Mot nya toppar med rötterna intakta. Zacke är aktuell med sitt andra album, "Renhjärtat".

Lång tid har förflutit sedan första albumet spelades in och både han och hans musik har utvecklats. Men ändå är det mycket som lever kvar från hyllade Visst är det vackert, och framför allt från tiden innan han flyttade från Norrbotten.

Av utsidan att döma verkar byggnaden på Hornsgatan inte innehålla mer än lägenheter. Dyra sådana. Antagligen gamla hyresrätter som nu ägs av en bostadsrättsförening.

Men i källaren finns en annan verklighet. Det är nämligen här skivbolaget Golden Best har sina lokaler. Även ingången till kontoret ser ut som en alltför dyr lägenhet men antalet människor som rör sig där vittnar om något annat. Frej Larsson står och gör smoothies. Afasi är på väg ut och några medlemmar ur Svenska Björnstammen står och pratar.

En trappa ner, i själva källaren, blir vad som försiggår här desto tydligare. Längst in – förbi ett antal stängda rum med studionamn på dörrarna och ett större rum utan dörr där en livespelning håller på att riggas – ligger Zackes studio.

– Golden Best har hela komplexet så vi hyr detta rummet och får tillgång till de andra rummen. Alla som är här kände varandra sedan innan. Det är bara skönt folk så det funkar skitbra. Nu har vi i och för sig bara varit här i tre månader men det känns mäktigt, berättar den snart 30-åriga rapparen.

Omkring en femtedel av Renhjärtat har han spelat in i källarstudion men framöver hoppas han på att det blir mer inspelat där. Movits!, som han delar rummet med, kommer även att spela in sin kommande platta här. Planerna verkar alltså långsiktiga men ändå har studion inte döpts ännu.

– Det är jävligt o-hiphop! Vi måste döpa den, det är för dåligt att vi inte gjort det än. Skivbolaget som jag och Movits! har heter Academy of Fine Arts, men det är inte så jävla sassy, säger han och skrattar.

Även om bara en bråkdel av skivan spelats in i den nya studion har den mycket annat som är nytt. Eftersom han skriver självbiografiskt utvecklas hans texter allteftersom han själv gör det. Och sedan Visst är det vackert har mycket hänt men den viktigaste förändringen har varit flytten från Luleå till Stockholm.

Mycket från den resan finns med i låten Storstadsblues, uppföljaren på Småstadsblues från första albumet. Det är första låten på Renhjärtat och dess första textrader lyder:

”Och så damp man ner i storstan. Inte fri, men anonym, skäl nog för mig att bo kvar. Men lyssna hembygden, du och jag har inte nånting otalt. Har framtiden fint på kornet, med dig – grovmald.”

– Storstadsblues skildrar personen som just flyttat till Stockholm. Den skildrar mig första året kanske, eller vem som helst. Den handlar om det där som händer när du flyttar till en storstad från en mindre stad. Svårt att hitta lägenhet, lurigt med jobb, lätt att hamna snett liksom.

Men trots att huvudstaden nu är hans hemort tar hans rötter stor plats i musiken. Flytten har fått honom att se på Luleå med nya ögon och samtidigt identifiera sig mer med Norrbotten. Som han själv vill uttrycka det hjälper Renhjärtat honom att komma närmare rötterna, samtidigt som han sliter upp dem.

– För varje gång jag åker till Lule blir det mindre och mindre och det säger väl nånting om mig. Jag vet inte om jag förändrats till det positiva eller negativa, men nånstans är jag närmre Lule. Det är ett sätt att behålla mig själv tror jag. Här är jag Lulebon, men där är jag inte det. Men jag har ju distanserat mig också eftersom jag inte hänger med i scenen eller vad som händer i stan.

Det handlar alltså inte om att ta avstånd från rötterna, även om avslutningen i Storstadsblues har en annan ton:

”Ni ville ju stanna kvar i nå småstadsmönster. Tror ni jag kommer tillbaks, era jävla bönder?”

– Jag skrev in det för att göra lite narr av mig själv. Det tar upp det där ”å nu har han flyttat till Sthlm, nu kan han peka och skratta åt sina gamla grejer”. Det är just för att många frånsäger sig sina rötter när de flyttar till storstaden. Men jag kanske borde ha sagt det med en Stockholmsdialekt, typ: ’Era jevla bönder’. Jag tror att många kommer reagera på raden, men jag hoppas att de tänker på att det är jag som går runt med en LÅ t-shirt hela tiden. Folk fattar väl att jag reppar Lule för fan.

Han menar att den nya skivan till och med är mer norrbottnisk än den första. Det är nämligen inte bara i första låten som hembygden får utrymme. Snarare är den återkommande genom hela albumet. Bara albumets titel avslöjar en del. Samtidigt är det inte ren nostalgi det handlar om. Inte för att han inte är nostalgisk. Han gillar att vara det.

