Omslagsintervjun från Kingsize Magazine #6 2023.

Det finns inte mycket som talar för att Maxida Märak ska vara på den bästa platsen i livet någonsin. Men så är ändå fallet. Mycket tack vare självkontroll, en klarsynt världsbild och livscoachen Gandalf. På rapparens kommande album vill hon vara ljuset som leder oss ut ur mörkret.

Att prata med Maxida Märak utan att diskutera världen är i princip omöjligt. Hon har ett medfött socialt patos, är passionerad och insatt – och hon bryr sig om människor. Allt man egentligen önskar att politikerna som faktiskt sitter i riksdagen skulle ha.

Även om mycket har tillskrivits henne av andra har hon också alltid ägt sin identitet. Förutom under
en period då hon mådde som allra värst. En period när hela hennes liv slogs i spillror och spegelbilden som stirrade tillbaka inte var vad hon kände igen. Bokstavligen talat.

2017 ställdes allt på sin spets när hon en morgon vaknade upp med ett huvud som svullnat upp till dubbel storlek och som hon ”såg växa” medan hon tittade sig i spegeln. Hon blev livrädd, men knappast förvånad. Att genomgå en separation och flytt samtidigt som man har ett litet barn, är politiskt trakasserad, försöker upprätthålla en aspirerande musikkarriär och flyger fram och tillbaka till Jokkmokk tre dagar i veckan skulle ha fått vem som helst att bryta ihop.

Under perioden av hälsoproblem anklagades hon bland annat för att ha ätstörningar, när hon i själva verket trodde att hon var dödssjuk. På vägen mot sitt tillfrisknande upptäcktes ett hjärtfel, där en läkare till slut kunde konstatera att hon hade fått för tjocka hjärtväggar. Tankarna förs osökt till Fredrik Backmans älskvärda grinolle Ove i ”En man som heter Ove”. En tjurig äldre herre som gör allt för att stänga världen ute i något slags sorgearbete efter sin frus bortgång, men som ändå spenderar hela sitt liv med att hjälpa andra. Efter en kollaps åker han in på sjukhus och får diagnosen ”ett för stort hjärta”.

Maxida Märak hatar inte världen, även om hon har många anledningar att göra det. Hon är kvinna, same och politisk aktivist – tre epitet som alla bär på en inneboende utsatthet. Men som någon en gång sa: ett hjärta utan tacksamhet är som ett ljus utan veke. Det brinner inte.

– Det sjuka är att vi går och tänker att allt är skit och ”vad fan är det som händer med Sverige?”, men då ska vi också vara medvetna om att vi förmodligen är världens mest lyckligt lottade människor. Vilket säger så mycket. Så jag går mest runt och är tacksam, trots räntor och skit, att bara ens unge kan gå till skolan och inte bli dödad.

Samma inställning använder hon som strategi för att tackla allt hemskt som just nu händer i världen. Även om hon inte är sen med att rikta tydlig kritik mot vad landet hon själv bor i leder oss i för riktning.
– Det jag ser när jag följer dom här katastroferna är vilka hjältar det finns. Jag ser människor som viger hela sina återstående liv till att rädda andra. Det enda vi borde göra är att ta hand om dom, säger hon passionerat och fortsätter med att göra en koppling till den svenska regeringens helt motsatta politik.

– Det som istället händer i Sverige är att vi går åt motsatt håll och stärker gränserna. Nu ska ingen
in och vi ska vara rädda för islam igen! Och då tycker jag det är ett medmänskligt ansvar att sätta mig in i varför det har blivit som det har blivit och vad vi ska göra åt det. För högerextremismen växer trots att den logiskt sett borde minska. Det måste vi fan ha koll på i Sverige. Varför blir det så? Nu borde alla öppna upp och säga ”kom hit!”. Vi hade turen att födas här, ingen har gjort ett piss för att få den förturen. Det är ren jävla slump. Nu ska vi ta hand om er. Men det gör man inte, man stänger istället. Det tycker jag är vidrigt, konstaterar hon.

– Kolla hur vi behandlar människor, det är inte konstigt att världen brinner till slut.

