...och den kommande(?) dokumentären.

Johan Ribe ville skildra graffitivärlden när han följde Psykos – en av Stockholms största målare. Men berättelsen om Psykos visade sig handla om så mycket mer än graffiti.

Psykos är en tjej i sena tjugoårsåldern. Hennes graffiti finns överallt, även på platser där den inte får vara. Hon är en bombare – en storklottrare. Men att Psykos “bombande” ibland bryter mot lagen är inte hennes största problem. Hennes liv präglas även av psykisk ohälsa och drogmissbruk. Filmaren Johan Ribe har följt henne med sin kamera under ett år. Enligt Ribe är Psykos graffiti en ventil, ett sätt att uttrycka sin ångest. Det blir en väg ur missbruket, men också ett rop på hjälp.
– Hon har exempelvis åkt fast när hon skrivit “Psykos ropar på hjälp.” Åker fast för det här, fem dagar i rad. Men samhället har inte uppfattat hennes signaler. Och svikit henne, trots att hon så tydligt har bett om hjälp.

Johan Ribe har själv en bakgrund som graffitimålare. Han växte upp på 90-talet i Umeå där ett litet målarcommunity växte fram.
– Umeå är en liten stad, så vi började måla godsvagnarna som rör sig ner till Europa. Det blev som en kommunikation med andra målare. Men det var så tidigt, man visste inte vilka folk var då. Då var vi en så liten klick. Nuförtiden känner de flesta till varandra via internet.

Idag var det länge sedan Ribe höll på med graffiti. Numera driver han ett designmåleri och gör film. Men Johan Ribe återkommer ständigt till sin bakgrund i graffitivärlden. Filmaren träffade Psykos för första gången när han drev filmprojektet Aerosol Stories – där olika graffitimålare fick berätta en historia från sina liv. Då kläcktes idén om en längre film som bara följer Psykos.

Men för Ribe är Psykos mer än bara en intressant berättelse. När dokumentärfilmaren talar om bombaren, kommer tårarna nästan på en gång.
– Hon är en skitgrym kvinna som har delat med sig av sitt liv, sig själv. Varit otroligt ärlig och modig. Och det är ovanligt i de här sammanhangen. Att hon vågar gå ut med ansiktet. I de flesta porträtten av aktiva målare är de maskerade och det har ju hon valt att inte vara.

Du har redan varit inne på hennes missbruk. Hur centralt är det i filmen?
– Det är genomgående eftersom hon är påverkad nästan hela tiden. Beslut hon tar är ju utifrån att hon är påverkad. Svaren kan ju också skifta beroende på hur påverkad hon är.

Blir det inte någon typ av etisk avvägning när man skildrar en person som mår så dåligt?
– Jag brottas fortfarande med det. Psykisk ohälsa, missbruk. Hon har diagnoser. Hur gör man det? Hur följer man en sådan person? Det har varit svårt. Något som är bra, är att det finns ett ställe i filmen när hon har varit drogfri i några månader. Då får hon själv möjlighet att prata om de tidigare situationerna, när hon varit påverkad. Huvudspåret ska ju vara graffiti. Men det kommer ju handla om utanförskap och missbruk också. Men kanske finns det ett ljus i tunneln, en räddning. Graffitin. Hon har ju flera vänner som dött i överdoser och i relation till det så blir graffitin inte så farlig. Men vi har försökt tänka på hur vi kommer presentera henne så att man inte hamnar i att glorifiera graffitin alltför mycket, och självklart inte drogerna.

Dokumentären bygger delvis på material som Johan Ribe spelat in med den guldbaggebelönade fotografen Lisabi Fridell, men också på mobilfilmer han fått av Psykos egna vänner.
– Det blir ju en helt annan nerv i mobilfilmerna. Det är ju där det händer. Det blir inte samma sak när man är ett filmteam som följer med. Många gånger blir det att folk gör saker som de inte skulle gjort annars. Man får en tydligare bild av vem hon är när hennes kompisar filmar.

Samtidigt förberedde Johan Ribe sina medarbetare på att det kan förekomma droger, olagligt målande och kanske någon stöld under inspelningen.
– Det är ju speciellt i de här miljöerna, i missbruksmiljöer. Det är ju ganska stökigt. Vi blev till exempel förföljda av väktare som kände igen Psykos och hennes vänner. Så det var ganska skönt när inspelningen var över. Vi hade utrustning för en och en halv miljon. Att dra omkring med det ansvaret, det är en ganska oskön känsla.

Men det har varit svårt med finansieringen av filmprojektet då filmen rör kombinationen skadegörelse, missbruk och psykisk ohälsa. Därför har Ribe startat en crowdfunding på Kickstarter för att kunna göra färdigt filmen till 2021. Och Johan Ribe hoppas att den kommer ha en positiv inverkan på Psykos liv.
– Hon kommer aldrig att sluta måla. Men hon har under en längre tid försökt få hjälp med boende och sitt missbruk. Men det är ju så, för att få hjälp med missbruket måste du vara drogfri ett tag, och för att kunna vara drogfri behöver du ett boende och för att få ett boende så måste du vara drogfri. Jag vet inte hur många det är som lyckas lösa den ekvationen.

Kickstarterkampanjen för “Jag är Psykos” har i skrivande stund samlat in 35 000 vilket är hälften av målsumman. Den ligger uppe fram till den 1 oktober.

Denna artikel publicerades först på NG.se

Text: Morgan Storesund Karin
Foto: Johan Ribe