdde han med hiphoplåtar vid varje tillfälle han gavs och det med stor entusiasm. Även om han inte tillhör de allra yngsta i sin rapgeneration får han ändå anses vara en del av den hiphopvåg som sköljde in under andra halvan av 10-talet och utmejslade den hårda gaturap som idag toppar listor och vinner priser. En grupp av rappare som, generellt sett, karaktäriserats av anti-etablissemang och en DIY-attityd som mot alla odds fungerat bra.

Idag är Rami på en annan plats. Efter några år i branschen med en mängd singlar och samarbeten samt mixtapet ”Kungar & Poeter” (2020) har han nu valt att gå sin egen väg, som man ironiskt nog får kalla det att signa till ett skivbolag som rappare på 20-talet. Vid hans sida finns nu EMI/Universal Music, med bland andra Pato Pooh bakom kulisserna.

– Det känns jättebra. Det är ett sjukt team som sitter här utanför. Dom är galna. Man behöver omringa sig med människor som är kreativa, vill det du vill och är på samma spår som du oavsett vad du gör. Det är precis vad jag behövt och det är precis vad dom är. Alla är jättefina människor och det betyder lika mycket för mig som deras talang och förmåga, säger han framåtlutad i en soffa på EMI:s kontor mitt på Södermalm.

– Jag har känt Pato sen jag var liten och jag har sagt det till honom också att ”det kommer nog inte finnas så många som du som har lagt 25 år på det här”. Han har liksom gjort alla stadier och det är bara kul att få ta del av hans resa på samma sätt som han får ta del av min.

Det är många i din generation som inte ser så positivt på skivbolag, hur tänker du kring det?

– Jag tror det handlar om att folk inte är så kunniga faktiskt. Jag tror det handlar om att man måste få lära sig och det kan vara väldigt svårt. Om jag sitter med fem vänner och säger till dom ”grabbar, vad tycker ni om skivbolag och att signa för ett album?”. ”Va?! Signa? Aldrig!”. Men dom vet inte vad dom pratar om. Det handlar om att man är okunnig i mina ögon, om man bara är emot det. Sen finns det folk som det har gått illa för och folk det har gått jättebra för, men det är absolut ingen dålig grej. Det är tvärtom en väldigt bra grej, speciellt om skivbolag väljer att lyfta den musiken jag gör. För det gynnar ju musiken i sig också. Kapaciteten dom har, det har inte vi. Så jag tror på att vi kan göra det här större tillsammans.

Du har gjort det tydligt att respekt är en viktig grej för dig, vilket jag kan relatera till. Hur har du upplevt den biten i din karriär hittills?

– När det kommer till människorna i branschen har jag inte känt någon disrespect. Mot musiken är det ju väldigt mycket som inte är respekterat. Men det är absolut inte från branschen, det är utifrån. Det är kefft. Visst, du kan ta olika exempel men tar du mig som exempel så har musiken gett mig en ljusare framtid mer än något annat.

En stor del av Ramis resa hittills har gjorts tillsammans med producenten Mackan och på många sätt har de kommit upp i gamet tillsammans. Musikern från Fittja är några år yngre än Rami och de möttes via en gemensam vän ungefär samma tid som Rami kunde höras med Abidaz. Deras första session i studion varade i två-tre timmar och resulterade i Ramis officiella solodebut ”PU$HA” som idag har streamat platina.

– Sedan dess har vi varit i studion varje dag, sen 2019. Vi har jobbat väldigt tight och utöver det har vi blivit väldigt nära vänner, så kemin är på topp. Jag låter han ta del av mitt arbete i studion väldigt mycket och det har han lärt sig av. Vi kommunicerar väldigt mycket, vi bestämmer saker tillsammans och han är väldigt duktig på mycket mer än att göra beats. Vi har byggt väldigt mycket tillsammans, han kunde inte ens spela in när vi gjorde vår första låt. Nu mixar och mastrar han liksom. Det känns som att vi har gjort det här tillsammans.

På både ”Kungar & Poeter” och det nya albumet ”96” har Mackan producerat en majoritet av låtarna. Rami berättar att de med åren blivit nära vänner och att den mängd musik som producenten konsumerar är enorm, vilket i sin tur bidrar med intressanta inslag till produktionerna.

– Han kommer oftast med idéerna. Han är ett ADHD-barn och det enda som hjälper är musik liksom. Han kan ringa mig när som helst med idéer och har verkligen ett öra för sounds. Han vet hur det ska låta. Ibland kan inte ens jag fatta vart han vill komma, men jag blir lite imponerad av honom varje gång, han är sjuk.

– Det är för att han lyssnar på all slags musik. Jag kan sätta mig i hans bil och det är någon arabisk konstig låt, en spansk låt, ibland en tysk… jag blir yr av så mycket hög musik han lyssnar på asså.

Berätta om tanken bakom ditt debutalbum!

– Det kan handla om samma saker, fast man säger det på olika sätt. Jag kanske rappar om samma ämnen i varje låt men jag säger allting på olika sätt. Och olika sidor av det här. Det finns positivt, negativt… jag försöker ge något av varje sida som jag själv har sett. Sen får vi se hur folk uppfattar det liksom. Det är svårt, det är inte alla som kanske förstår hur man menar eller hur man har tänkt.

Var det extra viktigt att visa båda sidor nu med tanke på hur scenen ser ut och det som hände Einár?

– På ett sätt blir det viktigare nu med tanke på hur det ser ut, vad som händer… precis som du sa. Det blir det självklart. Jag vet inte hur många det är som tänker som mig och jag vet att man lätt kan fastna i att tänka på att man gör musik och är inne i allt det här… men som artist måste man också tänka lite på vad man gör och hur man ska göra det. Och att ha ett syfte med det man gör. Det kan vara enkelt att bara köra på och glömma vad man gör och varför man gör det här. Om många gör det på det här sättet så går det inte att missa. Det går inte att blunda för.

Det blir ett ganska mörkt och hårt album men på ”Svar” blir det lite annorlunda, en låt som jag verkligen älskar. Det är väl din mest sårbara låt hittills?

– Ah, en av dom mest betydelsefulla också. Hundra procent.

Du har en jättestark rad på den där du säger ”jag är dränkt bland vågor men allting känns så stilla” och den fastnade verkligen hos mig. Det är en känsla som är jättekonstig men som många nog kan relatera till…

– Vet du, jag satte mig bara i soffan i studion och tänkte att jag måste göra någonting som betyder. Jag måste göra något med mycket mening. Varje rad måste betyda något, på ett väldigt djupt sätt för mig. Inte för någon annan, bara för mig. Då blev det enkelt.

Det känns som att du är på en bra plats, att det är ett nytt stort steg i din karriär.

– Verkligen. Jag känner precis likadant. Jag har alltid varit en stressad jävel. Asså hela tiden. Jag tänker på en grej och sen gör jag något annat. Det här är första gången det känns som att allt är under kontroll. Det ser bra ut, det känns bra. Så det är skönt som fan faktiskt. Jag ser fram emot att släppa det här. Jag har sagt det tidigare men jag tycker att det är den bästa musiken som jag skapat och jag har lagt allting på dom här låtarna.

Intervju av Malkolm Landréus

Foto: Carl Arvedson