Som förälder finns också ett vägval att göra. Maxidas dotter NikeSunna har hunnit bli elva år gammal, gå på gym och under samtalets gång be om Swish på fem kronor. För Maxida är det självklart att diskutera hur världen ser ut med sin dotter, även om hon alltjämt är väldigt ung.

– Jag och min dotter pratar om det här varje dag. Jag vill inte att hon ska ta del av för mycket, men hon måste vara medveten om att demokrati inte är något hon kan ta för givet. Hon måste veta att hon är priviligerad och att hon har ett jättestort samhällsansvar, även som liten. På grund av att hon är priviligerad. Det måste jag fostra i henne nu för jag annars växer det bara skräck som föder hat när hon blir äldre. Jag tycker jag ser det ganska mycket runt omkring mig, mer än vad jag gjort på ett tag.

I mitten av oktober förra året ingicks Tidöavtalet. Det avtal som möjliggjorde en kraftigt högerlutande svensk regering som utgörs av Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna som stödparti. Avtalet har sedan dess kritiserats av organisationer som Amnesty International, Saco, Liberalernas egna ungdomsförbund, ett 20-tal fackförbund samt läkare och politiker. Så även av Maxida, som menar att det är ”livsfarligt” och lett till konsekvenser som kommer vara svåra att återställa.

– Allt går verkligen åt fel håll. Det som kommer bli svårt är att vi håller på att ändra normerna. Normerna ser helt annorlunda ut från bara när jag var liten, kring vad som är rätt och fel och vad
man kan kräva och vad man har för ansvar. Det tycker jag är läskigt att se, att vissa saker som inte borde vara självklara är självklara. Den här regeringen är livsfarlig, om jag ska vara helt ärlig. Det ligger så fruktansvärt mycket ansvar på våra barn. Tyvärr, men så är det, säger hon med en suck.

Regeringen har också ett finger med i spelet när det kommer till den senaste vändan i ett av de längst stående inslagen i Maxidas vuxna liv. Den 22 mars 2022 sade regeringen till slut ja till en gruva i Kallak, Gállak på samiska, genom att godkänna gruvbolaget Beowulf Minings ansökan om bearbetningskoncession. Två av de berörda samebyarna, Jåhkågasska och Sirges, meddelade efter regeringens beslut att de skulle gå till Högsta förvaltningsdomstolen för att pröva fallet. I september avslutades förhandlingarna gällande gruvan utanför Jokkmokk och ett beslut utlovades inom några veckor. Men nyligen kom beskedet att regeringen ”i form av klimat- och näringslivsdepartementet” ska få yttra sig. Med det dröjer beslutet till nästa år, då regeringen ska ha lämnat in synpunkter senast den 8 januari.

– Jag har ingen aning om vad som händer. Så det är lite oroväckande. Jag försöker att inte måla fan på väggen, men jag vet hur det här samhället funkar. Hur man kan vrida och vända på lagar när det passar. Återigen, vi är inte det typ av land vi har trott att vi kanske var. Det är olika värden på människor. Pengar går före. Vi kan inte bli förvånade över det. Jag har suttit med små barn som inte kan något annat språk än svenska som dom kastar rätt ut till vargarna. Så varför ska jag bli förvånad? Det är det här landet. Vi är inte vatten värda.

Att dra paralleller från Palestina till Kallak är förmodligen en stretch. Men det finns beröringspunkter.

Precis som i konflikten mellan Israel och Palestina står gruvstriden mellan en stormakt och ett fördrivet folk – i detta sammanhang regeringen och ett dotterbolag till Beowulf Mining mot de små, egenförsörjande samebyarna Jåhkågasska och Sirges. Frågan handlar om både historiskt viktig mark och en livsavgörande fråga för många människor. Men allra mest handlar det om makt, politik och pengar. Enligt många, förklätt i ett påstått behov av järnmalm för att producera fossilfritt stål.

– Vi har hur mycket järnmalm som helst. I LKAB (den statligt ägda gruvdriftskoncernen Luossavaa- ra-Kiirunavaara Aktiebolag, reds anm) har vi så mycket järnmalm så att vi om hade slutat bryta nu så hade vi klarat oss i flera hundra år till. Det är på den nivån. Dessutom är järnmalmen som finns här bristfällig, den är inte särskilt bra. Marken hade inte gått att restaurera och vi hade förlorat världsarvet, Laponia. Något man kan tycka att Sverige borde värna om.

