Kingsize träffade Long Beach-rapparen i samband med Way Out West i Göteborg. Läs intervjun här!

Vince Staples släntrar in lobbyn till hotellet i centrala Göteborg, direkt från Köpenhamnsflyget. Rynkan i pannan är som vanligt där och den lätt brutna rösten skvallrar om att han är sjuk. 22-åringen från Long Beach är ute på sin andra internationella turné och har trots framgången med det hyllade debutalbumet ”Summertime ’06” fått den oglamorösa speltiden klockan 01 på Way Out West. Direkt efter spelningen i Göteborg bär det tillbaka över Atlanten för att fortsätta turnén ända in i oktober.

Men en fullspäckad kalender och en förkylning stoppar inte den Def Jam-signade rapparen från att koncist leverera ärliga bitar av sin livsfilosofi och processen bakom dubbel-LP:n. Innan intervjun sätter igång levererar han också några drypande sarkastiska kommentarer, allt med ett stenansikte.

Du bevisade det just – när man läser intervjuer med dig eller din Twitter, verkar det som om du ser på saker både humoristiskt och seriöst.

– Jag tar inte musik så allvarligt. Vissa saker är bara löjliga och vi bryr oss bara om dumma grejer. Det håller genren tillbaka. Väldigt mycket. Vilket är lugnt för mig – jag bryr mig inte om genrens utveckling. Jag bryr mig om människor. Inte två ord som någon hittat på.

Vissa har kallat dina texter för nihilistiska. Vad säger du om det?

– Jag förstår det. Folk måste kalla en för något. Jag är hellre det än dålig. Jag bryr mig inte så mycket om sånt. Jag är ingen nihilistisk person, säger Vince och vänder sig mot managern som pillar med mobilen.

– Tycker du att jag är nihilistisk Cory?

– Nej, för det hade varit extremt, säger Cory utan att titta upp.

– Det är en väldigt extrem sak att vara. Du skulle lika gärna kunna kalla mig fucking crazy.

Skulle man inte kunna kalla din musik för extrem?

– Inte riktigt. Death Grips är extrema. Där har du extremt.

Men du väcker många känslor hos lyssnare

– För att jag inte ljuger.

Och det är ju ganska extremt i dagens musikbransch

– Det är det jag säger. När folk ljuger för dig varenda jävla dag och du säger något ärligt blir det: ”vad sa du precis till mig? Det är galet, skämtar du med mig?” Och då blir det rabalder. Men vi har inte skapat något rabalder än, så vi har inte varit så extrema. Vad sa OG Maco om Beyoncé? (refererens till OG Macos uttalande där han sågade egna hitlåten ”U Guessed It”, la sig på samma nivå som Drake och Kanye och menade att Beyoncé snott hans videokoncept till ”7/11”) Om vi säger någon galen skit som det där, då skapar vi rabalder. Men jag försöker hålla mig borta från sånt.

Hur skulle du då beskriva personen bakom texterna?

– Jag vet inte ens. Jag tänker inte så långt. Jag har varit i livet ett kort tag och jag gör musik om livet. Som alla borde göra. Det är nödvändigt att berätta sin historia. Det är det vi lär ifrån. Allting vi vet om jorden vi lever på har vi lärt från någon annans upplevelser. Vi vet egentligen ingenting, och ingenting är säkert. Så du måste vara så ärlig med dig själv som möjligt, och använda din musik på rätt sätt. Om du får betalt för det, varför inte använda den på ett lämpligt sätt?

Vad betyder det för dig att vara ärlig mot sig själv?

– Jag bryr mig inte tillräckligt mycket för att ljuga. Det är inte seriöst att bygga upp en hel persona. Jag menar för vad? Hiphop har en ”keeping it real”-kultur med medvetenhet, lyricism och skit, men alla ljuger. Vi skulle kunna låtsas som om vi inte vet som alla andra, men fuck all that shit. Jag gillar det inte.

Jämfört med andra kan du verka cynisk. Vad har du för tankar kring atmosfären inom hiphopen?

– Jag vet ingenting om det – jag bor inte i LA, jag åker inte till LA, jag går inte på andras konserter och jag hänger inte med andra rappare. Jag sköter mitt eget, jag har redan vänner. Mitt jobb är att göra musik, inget annat. Det kanske är problemet – ingen gör musik, de bryr sig bara om de andra grejerna. Jag försöker bara göra mitt bästa för att hålla mig borta från händelser och situationer.

På ”Summertime ’06” pratar du om en tid då du var runt 12-13 år. Hur kändes det att återbesöka den tiden?

