Från Kingsize Magazine #3 2024.

Chicagobaserade Lupe Fiasco är en veteran på rapscenen och har under sin snart 25-åriga karriär hyllats för sin eklektiska stil, sin vilja att ständigt förnya sig samt sina genomtänkta och säregna texter. Nu släpps hans nionde album ”Samurai”, denna gång inspirerat av Amy Winehouse, battlerap, japansk kampsport och Lupe Fiascos egna erfarenheter inom musikbranschen.

Det är drygt två veckor kvar till releasen av Lupes kommande verk, ”Samurai”. Ett album som djupdyker in i ännu ett artistiskt och – för den som uppskattar det – esoteriskt koncept av hiphop. För Lupe är det här inte ett nytt och främmande koncept för skapande. Det är snarare en karaktäristisk och musikaliskt autentisk approach som genomsyrar Lupes karriär. En karriär som bevisat att Lupe är en av de främsta, mest tekniskt och känslomässigt begåvade låtskrivarna som vi har sett. Nästa steg för Lupe i hans musikkarriär följer det innovativa mönstret från hans föregående stora bedrift: en kurs på MIT i rap-teori. 

Lupe sätter sig ner med mig från sitt hotellrum och pratar över länk om ”Samurai” och hur Amy Winehouse inspirerat skapandet av projektet. Det är en intervju som djupdyker in i skapandet av hiphop, den gemene lyssnaren versus rap-nördar, japansk kultur och slutligen hur ”triple entendres” och Michael Jackson-beats är nyckeln till tidlöst skapande. 

Det är verkligen en ära för mig att få tala med en av, enligt mig, de absolut bästa hiphop-artisterna någonsin. Du har ett album på gång! ”Samurai”, berätta gärna om det!

– Det är löst baserat på en idé, jag såg en dokumentär om ”Amy Winehouse” där hon nämnde i ett röstmeddelande att hon kommit på massa battle raps, typ “så om du vill battla, kom och battla mig, jag kommer att krossa dig för jag är en samuraj”. Det var ungefär så röstmeddelandet gick. Jag tänkte, ”hur skulle det se ut om Amy var en battle-rappare?”. Det var bara som ett frö som planterades och jag började skapa små idéer och små saker runt det och det växte till ett större projekt, berättar han livligt och förtydligar:

– Det är inte som Amy Winehouses livshistoria på något sätt, det är inte som en biografi eller något sånt. Det är mer att ta en sak och köra på den. Och det är invävt med mina erfarenheter i musikbranschen, något jag aldrig riktigt pratat om, åtminstone i musiken. Så jag använde det här albumet som en möjlighet att tala från en artists perspektiv, som går igenom olika saker och olika känslor.

Albumet, som består av totalt åtta spår, beskriver han som sitt mest introspektiva i karriären hittills.

– Det är förmodligen mitt mest konceptuellt personliga album, men inte på det sättet som man kan tro. Det handlar inte om min mamma, det handlar inte om min pappa, det handlar inte om mitt personliga liv. Det är mer personliga upplevelser och saker som är kontextualiserade som jag har gått igenom i musikbranschen. Men även utanför musikbranschen, bara som en artist; från kampen och prövningarna och svårigheterna. Och några av segrarna och framgångarna också, så det är inte bara en mörk sida. Rent musikaliskt så är det lite överallt.

Vad betyder det?

– Det rör sig om flera olika musikstilar. Så du har boom bap där, du har några saker som är lite okända. Du har några låtar som bara är “lyrical-chimerical”…

Jag läste en YouTube-kommentar om singeln ”Samurai” där någon skrev att de älskar när du rappar över jazz och instrumentaler. Är det något du har inkluderat också? För jag menar, konceptet med en samuraj, du vet, japansk kultur, japansk jazz… är någon del av det inkluderat i produktionen?

– Faktiskt inte. Albumet är inte en japansk kulturell grej, även om omslaget onekligen hintar om det. Kanske min relation till kampsport lite grann, men albumet är inte som en kung fu-film. Det är inte som ett anime-soundtrack för någon, du vet, ”afro samurai”, det är inte det, hahaha.