– Nostalgi is a hell of a drug! Jag tror jag fick ett behov att avhandla vissa grejer som hade hänt i stan ett tag tillbaks. Som En skata flög till exempel, som behandlar en grej med gamla polare. De är mina rötter, och att skriva om det är ett sätt att beskriva mig själv som artist. Du kan inte överge dina rötter, vart de än är. Och för mig är hiphop jävligt mycket vart du är ifrån, oavsett om du är från Luleå, Gotland eller Brooklyn så tycker jag det är intressant att höra folks historier. Har du inga rötter är det svårt att berätta historier.

Samtidigt som mycket är nytt med Renhjärtat finns ändå vissa essentiella delar från Visst är det vackert kvar. De vardagsanalyserande och självbiografiska texterna, den bittra tonen varvat med humor och satir.

– Det är nånting norrbottniskt med det där också. Den mörka humorn. Det är inte så jävla glättigt. Jag vill inte gå runt och vara sådär superpositiv hela tiden. Folk gör liksom inte det, inte de jag känner i alla fall. Som vissa falskt trevliga och luriga säljare. Jag är väl raka motsatsen.

Det viktigaste arvet från första albumet är dock antagligen de organiska beatsen med elektroniska inslag. Precis som då är samtliga låtar utom en producerade av ”Mördar-Anders” Renfeldt, producenten bakom Movits!. Men Zacke själv medverkar själv i allra högsta grad i produktionen. Flera av riffen har han skrivit och han har även varit med och arrangerat många av beatsen.

I själva verket inledde Zacke faktiskt sin hiphopkarriär som producent. Det var i slutet av 90-talet med gruppen L-Town Crew.

­– Det sitter ju kvar lite. Man vet ju hur man gör. Sen är ju Anders asduktig producent, så jag sätter mig inte och programmerar trummor och sånt. Även om jag faktiskt kan så är han så jävla duktig på det. Han är musikaliskt skolad och kan ackord och tonarter. Men jag tror att det är en bra grej att som rappare ha lite insikt i produktionen.

Summan av detta samarbete är hiphop som inte låter särskilt lik någon annan. Zacke kallar det själv på sin hemsida för ”svensk hiphop – inte hiphop på svenska”. Han menar att musiken de gör inte imiterar den från andra sidan Atlanten utan istället för tankarna mer till svensk musiktradition. Inspirationen kommer från alla möjliga håll men den svenska visan spelar en viktig roll.

– Rent textmässigt gillar jag visan väldigt mycket. Cornelis, Ola Magnell, Allan Edwall. Men jag lyssnar väl på det mesta, utom sån där sträv dansmusik och death metal kanske. Jag tycker om att blanda in olika genrer i min musik. Det är nog det som tilltalade mig med hiphop, att det är ganska öppet. Även om det är en ganska konservativ genre på många sätt så tycker jag ändå att musiken tillåter en att blanda in i stort sett vad som helst.

– När man växt upp i en liten stad tror jag att man blir tvingad till att påverkas av annan musik. När vi började så var vi bara ett gäng som lyssnade på hiphop och körde. Men vi kunde ju inte isolera oss från resten av musikscenen i stan. Därför lär man känna folk som håller på med blues, folkmusik, rock, soul. Allting liksom.

Och hittills har det gett resultat. Första skivan hyllades av många i Sverige och detsamma gäller för vapendragarna från Movits! Men det slutar inte där. Den svenska hiphopen som de gör – alltså inte hiphop på svenska – har till och med uppmärksammats på andra sidan Atlanten. Efter att Movits! uppträtt på The Colbert report åkte de till USA på två turnéer tillsammans med sammanlagt omkring 40 spelningar.

– Jag bara var ”opening act” men det feta är att folk från USA hör av sig och senast vi var där var det folk som kände till vissa låtar. Men bara att vi var ett gäng polare i en husbil som åkte ”the loop” runt hela USA var en asfet upplevelse. Lägg till gigen och alla människor vi träffade där och det blev bara: ”fan vilken jävla grej”.

Målet med Renhjärtat är dock inte att uppnå framgångar i USA. Zacke kommer att turnera i Sverige och hoppas på en festivalspäckad sommar. Men framför allt hoppas han på att så många som möjligt lyssnar. Sen vad recensenterna säger och om det blir någon prisbelöning lämnar han åt ödet.

– Vilken typ av skiva ska man göra för att bli nominerad? Jag kan ju inte sikta mot nånting när jag inte ens vet vad kriterierna är. Det känns konstigt att ha såna mål. Jag vill egentligen bara att så många som möjligt ska lyssna på det. Jag vill påverka människor med min musik. Jag vill att folk ska tänka till när de lyssnar.

///Emiliano Strauss

Press