När Lundasonen Pauli Jokela släppte debutalbumet ”Makin’ Moves” för två år sedan var det många som höjde på ögonbrynen. Trots sporadiska framträdanden på battlescenen och släppen” iRap Mixtape” (2008) och ”WONDERFUL WEDNESDAYS” (2010) var P.J. ett okänt namn för de flesta. Med sin avancerade lyrik och mogna attityd var det dock få som kunde undgå hans talang när fullängdaren nådde allmänheten. Albumet fick ett gott mottagandet hos den svenska hiphoppubliken och nominerades till både Årets Nykomling och Årets Soloartist på Kingsizegalan 2013. Men efter det hände inte så mycket. Spelningarna uteblev och skivan generade en blygsam mängd streams på Spotify.
– Jag hade typ glömt ”iRap Mixtape”, kul att du tar upp det, haha. Jag tror jag gjorde det när jag var 15-16 år. Det var mest remixer, där jag försökte göra versioner av olika låtar. Men absolut, jag hade ju verkligen inget namn innan jag släppte skivan och det var ingen som pushade det. Jag betalade 70 spänn till Record Union för att få upp det på Spotify och det var så det släpptes i princip. Så jag fattar ju varför det inte blev så många streams, det är inte ofta en artist blir stor på en låt även om det är möjligt nu med internet.
Pauli tog jobb på kafé för att tjäna ihop pengar samtidigt som han tillsammans med vapendragaren och producenten John Alexis (tidigare Noodlebreak) började experimentera med soundet. Namnet P.J. begravdes tillsammans med ”Makin’ Moves” och popartisten Paul Rey föddes. En utveckling som kanske var menad att hända. På debutalbumets sista låt ”Lights Out” kan man höra honom ta avsked – men från vadå, egentligen?
– ”Makin’ Moves” kändes som ett stängt kapitel. Den röda tråden var att växa upp med musiken och låtarna skrevs från att jag var 15 till 19 år. Det kändes bara naturligt med ett avsked. Dessutom gillade jag aldrig namnet, så tanken fanns att det kanske var det sista som släpptes som P.J. Men jag har alltid varit sugen på att utvecklas musikaliskt, så undermedvetet kanske det var så att hiphopen inte riktigt räckte till. Men jag tycker bara det är positivt, det är inte så att min musik nu kommer vara plastig. Jag försöker alltid förmedla äkta känslor och äkta musik.
I oktober förra året kom han i kontakt med Malmö-labeln Fantabolous Music och det amerikanska indieskivbolaget Lighthouse Entertainment och i maj i år släpptes första singeln ”Good As Hell”. Arbetet med singeln och den kommande skivan har föranletts av tre minst sagt intensiva månader i USA.
–Det började med att jag signade till Fantabolous/Lighthouse i februari. Jag har varit i Atlanta och jobbat mycket i Akons studio som heter Music Box Studios. Men i februari till maj var vi i L.A. och träffade QD3 och Quincy Jones. Vi hängde i hans hus i typ tre timmar och spelade upp musik och fick input på våra grejer. Han gillade verkligen musiken vi gjorde och han har ju även en koppling till Sverige eftersom QD3’s mamma är svensk. Han kunde till och med lite svenska! Sen hade vi möte med EA Sports och fick med en låt på nya Madden 15. Vi har även varit i New York och spelat in i Jerry Wonders Platinum Studios och spelat in några låtar med honom. Så det har varit full fart i USA.
Nu måste du berätta, hur var Quincy Jones?
– Han är otroligt skarp. Han är 82 år nu men väldigt snabbtänkt, intelligent och framför allt en väldigt varm människa. När man träffar en legend som Quincy vet man inte riktigt hur man ska vara, men han bjöd verkligen på sig själv och vi var väl lite väl försiktiga kanske. Det är något speciellt med honom. Vid ett tillfälle sa han att han kunde se vilken månad jag var född i, han bara ”du är tvilling, eller hur?”, och jag bara ”ja”, haha. Det var ett gigantiskt hus och hans 27 grammys stod uppradade tillsammans med hans Oscarstatyett. Jag fick faktiskt röra den!
Hur kom hela grejen med EA Sports till?
– Det skedde väldigt naturligt. Jag har alltid haft drömmen att göra musik som passar till sport. Jag har själv spelat basket och alltid älskat drivet man måste ha för att lyckas inom idrott. ”The Crown”, som låten heter, gjorde jag faktiskt med NBA Finals-reklamen i åtanke. Den handlar om just viljan att bli nummer ett. Det är samma sak som i musiken, det är väldigt mycket tävling och man vill visa att man är den bästa och för att lyckas med det måste man lägga ner hela sin själ i det. Så vi fick ett möte med EA Sports och de älskade musiken direkt.
På tal om drivenhet så handlade mycket av ditt debutalbum om det?