– Du vet, när du tar ordet ”samurai” och kopplar det till den här typen av lo-fi boom bap-beat så  drar många direkt parallellen “åh, Nujabes” (japansk bortgången kompositör, reds anm), för de försöker skapa kopplingar. Men jag tar det. Du vet, jag älskar nya Nujabes. Jag har alltid velat jobba med honom, tyvärr var det inte möjligt. Han är i skiktet av producenter som Madliboch J Dilla. Det är som att det har den där Nujabes-känslan, det känns som en Nujabes-skiva. Jag älskar det. Jag tar det alla dagar i veckan. Men det var inte avsikten. Det var inte som att vi skulle göra Nujabes-låtar. 

Det hade inte varit svårt att tro annars, eftersom du ändå utövar… är det Kendo eller är det Kenjutsu eller något liknande? Du vet, svärdskonst.

– Iaido.

Iaido, my bad.

– Men Kenjutsu finns där, de är alla i samma familj. Men ja, Iaido är den huvudsakliga.

Och vi har sett klipp på att du är riktigt skicklig på det där. Så uppenbarligen finns det en historia och jag tror att det är en koppling man gör som lyssnare när man ser albumets namn, vilket du nämnde tidigare.

– Min relation till det är väldigt autentisk. Och den information jag har om vissa saker är förmodligen lite djupare än vad folk tror. Så när folk tänker ”Samurai”, eller när du hör ordet ”samuraj”, du tänker genast, ”åh, en kille med ett svärd”. Och svärdsstrid och ninjor och sånt. Men det finns inget i det ordet som har svärd i sig eller strid eller något! ”Samuraj” betyder att tjäna, du vet, det betyder att vara i tjänst eller att tjäna och samuraj är faktiskt en position. Det är som någon som är som ett statsråd eller en senator eller något sånt. Så det är mer som en position, en prestigefylld position. Vissa samurajer var de enda som fick bära svärd, men på samma sätt som, du vet, poliser får bära batonger eller bära vapen.

– Och på samma sätt som vissa poliser, så visste inte vissa samurajer hur man skulle slåss, du vet, de visste inte hur man skulle använda sitt svärd. Det var mer som en sak de hade, som en del av deras titel och en del av deras roll. Så det betyder inte svärdsman, det betyder att tjäna. Och för mig, du vet, jag har hållit på med kampsport hela mitt liv. Min familjs verksamhet var kampsport. Jag gjorde det innan jag började rappa. Jag gjorde det bokstavligen innan jag föddes.

Vilka typer av stilar och kampsport pratar vi om?

– Vi gjorde karate. Vi gjorde Iaido, Kenjutsu, Kendo, Judo, Wushu, de kinesiska kampsporterna. Tai Chi, lite Taekwondo, Jiu-Jitsu, Aiki Jiu-Jitsu, alla dessa andra saker.

Mer östasiatiska, inte så mycket västerländska, antar jag?

– Åh, jag menar, vi gjorde Capoeira. Åh ja!

Wow!

– Som jag sa, min familjs verksamhet är kampsport. Så vi hade stora, stora kampsport-skolor och vi hade instruktörer som kom in som skulle leda en Taekwondo-klinik eller skulle komma in och göra som en Kung Fu, Wing Chun-klinik eller något sånt. Och vi var så skickliga att vi bara kunde titta på en film och tänka, ”åh, låt oss göra Drunken Fist-ikväll”. Vi kan göra de formerna.

På tal om tjänande. Föreläsningen på YouTube från din klass på MIT var helt fenomenal. Jag tycker att sättet du bryter ner hur allt fungerar i hiphop och rap och att konstruera rim och sånt var väldigt, väldigt bra. Det var något vi behövde, tror jag, kulturen behövde det. För det finns en hel vetenskap bakom det. Hur balanserar du det här intrikata med att också tillfredsställa dom som vill ha lite mer lättsmält musik, för det är en ganska svår balansgång?

