Parham är Sveriges mest normala rappare, i alla fall enligt honom själv. Inför släppet av ”Lev länge”, hans första album på fem år, har han blickat inåt, gjort upp med sitt ego och hittat nya sätt att berätta gamla berättelser.

Det luktar klor i entrén till Sony Musics kontor. Två våningar ner sitter folk i badrockar och avnjuter spabehandlingar på ett av Stockholms mest anrika badhus – att kliva från bassäng-ångorna rakt in i skivbolagets slickt moderna lokaler på våning två är som att öppna dörren till en annan värld, med musik, färg och rörelse överallt.

Parham välkomnar mig in i ett konferensrum med inramade guldskivor som står lutade mot varandra i travar, som gamla akvareller på en loppis. Han är klädd i helsvart och dricker vatten ur en kaffemugg. Om två dagar ska den första singeln från hans kommande album ”Lev länge” släppas.

– Jag har varit tyst ett tag nu. Jag har gjort teater, fokuserat på annat och jag tror att vissa saker har hunnit landa i mig: jag vill leva ett lugnt och sunt liv, jag vill leva länge. Det är det albumtiteln anspelar på.

Är det temat på skivan – att leva lugnt och länge?

– Både ja och nej. Skivan handlar om livsåskådningar på olika sätt. Jag har till exempel en låt som heter ”Mormor” som handlar om min mormor som tog hand om mig som liten och som fortfarande har den där bilden av mig som liten pojk – trots att jag under åren har vuxit upp och lagt på ett ego och lager där jag försöker vara cool och snygg. Eller låten “C’est la vie” som är lite lallish men samtidigt handlar om att leva ett låtsasliv och vara i en låtsasrelation. Så någonstans återgår det hela tiden till att veta vem man är och vad man vill.

Jag vill leva ett lugnt och sunt liv, jag vill leva länge.

Parham

När vi träffas har det gått en månad sedan Parham smygpremiärspelade låten “Poppade en till” på Kungstorget i Göteborg under Musikhjälpen. Det är hans första singel sedan 2021. ”Lev länge” blir hans första album sedan 2018. Han har ett par år utanför det verkliga hiphoprampljuset bakom sig. Samtidigt har han klivit in i det hårda scenljuset på Dramaten och Göteborgs Stadsteater med uppsättningen “Tillbaka till Reims”.

– Jag fick ett mejl om att de sökte efter en rappare som hade någon form av samhällskommenterande innehåll i sina texter. Jag svarade att jag var intresserad för att, ja, varför inte? Det blev ett Zoom-möte med folk som jobbade med uppsättningen och den här regissören, Thomas Ostermeier, som jag inte hade någon koll på då. Jag var rätt nonchalant under mötet för jag vet hur det brukar vara med såna grejer. Man testar, castar, men är inte rätt för rollen och så går man vidare med livet. Men den här gången hann det bara gå en kvart innan Ostermeier sa: ”if you like it you can have it”. 

Den tyske regissören kände direkt att han var som gjuten för rollen och ödslade ingen tid när han gav honom jobberbjudandet. Plötsligt hade Parham landat en roll i en Dramaten-uppsättning och satt på ett plan till Berlin för att gå på workshops tillsammans med teaterveteraner som Lena Endre.

– Jag ville dra ut i Berlin och kolla viben medan de andra ville göra rundvandringar och gå på kyrkogårdar där kända regissörer låg begravda. De ville gå på fine dining, jag ville bara ta en döner på gathörnet. 

I “Tillbaka till Reims” var han en medarbetare i någon annans vision och verk. En skön omväxling från “min musik, min show”, säger han. Under ett par månader fick han vara en kugge i ett stort och tungt teatermaskineri. Det var som med alla kulturkrockar: lärorikt och märkligt på samma gång.

– Jag fattade nog inte riktigt vad jag hade tackat ja till. Efter de första månaderna tänkte jag fortfarande: vad gör jag här? Det är svårt att ta in att man står på scenen på Dramaten plötsligt. Det gjorde mig lite osäker, för jag tillhör ju inte det där livet. Jag är en rappare. Jag är inte ens från Stockholm!

Parham har visserligen bott i Stockholm sedan 2019, men det är svårt att separera honom från Göteborg och Högsbo. På Wikipedia-sidan ”Parham (musiker)” står det fortfarande: “bosatt i Göteborg” – till och med Wikipedia ser honom som en 031-rappare först och främst.