– Precis. Någonting jag har lärt mig när jag varit mycket i USA är uttrycket ”speak it into existence”. Precis så var det med EA Sports. ”Makin’ Moves”, som jag släppte när jag var 19 eller 20, döpte jag när jag var 16 år. Och då gjorde jag inga ”moves” what so ever, haha. Det var inte förrän senare när jag började få lite personlig kontakt med Timbuktu och Chords och radion började spela lite grejer som det verkligen hände något. Sen med nomineringarna till Kingsizegalan och allt så blev det lite ”moves”. När jag gjorde plattan var det allt jag hade, mitt driv och mina boys som mixtrade och mastrade låtarna.
Men när Fantabolous kontaktade dig, ville de ha dig som rappare då eller hur var överenskommelsen där? Den musik du gör som Paul Rey är ju väldigt annorlunda jämfört med hur ”Makin’ Moves” lät, tänker jag?
– När Fantabolous började visa intresse så var jag inne i min övergångsperiod kan man säga. Då började jag experimentera mer med min röst och jobbade mycket med tre verser och så sjöng jag refrängerna. Dom tyckte min röst var väldigt stark och unik så de uppmuntrade mig att använda den mer. Jag tror också att rappandet har hjälpt mig mycket i låtskrivandet och jag använder det fortfarande som ett litet gömt vapen att slänga in ibland.
När och hur träffade du Akon?
– Akon träffade jag faktiskt samma dag som jag släppte första singeln ”Good As Hell”, den 12:e maj. Vi hade ju jobbat i hans studio i tre månader då, men låten släpptes bara i Sverige. Jag antar att det hade blivit lite snack och så för jag fick ett samtal om att komma in till hans privata studiorum. Vi chillade där i typ en timme och snackade och lyssnade på musik och som man kan se på YouTube-klippet så gillade han det han hörde, haha. Det var jävligt skönt att få den responsen från en artist som Akon och det här var i samma veva som vi precis hade varit hos Quincy Jones, så allt kändes lite overkligt just då.
Det kan jag tänka mig… Du är 22 år nu, vad gör det med en som person? Det måste vara lätt att få hybris av den typen av bekräftelse?
– Quincy var så jävla cool… Även om du suttit i hans hus och sett hans ”plaques” och skakat hans hand så kan du inte riktigt fatta att det är han. Akon var också otroligt trevlig. Många vet inte att han är producent också, men han producerade liksom hela sin första platta själv. Han är en riktig musiker och kom med många bra tips. Man försöker väl bara ta lärdom av det som händer i stället för att bli starstruck. Det är verkligen en fantastisk chans att få sitta med personer som man kan fråga vadsomhelst och dom vet vad som är rätt.
Vad har du främst tagit med dig för lärdomar från USA?
– För att bli framgångsrik handlar det inte om att göra musik för dig själv, det handlar om att få människor att känna det du gör. Då måste du vara ”on point” textmässigt, deliverymässigt och produktionsmässigt. Det är som dom säger i USA: ”you gotta feel it”. Det finns liksom ingen statistik på hur man får fram det, man måste bara känna det. Det kan räcka med att det kommer en liten grej i refrängen. Som i ”Good As Hell” – folk säger verkligen att de känner sig ”good as hell” när dom hör den för att det var en äkta känsla jag kände när jag och John gjorde låten.
Det är intressant det där med USA, som ofta kritiseras för att producera mycket plastigt och fejk, men som ju faktiskt är överlägsna på just det här med att få in känslor i allt från musik till sportevenemang.
– Absolut. Det är sjukt för att när man lyssnar på musik från Europa så kan du ha hur många instrument, körer och detaljer som helst som musiker uppskattar, men som den vanliga lyssnaren kanske inte alls känner. Sen har du hiphop eller poplåtar från USA med kanske tio spår instrument, men du känner det. Varje grej är så effektiv. Du behöver inte ha 16 olika ”runs” på din basgång utan basen går på ett sätt som fyller sin funktion perfekt. Det är en konst i sig, det som USA håller på med. Det har jag försökt få med när jag är i studion.
Just det här med att förmedla en känsla och leverera material på ett trovärdigt sätt är en sak som jag verkligen känner att du har naturligt, vare sig det är battles eller livespelningar. Hur tror du det kommer sig?
– Tack så mycket. Jag tror det enda sättet för mig att förklara det är att säga att det finns i släkten. Min mamma var sångare i tre band samtidigt ett tag, min brorsa är kompositör och har pluggat i Paris och Göteborg… Jag har lyssnat på musik så länge jag kan minnas, allt från Bob Marley till Michael Jacksons ”Thriller”, till Elton John och ”Abbey Road” med The Beatles. Så musiken har alltid funnits där liksom.