– Det kändes ok. Det är som livet liksom. Jag gjorde det. Och om jag gjorde det borde det inte vara ett problem. Att prata om det var enkelt, det var bara att få till rätt kringliggande element så att det inte uppfattades på fel sätt. Det är väldigt lätt hänt inom musik. Ett ljud, ett instrument, en rad kan vända upp och ner på hela din berättelse. Du måste vara specifik med vad du betonar. Det var inte svårt att skapa albumet, det var bara svårt att förklara det för andra människor.

Visste du vilken typ av sound du ville ha när du först började göra albumet?

– Jag har alltid vetat, jag har bara aldrig brytt mig tillräckligt mycket för att göra det innan ”Hell Can Wait”. Då tog jag initiativ.

Och du har arbetat mycket med producenten No I.D. på albumet. Hur var processen där?

 

– Väldigt mycket baserad på samtal. Det handlar mer om att förstå vad budskapet är. Om du kan förstå vad målet är, så kan du räkna ut hur du ska åstadkomma målen. Vi var bara tvungna att hitta målet. Det är bara en rensande process efter ett tag.

I minidokumentären ”Inside the Beat” sa du: ”I don’t depend on hope”. Vad förlitar du dig på?

– Jag förlitar mig inte på något. Livet är inte så allvarligt. Vi är alla här för att dö. Allting där emellan är utbytbart. Så du kan välja vad du vill förlita dig på. Du kan förlita dig på gud, pengar, en annan person. Du kan förlita dig på naturen och bosätta dig i skogen. Du kan göra vad du vill. Vi lurar bara oss själva genom att tro att vi inte kan det. Men jag förlitar mig inte på något. Om du kollar ut genom fönstret och inser att allt är fejk, att vi gjorde all den här skiten så skulle du inte ha något att oroa dig över. Vi använder pengar. Det betyder ingenting. De trycker dem och sätter ett nummer på dem. Så mycket är de värda. Vi skapade all den här skiten, så varför behöver jag hopp?

Men om du byter ut hopp mot mål? Det har ju liknande innebörd.

– Jag tror inte att jag har ett mål. Jag hade tur och fick möjligheten att göra något med mitt liv. Så mitt mål är att inte fucka upp. Utöver det så försöker jag inte spelas på radio eller sälja många album – det är tydligt att jag bara gör vad jag vill.

Du har tidigare pratat om att återinvestera i ditt samhälle och ungdomen där. Hur skulle du göra det?

– När allt kommer omkring, så finns det ett problem inom mitt samhälle. Har du någonsin hört uttrycket: ”getting out of the hood”? Det är bokstavligt talat den dummaste skiten du kan säga. För när du sticker är allt du gjort inte värt någonting. Varför fixar du inte situationen? När du flyr så stoppar du inte cykelns upprepning. Om Martin Luther King inte hade dött i södern, vad hade hans död betytt? Om ungdomarna som följer dig inte har någonting att se upp till så spelar det ingen roll vad du gör. Du betyder inget utan mig och jag betyder inget utan dig. Det är fan som ”Twilight Zone”. Vad hände med den sista snubben på jorden? Han satt på de jävla trapporna till biblioteket och väntade på att dö. För han hade ingen att influera och påverka. Och det är meningen med livet. Det var därför gud satte två människor på jorden.

Så vad är viktigast för dig – att driva på förändringen eller att ingjuta den känslan i människor?

– Jag tror inte att förändring är den viktigaste delen. Om du inte vet varför saker behöver förändras är det meningslöst. Razzior mot gäng är förändring. Förelägganden är förändring. Gentrifiering är förändring. Du tar folk ur deras hem, du rånar dem på deras frihet och du dödar dem. I förändringens namn. Du kan spreja insektsmedel på en myra, men när sommaren kommer så kan du ge dig fan på att de är tillbaka. Vi vet inte vilka vi är eller personen bredvid dig är. När du kollar på nyheterna är det aldrig någon som frågar varför de har dödat någon. Du ser aldrig en intervju eller tv-program där de frågar: ”hur mår du?”. Vi bryr oss inte om varandra. När du gör vad jag gör så ger du upp din mänsklighet – det tillhör inte längre dig och du är inte längre en person. Så jag vet bättre än någon annan.

Vad är du då?

– När du håller på med musik, film eller sport är du en produkt. Som idrottare kan du bli skadad och det är ditt fel. Det är inte särskilt mänskligt. Geno Smith, quarterback för New York Jets, blev spöad på träningen, bryter käken och kan inte spela på halva säsongen. Jag har inte hört en enda person säga: ”jag undrar om han är ok”. För du är ingen person längre. Det är så vi behandlar varandra och det är väldigt ledsamt. Förståelse är viktigare än förändring. Förändring för sakens skull leder till ingenting.

Intervju av Niklas Thander