– Jag flyttade från Göteborg för att jag ville satsa på det här. Energin här i Stockholm är mer driven – på gott och ont. Det är mer konkurrens men det finns samtidigt andra dörrar att öppna, som till film och teater till exempel. Sedan gillar jag ju stan mer… Eller vänta, paus. Det är en vacker stad, det är bara det jag säger, misstolka mig inte nu!

Jag antecknar rubriken: Parham dissar Göteborg?

– Haha don’t alltså! Please don’t!

Stockholmstempot och huvudstadsambitionerna sitter i väggarna på konferensrummet vi fått låna. På ena sidan brer det snyggt designade kontoret ut sig med tv-skärmar som visar musikvideor på repeat och “hall of fame”-väggar med världsartister. På andra sidan syns de lyxiga Östermalmshusen genom fönstren, och en trädgård med damm och fontän i mitten.

Vad hade du för förväntningar när du kom till Stockholm?

– När jag bodde i Göteborg fanns hela tiden en lekfull dröm om artistlivet. Men man kan alltid skydda sig mot drömmar om det bara är lallish. Det är svårt att misslyckas om man inte tar steget. När jag kom hit så kände jag plötsligt att det var på riktigt. En viss naivitet och lekfullhet försvann ju i och med det, men det är väl så det måste vara.

“Lev länge” är hans första album sedan han kom till Stockholm. Skivan handlar inte om Stockholm, eller om flytten från Göteborg för den delen. Men den handlar, i alla fall delvis, om nya perspektiv som han har fått på livet sedan han flyttade.

– Jag skriver fortfarande om sånt som har hänt innan men med nya insikter och perspektiv, så på det sättet utgår plattan från platsen jag är på nu. Ibland ser man saker klarare i efterhand och hittar nya sätt att skriva texter om sånt som hände för länge sedan.

Jag vill inte vara känd bara för att vara känd.

Parham

Har du något exempel på en sån låt, där du tittar tillbaka med nya ögon på något? 

– Ja alltså på låten “Ibland” pratar jag om att jag ville ta mig in i den här kändisgrejen när jag först kom till Stockholm och ville sparka in alla dörrar och synas på alla fester. Sedan dess har jag insett att jag inte vill ses på det sättet. Jag vill inte vara känd bara för att vara känd. 

När vi ses har Parham nyss varit i Göteborg för att fira sin 38-årsdag, en veteranålder räknat i hiphopår. Ändå pratar han med ett närmast nyfrälst skimmer om nya insikter kring kändisskap och livet i stort.

 – Jag var ju 28 eller 29 när jag släppte min första platta och slängdes in i den här kändisvärlden. Det var skönt på ett sätt. Blir man en stjärna när man är riktigt ung finns det nog en risk att man blir knäpp när första motgångarna kommer. Men samtidigt: om man aldrig har varit med om att få den här uppmärksamheten så är det lätt att låta det gå rakt till ens ego. Då kan man missa det här utbytet som hela tiden pågår. Inget är ju gratis på riktigt. Om ens bekräftelsebehov plötsligt matas så mycket är det lätt att glömma bort det.

Har du fastnat i den egotrippen själv?

– Absolut! För det är ju kul att vara i kändisbubblan också. Det är en transaktion åt båda håll. 

En av slutsatserna han har dragit av att leva ut kändislivet i 30-årsåldern är att han inte vill synas mer än han behöver. Han vill leva ett vanligt liv, säger han. Det blir tydligt när jag research-googlar inför intervjun. De personliga detaljerna i sociala medier-inläggen, de känslosamma och rubrikstarka tv-framträdandena – de lyser med sin frånvaro. 

En annan insikt är att han ogärna ställer upp på saker som han är obekväm med och helst undviker att använda sin plattform för samarbeten och saker som inte har med musiken att göra. Därför stack det på sätt och vis ut när han i höstas var med i SVT:s “En kväll för Iran” – även om temat ligger honom nära om hjärtat.

– Jag gillar inte att göra saker som jag inte är bekväm med. Jag kan göra musik, jag kan uppträda. Men jag vill inte sitta med i en debatt. Sånt tycker jag är svårt, för det är inte min grej. Samtidigt vet jag att det finns saker som är större än mig själv, större än att jag mår lite dåligt. I Iran ställer sig folk framför kulor. Ska jag då känna att jag inte vill vara med i ett tv-program för att jag är obekväm? 

När jag var liten så tyckte jag det var löjligt när mina föräldrar oroade sig över spioner och övervakning, men nu är vi där igen.

Parham

Hur nära har protesterna och våldet i Iran känts för dig?