Laponia är ett av de största oexploaterade naturområden som finns kvar i Europa. Områdets värdefulla natur i kombination med dess långa och rika kulturarv har gjort att det klassats som världsarv av Unesco. Trots detta finns långt framskridna planer på en omstridd järnmalmsgruva i närheten. Illvilliga har sett samernas motstånd som ett girigt anspråk där det handlar om att mark för flera miljoner tilldelas en liten grupp och att gruvnäringen är en del av ”grön omställning” som de inte bör motarbeta. Maxida skrattar rakt ut när jag redogör för argumentet.

– Alla vet att gruvnäringen är det värsta du kan göra för miljön för du kan aldrig återställa det. Att säga att gruvindustrin ingår i någon slags grön omställning… det är dumheter. Sen kan jag säga att utan renskötare eller samer så kan jag garantera att all mark från Gävle och upp hade varit exploaterad vid det här laget, säger hon och kommer in på miljöfrågor som kommer att bli intressanta framöver.

– Vi är inne i tredje världskriget. Vi kommer ha flyktingar från hela världen, men vi kommer också ha klimatflyktingar. Dom är på väg! Och klimatflyktingar är inte bara drabbade, fattiga människor. Många klimatflyktingar är folk med pengar. Dom kommer komma hit och köpa upp den mark som finns och vi har snart ingen mark kvar. Så att ens påstå att renskötare och samer inte går i linje med den gröna omställningen är hittepå. Vi ska snarare lära oss av människor som vet hur man lever utan att lämna spår efter sig. För kan vi inte börja leva mer cirkulärt så vet jag inte ens varför vi planerar pensionen! Det är den bittra sanningen.

Rättegången kring gruvstriden utgör också det första avstampet i Maxidas kommande album, som väntas släppas tidigt 2024. Den första singeln från albumet heter ”Siri” och är döpt efter 21-åriga Siri Länta, som är kusin till Maxidas dotter NikeSunna. Siri, som är en ung renskötare och nybliven mamma, kallades in som vittne i rättegången i Högsta förvaltningsdomstolen och höll ett gripande vittnesmål om sitt och sitt barns öde om gruvan byggs. När Maxida efter rättegången åkte till Malmö för att påbörja processen med sitt nya album, var ”Siri” den första låten som hon skrev.

– Det är faktiskt en jättepersonlig låt. Hon har sin lilla Nils-Jåvva som är ett år nu och jag såg mig själv så mycket i henne för jag minns när jag var på möte hos Länsstyrelsen när NikeSunna var tre veckor. Jag stod och ammade henne i ett hörn och det var av exakt samma anledning. Den här jävla gruvan! Det blev så slående att ”har vi inte kommit längre?”, berättar hon och tillägger:

– Det var en jätteviktig låt att få ge i det här mörkret som vi faktiskt är i på riktigt.

Genom Maxidas karriär har hon blandat friskt mellan inslag av pop, r&b, folkmusik, jojk och hiphop. Men på den kommande skivan är målet att hitta en unik nerv som klingar magiskt.

– Det finns en samisk ton genom hela albumet som kommer höras. Singelomslaget (för ”Siri”,
reds anm) representerar ganska mycket av vad albumet kommer vara. Utgångspunkten är verkligen Sápmi och sen ska det vara stora, feta tracks – men jag vill att det ska finnas en liten magisk ådra genom hela albumet som ska anspela på… jag vill inte säga ”det magiska”, för då tror folk att jag ska göra någon new age-grej, men det finns en ton av en annan värld i det och en annan kultur som kommer lyftas fram ganska mycket. Jag utgår också ganska mycket från berättelser runt omkring mig, som inte alltid är centrerade kring mig, säger hon och fortsätter beskriva hur albumet kommer låta.