I refrängen på ”Good As Hell” sjunger du ”for the first time in years I feel good as hell”. Är det så du känner?
– Ja, det stämmer. Verserna beskriver hur det var. Det är inte lätt att rappa på engelska i Sverige. Det är en liten marknad och liten publik. Det gick bra för albumet underground men det sålde ju inte massa exemplar precis. Man blev prisnominerad och fick bra recensioner men det var inte många spelningar som hände efter det och albumet tog tre år att göra. Det var hela min själ i den skivan. Det är hårt. Man har gjort musik i sex eller sju år och flera gånger har man tänkt att ”fan, nu börjar jag plugga i stället”. Det är tack vare min flickvän som jag fortfarande gör musik. Vi har varit tillsammans i nio år och hon har alltid stöttat mig. Det är nu när sakerna börjar rulla igång som du känner att det går, det är inte omöjligt. Låten är uppbyggd lite så, i förrefrängen börjar du lyfta och i slutet av refrängen står du på berget och inte har ett problem i världen. Eftersom beatet med gitarren är väldigt melankoliskt känns det som att vad som helst kan hända, så jag ville leka lite med det textmässigt. Verserna är ganska ledsna men i högt tempo och rader som ”I wanna laugh til’ I’m drowning in tears” är en lek med dynamiken genom att ställa ytterligheter mot varandra. Sen kändes refrängen bara självklar. Så det är tanken bakom låten och det känns som att folk har tagit den till sig.
Ja, jag tror den har runt 600 000 lyssningar på Spotify.
– Ja, vilket är fantastiskt! Tack till alla som lyssnat! Det gick mycket bättre för ”Good As Hell” än ”Makin’ Moves”. Jag tror den hade 14 000 på två år, haha.
Vilket är ännu sjukare!
– Jag tycker tyvärr det. Jag är fortfarande väldigt stolt över albumet. Det fyllde två år nyligen, den 31:a augusti.
Såg du tillbaka på det med glädje eller sorg? Med tanke på hur det gick.
– Nej, jag var glad! Det gick inte så bra men jag gjorde hälften av låtarna i mitt sovrum och hälften i en riktig studio. Man hör inte vilka som är vilka tack vare John för att mixningen och mastringen är så bra. Annars är det bara jag. ”Makin’ Moves” ÄR jag och jag är fortfarande skitstolt över det albumet. Även om vissa låtar skrevs när jag var 15 så håller det än i dag. Och även om nästa platta inte kommer låta som ”Makin’ Moves” så har det ändå lett mig hit.
Det känns som en skiva som folk kommer uppskatta i efterhand, för att den helt enkelt är för bra för att gå obemärkt förbi.
– Så kanske det blir. Om man skaffar sig ett namn så kanske folk vill kolla upp vad man har gjort tidigare. Folk kanske hittar det då.
För namnbytet hade ingenting med det här att göra?
– Nej, absolut inte. Jag vill verkligen inte ta avstånd från albumet, utan jag ville bara ta avstånd från själva namnet. Det var alldeles för simpelt och jag gillade det aldrig. Jag fick P.J. när jag var 14 från en MSN-konversation liksom. Paul Rey kom väldigt naturligt, det var under julafton med min familj.
När började du glida ifrån rapen och experimentera mer med soundet?
– Det hände ganska direkt under den här mellanperioden innan jag kom i kontakt med Fantabolous/Lighthouse i slutet av 2013. Jag märkte att det inte riktigt funkade, trots att jag ändå hade battlat lite, släppt ”Wonderful Wednesdays” och varit med på ”Din Gata” och så vidare… Jag har alltid varit väldigt musikalisk och ville bara använda mer av det. Det kändes onödigt att hålla tillbaka för att bara rappa. Marknaden är inte så stor och musikaliteten inom hiphop är inte den största. När man gör melodiska sånglåtar finns det större utrymme och jag kan använda min sång och mitt gitarrspelande till att vidga mig.
Jag tänkte fråga om det – känner du att det finns större plats för kreativitet inom pop, eller vad man ska kalla det?
– Jag skulle kalla det världslig pop. Det är latinamerikanska rytmer, genom att min mamma är från Chile och John har filippinska rötter, och afrikanska trummor med europeiska melodier. Det är någon slags arenamusik, med ett positivt budskap. Albumet kommer innehålla blandningar av allt för det är så jag är som person. Mamma är från Chile, pappa är från Finland, jag har rappat länge men alltid lyssnat på soulmusik och klassisk pop. Jag vill blanda allt det och inspireras av både D’Angelo och James Blake till Bob Marley och The Beatles samtidigt som Macklemore och Kendrick Lamar. Det är svårt att sätta det i en genre, jag vill bara skapa något nytt. Jag vill vara den första Paul Rey.
Intervju av Malkolm Landréus
Foto: Press