– På ett sätt känns det långt bort och på ett sätt känns det väldigt nära. När jag pratar med mina kusiner känns det nära. En av mina kusiner tog ett lån och skulle starta upp en egen verksamhet innan allt det här. Hon har pluggat och har gjort allt rätt, men nu är det kaos. Pengarna går ner och folk betalar inte ut löner. Det härjas på stan och situationen är oklar och obehaglig. Men jag försöker göra vad jag kan. Det var faktiskt en brittisk-iransk nyhetssida som la upp något om ”En kväll för Iran” på persiska och min kusin såg mitt ansikte där och blev så jävla stolt över att jag gjorde något för deras kamp hela vägen från Sverige. Men sen går man ju in i sin vardag och trampar runt i sin slask och klagar på vädret och då känns det långt borta igen.

– Det var länge sen jag var där nu, och det är för riskfyllt att resa. Nu har mitt ansikte dessutom synts på en nyhetssida i ett sammanhang som är regimkritiskt. Det är konstigt. När jag var liten så tyckte jag det var löjligt när mina föräldrar oroade sig över spioner och övervakning, men nu är vi där igen.

Familjen flydde Iran under det oroliga 80-talet – först föräldrarna, sedan Parham. Han lämnade landet som två-åring och kom inte tillbaka förrän han var 30. Han tror sig ha minnen från flytten men är inte helt säker, någon har sagt att man inte bildar minnen förrän man är tre-fyra år gammal. När vi pratar om flytten och återkomsten till Iran säger han skämtsamt att han fortfarande pratar med sina föräldrars språk – ”jag har aldrig lärt mig prata som en ungdom i Iran”. 

– När jag var liten i Sverige så ville jag passa in mer, känna mig mer svensk och då anammade jag inte lika mycket av min persiska kultur. Sedan vände det någon gång och jag kände att jag ville ta igen jättemycket. Det var en känsla av: fuck vad mycket jag har missat i Iran! Jag kände att jag hade missat mina kusiners uppväxt och jag tänkte på allt vi hade kunnat göra ihop. Så känner jag fortfarande, men om det inte blir revolution snart så kommer det ju vara svårt att åka dit. Och även om det blir revolution så kommer det krävas många år av att bygga upp allt igen.

Jag frågar om hans relation till Iran är något han försökt lyfta in i sin musik ju äldre han har blivit, men han svarar att han inte tänker på sitt skrivande på det sättet. Han skriver om det han dras till, och ibland dras han till att skriva om Iran. 

I refrängen på “I skuggan av hjältar” från din debutplatta så har du ju den här refrängen: ”efter allt de gjort för oss är det vårt jobb att ta oss uppåt”, om att känna ett ansvar för att göra något med det du har fått av dina föräldrar, som tog det där stora beslutet att lämna sitt hemland. Är det en press du har tagit med dig i din musik?

– Absolut, och det kan vara jobbigt. Ibland vill man bara existera. Jag pendlar mellan att vilja leva ett bekvämt liv där jag bara kommer hem, lagar mat och chillar med min familj. Till att ibland känna att jag vill ut och göra storslagna grejer. Det går liksom inte att få både och, allt kräver en uppoffring. Ska du ha ett vanligt Svensson-liv så kanske du får en trygghet med semester och fasta tider. Men det kanske kostar den där drömmen. Och ska du jaga drömmen så måste du vara din egen chef, ta tag i saker själv och riskera saker på ett helt annat sätt. 

Vad har du för drömmar och visioner med din musik?

– Jag är bara en average Joe här i Sverige och jag försöker bara skriva om saker som folk kan relatera till. Jag vill hitta sånt som folk har tänkt på men inte kunnat sätta ord på, och sen sätta ord på det. Det är visionen i alla fall. För jag har levt ett rätt normalt liv, det finns inget spektakulärt med mig.

Parham sträcker ut armarna och ler stort när han betonar “inget spektakulärt”.

– Jag växte upp i ett utsatt område med en frånvarande farsa och en snäll mamma. Finns det en person som tar till sig av det jag skriver så vet jag att det finns fler som kan känna igen sig och relatera till mina texter. För jag är bara en vanlig shuno, fattar du? Det finns många som mig.

Får du aldrig slut på berättelser från ditt liv?

– Det är mer av en fråga om kreativitet. När jag känner att jag inte har något att berätta så beror det oftast på att jag är inne i en okreativ fas. För det finns fler sätt att uttrycka sig än genom berättelser från sin vardag. Du kan berätta saker genom en melodi, eller hitta en känsla som säger något. Det kan vara ett ord eller uttryck som säger något större.

