Den 28 maj 2014 släppte Parham sitt epokgörande debutalbum ”Pojk”. Inte minst för hiphopscenen i Göteborg, men även för svensk hiphop överlag. I samband med 10-årsjubileumet – och inför hans jubileumsspelning på Fållan den 1 november – satte vi oss ner med Parham för att minnas tillbaka till tiden då albumet skapades och prata om hur han ser på det idag. 

Hur såg ditt liv ut när du skapade ”Pojk”?

– Jag hade inget jobb då för jag hade blivit uppsagd. Det var en ganska jobbig tid för jag visste inte vad jag skulle göra efter det. Jag hade provat allt, försökt gå den rätta vägen med plugg och jobb och ändå så funkade det inte. Jag bodde i någon etta i Högsbo och tänkte ”jag ska börja ta tag i mitt liv”, berättar han och fortsätter:

– En period innan det hade jag fokuserat på att gå ner i vikt och köra yoga tidigt på morgonen och bara vända på allt. Sluta röka gräs, sluta med allt som var destruktivt. Jag la ner med allt. Det gav ganska mycket kraft efter ett tag. Några månader in i det kände jag mig untouchable på ett sätt. Det gav mig möjligheten att gå in i mig själv lite mer och gräva i dom här historierna som jag bar på från min uppväxt. Och vara insiktsfull och ärlig kring det.

För du hade ju släppt mixtapes innan det, men det var inte lika seriöst?

– Alla dom där gamla grejerna var ju lallish, egentligen. Man gjorde saker för skojs skull, filmade egna videos och la upp på YouTube. På den tiden trodde jag aldrig på det på riktigt. Jag visste inte vilket mottagande ”Pojk” skulle få heller. Jag kommer ihåg att jag skulle släppa första singeln som var ”Snäll kille”… vi hade gjort videon och jag skulle posta den på Facebook. Jag skrev något, publicerade och sen stack jag ut på en löprunda för jag behövde komma bort lite. När jag kom tillbaka efter en timme så öppnade jag datorn och då hade det exploderat. Det var typ hundra delningar och stora namn som hade delat också som STOR och AKI, du vet. Folk hade twittrat… det var skitstort! Så jag tänkte ”oh, shit! Nu kanske det händer något”. Men då blev den också en stor press. Men då följde jag ju upp med ”Dela på hälften”, haha. Så det blev också nice. Alla låtar hade videos… vi körde massa i Stockholm och jag träffade Ison & Fille och Daniel Adams-Ray och alla var så jävla välkomnande den första rundan. Det blev en skitbra start.

Jag vill minnas det som att albumet blev något av en nytändning eller kanske till och med ett genombrott för hiphopscenen i Göteborg. För de ja minns som hade buzz var typ du, Vic Vem och AliAmmo. Upplevde du det så?

– Mhm… Vi upplevde nog att vi var rätt många i Göteborg, men som inte fick synas, skulle jag säga. Sen var det väl att vi kanske inte visste riktigt hur man skulle släppa saker. Men det kan mycket väl upplevts som att jag kickade igång den, men vi var många som försökte och kämpade. Jag diskuterade mycket med Vic på den tiden att vi trodde att vi behövde skriva vassare rim hela tiden. ”Varför spelas vi inte på radio? Vi måste skriva bättre rim!”, haha. PR-grejen är ju jätteviktig och det har jag lärt mig nu när jag jobbat på P3 på helgerna och sänt radio. Det är väldigt viktigt att ha något form av maskineri bakom, som ett bolag eller en PR-byrå som kan kvalitetsstämpla att det här är en artist som är ”på riktigt”. Nu när jag suttit på andra sidan vet jag att det måste finnas ett nyhetsvärde i saker. Bara en bra låt är ju inte ett nyhetsvärde i sig. Men en bra låt som har gått bra på TikTok, där kanske det finns ett nyhetsvärde.

Det är så kul att du säger det för jag märker det varje dag och tycker det är så märkligt. Om vi postar något som är en ren musiknyhet är det inte många som like:ar och sånt, fast man kan tycka att dom som följer oss borde vara intresserade av musik…

– Men jag köper det. Jag tror inte jag har fattat det förrän på senare år. Det hade väl varit skönt att veta då. För finns det en mening man kan säga om den här låten som man kan haka på något utöver musiken, då blir det ju spännande på ett annat sätt, kanske. 