– I soundet jobbar jag mycket med att få bort det här alldeles för lugna. Jag jobbar ganska mycket med körer nu och vill ha det lite mer live-inspirerat och instrumentalt. Det kommer vara mycket röster och jojken kommer absolut vara ett återkommande element i det hela. Jag har jobbat jättemycket med att bygga beats på ett annat sätt. Att plocka saker från ljud och miljöer. Det är svinkul för då hittar man saker som inte går att sampla.

Vad gäller texterna pratar hon om balansen mellan ett skarpt och underhållande berättande – och
ett lite annorlunda tänk vad gäller utgångspunkten för textförfattandet. Både för henne själv och hiphopgenrens grundvalar.

– Det är viktigt för mig med välarbetade texter. Dom ska verkligen berätta en historia men ändå kunna hålla på ett dansgolv samtidigt. Jag är själv spänd! skrattar hon och utvecklar:

– Jag tror man är i en utvecklingsfas tills man är 30. Efter det så vet man ungefär vem man är. Förut ville man skriva om alla sina tankar, men nu har jag har kommit till den punkten att jag känner ”undrar vad den där personen tycker?”, haha. Måste det vara min berättelse hela tiden? Kanske någon annans kan vara kul? Det är väldigt kul att utforska. Lite som jag gjorde med ”Siri” och många andra låtar som jag gjort som inte alltid är frå mitt perspektiv. Det är något sunt tror jag, att man kan blicka utanför sig själv lite mer. Det händer rätt mycket på det här albumet, att det kan vara helt oväntade berättelser som dyker upp. Sen finns saker som aldrig går ut tiden, som kärlek. Jag har inte jättemånga kärlekslåtar för jag kanske inte har upplevt så mycket kärlek men det går ändå att skriva om för man funderar mycket på det, säger hon och skrattar.

– Det är ett spännande skede att göra musik, nu när man blivit lite äldre.

Men bara för att man blir äldre behöver man inte bli tråkig. Det är inget Maxida behöver oroa sig för, än. När jag frågar om hennes mindset inför albumet berättar hon om husreglerna hon har tillsammans med NikeSunna hemma i Jokkmokk.

– Hemma hos oss har vi tre regler: inga får sura, då får man gå och ställa sig bakom ett träd och komma in när man är glad igen. Inga foppatofflor inom 200 meter från huset. Ingen kiss- och bajshumor och inget bebisspråk. Då är livet fint, konstaterar hon och slår fast att inte heller musiken får bli för mörk och deppig.

– Det finns så jävla mycket bra hiphop som är så jävla mörk. Jag vill ändå göra ett album som folk vill lyssna på. Jag vill att folk ska få en härlig känsla i kroppen även om det är tunga ämnen. Det ska kännas ljust och lite magiskt.

Under samtalets gång har vi bearbetat ett gäng tunga ämnen, men ändå skrattat mycket. För ibland är det det enda man kan göra när världen känns som en dystopi. Det är svårt att känna sig glad, att få känna sig glad och lika konstigt att klaga över att man inte får känna sig glad. Det är en förvirrande tid vi lever i. Men Maxida framhäver vikten av att slå sig fri från mörkret.

– Jag är jävligt stabil just nu. Rent psykiskt har jag inte mått såhär bra sen jag var ett barn. Det är något med mig som gör att ju värre saker är, desto skarpare blir jag. Jag tappar aldrig kontrollen. Det har varit en målbild för mig att bli stabil och få må bra. Jag har tagit mig dit och är väldigt benägen att hålla fast vid det. Så när jag gick in i studion så var det ändå med hopp. Världen får inte se ut såhär. Även om jag känner ilska och sorg så vill jag inte att det ska bli min identitet. Jag vill inte bli förknippad med depression, mörker och ilska.

Hennes personliga recept är något förvånande, när hon berättar om sin största förebild och livscoach.

– Gandalf är min idol. Jag försöker leva som honom, på riktigt alltså. Gandalf kommer i två skepnader: han kommer i Gandalf Grå och Gandalf Vit, inte Gandalf Svart. Ju värre och ondare världen blir i den sagan, desto ljusare blir Gandalf. Det tycker jag säger så mycket. Att ju ondare världen blir, desto snällare måste vi bli. Det försöker jag på riktigt att leva efter.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Olivia Markström