– Jag har perioder där jag är helt okreativ och sen har jag superkreativa perioder. Jag är inte bipolär, men ibland är det som att min kropp går på semester.

För ett par år sedan gjorde han en utredning som han själv trodde skulle resultera i ett anger management issues-besked. Han ville ta alla konflikter direkt och hade svårt att låta saker ligga – kanske behövde han lära sig att kontrollera sin ilska bättre. Psykologen hade dock en annan tanke. Efter ett frågebatteri om skolgång och koncentrationssvårigheter, och en mängd olika tester, fick han en ADHD-diagnos. I efterhand var det lätt att se varför.

– Jag kan vara helt ofokuserad och ha noll kreativ energi. Men jag kan också sitta och bli helt besatt och bara jobba i 16 timmar utan att äta eller pausa. Resultatet av det kan bli något bra. Men dagen efter är man helt förstörd.

Under åren har han byggt ett eget schema där han kan välja sina tider och anpassa sig efter sin egen kreativa berg-och-dalbana. Förmodligen hade det gått fortare om han fick diagnosen tidigare, säger han, men nu är han på en bra plats.

När var du senast inne i en kreativ skaparbubbla?

– Det var nu när jag gjorde den här plattan. Jag har inte lagt lika mycket tid på texterna som jag gjorde på mina första släpp utan jag har tagit den här kreativa energin och försökt göra något nytt av den. Jag har komponerat låtarna på ett annat sätt än jag brukar – alltså med intron, stick och melodiska solopartier. Det är rätt långt från att bara hoppa på ett beat och rappa.

Det låter nästan magiskt med de intensiva perioderna av ohämmad kreativitet men Parham är snabb med att poängtera att det inte är någon gåtfull hemlighet eller trolsk skapandekraft som ligger bakom.

– Det handlar om att man fokuserar och kapitaliserar på allt det där man har byggt upp under åren, all erfarenhet man har med sig. Jag önskar att jag kunde säga jag är som Kanye och ser samband, framtidsvisioner och visuella element när jag blundar… Men å andra sidan verkar han ju inte må så bra, så jag hade kanske inte velat vara i hans skor heller.

– Jag tror att jag är den mest normala rapparen i Sverige, om jag får säga det själv. Jag är ingen workaholic, jag gillar att laga mat, jag gillar tv-spel och jag gillar att träna. Jag gillar inte drama och jag har mina kreativa perioder då och då.

Sveriges mest normala rappare, är det en av dina nya insikter?

– Haha men du fattar vad jag menar. Måste allt vara så extremt? Varför mår alla så dåligt? Varför gör folk så extrema grejer för att bli kända? Jag tycker genuint att det är ett problem.

Det är väl något kittlande med extrema personer som man inte riktigt förstår. När det känns så där maniskt och magiskt på samma gång…

– Ja men den där ”magiska” kreativiteten kommer ju överallt. Den kommer för arkitekter och doktorer lika mycket som för artister. Alla är ju kreativa på något sätt. En kråka kan vara kreativ. Varför ska vi mystifiera det så mycket?

Mörkret utanför de stora fönstren har hunnit krypa in i konferensrummet medan vi har grottat ner oss i de kreativa processerna. En kall taklampa reflekteras i de plaketter med AC/DC, Whitney Houston och Molly Sandén som sitter upp på väggarna. Parham frågar om jag har börjat tröttna på att lyssna på honom prata.

– Inte för att jag vill avsluta intervjun alltså. Jag är bara så trött på att höra min egen röst.

Jag frågar om han vill avrunda med en kärnfull hisspitchmening om “Lev länge”. Han suckar och letar efter en formulering ta avstamp i.

– Jag tycker att det här är en av mina roligaste plattor, säger han efter ett tag.

– Jag har haft mörka perioder och gjort musik som färgats av det. Men jag är lite trött på att göra negativ musik. Jag vill inte skicka ut mer negativ energi i världen. ”Lev länge” är en kul platta som plockar från massa olika sound som jag gillar. Jag har försökt att ta in nya dimensioner i produktionen och inte tänka för mycket på att musiken måste följa en röd tråd.

Hur mycket överdriver jag om jag kallar det för ett comeback-album?

– Det är okej, det är okej. Jag menar, det känns som en comeback. Det var fan några år sedan förra plattan ändå… Vet du vad, det är en comeback. Skriv det!

Intervjun är från den fysiska upplagan av Kingsize Magazine #1 2023.

Text: Axel Almström

Foto: Adrian Wretljung / Sony Music Sweden