Men känns inte det lite skevt som artist att det ska vara så?

– Ja… eller… jag förstår väl det idag, men det kändes frustrerande då när man inte fattade varför det är såhär. Nu finns det ju massa skolor där man kan lära sig sånt här, men det fattade ju inte vi då. Det var bara att gå till fritidsgården och härja och säga ”här är vår historia, plocka upp den!”. Det var dels det, sen kanske det växte fram lite hat mot Stockholmsrappare, i onödan. För det var ju inte deras fel att vi inte hördes. Men det kunde bli en sån irritation.

Det är också fett med ”Pojk” att den verkligen omfamnades av alla, trots att den var väldigt ”göteborgsk”. 

– Det var det! Det var göteborgs-referenser och jätteinterna namn på mina polare som jag hängde med. Ingen visste ju vilka det var, men för mig var det lite som att skriva dagbok. ”Arash och Sassa lärde mig mecka”, det är såhär… det är bara gött att det är superinternt. Jag tänkte väl inte att det skulle bli så, men jag tror att bara för att jag gjorde det så privat och internt och det ändå flög, så kände jag att ”ah, det kanske finns nånting i det”. 

– Det hade varit skönt att testa och skriva en platta idag utan att man nånsin skulle ha släppt en platta innan. Det hade varit kul att testa. Nu har jag så mycket förväntningar och blablabla… och jag försöker ju komma bort från dom genom att göra udda grejer. Testa något nytt hela tiden, med sound och rhymes. Men ah, det är svårt. 

Det tycker jag du har gjort jävligt bra i din karriär! Dina andra album är ju skitfeta och det har inte känts som att du försökt göra om ”Pojk”, vilket många kan lida av.

– Tack. Men det var nog en medveten grej också, för jag såg andra som försökte göra om sin första platta och floppade. Även om den andra plattan också var bra. Det var tur att jag hade sett det hos andra. Sen tror jag också att det finns i mig, att ens intresse och nyfikenhet kring saker blir mättat ganska snabbt så jag vill hitta andra saker att göra. Det är inte alltid det funkar ändå och det kanske blir likt något man gjort och man har ju en viss stil… om man inte kopierar någon. Så man försöker hålla sig till sitt egna uttryck samtidigt som man vill förnya sig själv. Man dras liksom åt olika håll hela tiden. Det är svårt att bestämma sig, ibland dras man bara till något. Det är lite som att bli kär i någon person, du kan inte alltid bestämma vad du vill ha. 

Hur tycker du att plattan står sig idag?

– Idag? Jag lyssnade faktiskt igenom den nu för att jag har repat och jag tycker den står sig rätt bra ändå. Det är vissa grejer som jag kanske hade gjort annorlunda om jag fick släppa den igen. Jag hade kanske velat prodda den bättre eller att en mixare mixar den ordentligt. Sen tycker jag att låter lite ansträngd i rösten ibland, haha. För vi kunde inte mixa så bra så jag försökte typ låta mer… lite ljusare. Men jag tycker det står sig bra i texterna. När jag lyssnade på den så mindes jag inte texterna, så det blev som att jag lyssnade på låtarna för första gången. Då blev det lite ”Ey! Jag säger ändå bra grejer!”, haha.

– Jag tycker inte jag har så mycket ego på den här plattan. För vissa andra plattor så kan jag höra att jag har ett större ego. På ”Torsken” till exempel, då var jag helt vild och girig. Det kan jag höra i min ton, nästan. Men det hör jag inte på den här. Den känns lite oskyldig. 

Har du någon låt du är extra nöjd med eller som du gillar mest?

– ”Snurrar runt” gillade jag rätt mycket. För där är Allyawan med och så tycker jag beatet slapade ganska gött i trummorna. Men också typ att rapverserna går lite från att beskriva en stökig, ungdomlig rastlöshet till att det blir en kärlekshistoria. Det tycker jag är nice. Soundet är nice på den. ”Du och jag mot världen” gillade jag inte lika mycket när den släpptes, men jag kan gilla den i efterhand mer. Den är lite som ett bastard child. Det är inte heller nån låt jag frontat med eller kört live. Men det kommer och går, mina hiphopvänner gillar ju ”Min mikrofon” väldigt mycket. 

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Pressbild