– Hmm. Jag tror, för mig, jag gör allt, du vet. Som sagt, det här är mitt nionde album, kanske det 20:e projektet. Jag har gått igenom tre skivkontrakt, nu är jag på mitt fjärde och jag har hållit på med rap sedan jag var 16, 17. Nu är jag 42. Så jag har hållit på med detta i över 20 år och sakta närmar jag mig att ha gjort det ännu längre än så, varje dag, hela dagen. Så jag har tränats i alla dessa olika fickor och stilar av rap och hiphop. Det finns några människor som bara rappar för sig själva, en publik av en. Du kan vara en backpack-rappare med en stor följarskara, eller så kan du vara en pop-rappare utan fans, med stora mainstream-låtar som ingen bryr sig om.

– Några människor vill bara se en låt, några människor vill vara låten. Och jag tror att de stora författarna kan göra allt detta. De personer jag vill vara som, eller de personer jag ser upp till, de är såna som jag vill vara som lyriker, sen finns det personer jag vill vara som låtskrivare och det finns personer jag vill vara som artist. Det är ett helt spektrum av saker som spelar in. Och jag landar i detta: Jag tror det finns något i att bara göra det för sig själv. På den nivå i min karriär där jag är nu, gör jag det bara för mig själv. Som med detta projekt, jag ville bara skapa ett porträtt av Amy Winehouse. 

Jag tror Rick Rubin sa samma sak. Han sa att när du skapar, bör du skapa för att du vill skapa, inte för att tillfredsställa någon annan. Jag gillar inte att tala i absoluta termer eftersom jag inte tror att de är absoluta, men jag tror verkligen att mycket vacker konst kommer från att skapa för att du vill skapa det och förhoppningsvis resonerar det med någon annan också. Speciellt när musik är en så dynamisk sak. Rätta mig om jag har fel, men Amy Winehouse hade också problem med musikbranschen? Jag gissar att det är en av anledningarna till att du väljer att prata om det mer nu? 

– Ja. Varje artist, om du låter dem prata tillräckligt länge, kommer att avslöja att de har problem med musikbranschen på ett eller annat sätt. Det är sällsynt att hitta någon som inte har något problem med musikbranschen någonstans. Vissa människor har det bara djupare än andra. Och om du inte har rätt miljö och människor runt dig för att hjälpa dig hantera dessa situationer, kan det leda dig till mörka platser ibland. Få dig i problem, få dig i vissa dåliga vanor och såna saker. Och jag tror att alla i musikbranschen måste hitta en strategi för att klara sig igenom vissa saker. Så, du vet, lyckligtvis, jag har varit på några riktigt mörka platser i musikbranschen där du skulle tänka: “Åh, han måste njuta av detta”. Nej, du ser bara framsidan av det, baksidan för att komma dit var bara kaos.

Hur gör Lupe musik som klarar “the test of time”?

– Jag tror en av strategierna är att identifiera tidlösa låtar. De låtarna består fortfarande. Varje gång du hör Pharcydes ”Passin’ Me By”, den låten är fortfarande här. Den är fortfarande fräsch. Den är fortfarande ny. Varje gång du hör Commons ”Be”, den är fortfarande här. Du vet, den känns inte daterad. Den känns inte åldrad. Eller till och med utanför genren, du hör låtar från Earth, Wind & Fire, eller du hör låtar från Michael Jackson. När de spelas, lyser ljusen fortfarande upp. De känns nya. Du kanske har hört dom en miljon gånger, men du blir fortfarande överraskad av hur bryggan kommer in eller hur refrängen kommer in. Du är exalterad att sjunga dom och dansa till dom. Så bara gör låtar som det. Gå efter de sakerna som får dig att må bra istället för saker som får dig att se bra ut. Gå till saker som faktiskt talar till känslorna och försök skapa det.

– Så jag försöker göra det. Och sedan tror jag att det är att göra saker på den lyriska sidan, göra saker som har flera betydelser. Där du kan komma tillbaka till det fem år senare och känna ”åh, wow, det hade den betydelsen också”. Istället för saker som bara har en enda betydelse eller ingen betydelse alls. Så, du vet, multipla meningar, “triple entendres” och Michael Jackson-beats. Det är formulan, haha.

Intervju: Artin Hojat
Foto: Karl Ray