För fem år sedan intog Jelassi svensk hiphop med sitt lekfulla sound, kaxiga sätt och sin allvarliga ton. Efter genombrottet pekade karriären spikrakt uppåt och debutalbumet var planerat att släppas hösten 2021. Men det kom aldrig. För Kingsize berättar Fatima Jelassi om sin inre kritiska röst, självacceptansen, viljan att förändra och varför debutalbumet inte släpps förrän nu.

”Nästa station Årstaberg”. Högtalarrösten ekar. Stig av tåget, gå 20 trappsteg ned från spåret, genom spärren, ta till höger, gå förbi grillen och ta sedan vänster vid alkisbänkarna. Framme. ”Vilken toffla är du idag? Enhörning eller Pikachu?”, säger den snälla personen som öppnar dörren. Ett hjärtligt skratt senare och den gula Pokémon-figuren sitter på fötterna. Basen dunkar. Solstrålarna letar sig in genom takfönstren och träffar det vita kaklet som är märkt med svart tusch i riktig skolklassrums-stil. Cherrie. Leslie Tay, Stor och Mona Masrour. Och ovanför en dörrkarm är ett namn kladdat lite pojkaktigt: Nisj. Med andra ord Nils Svennem-Lundberg. Producenten som står bakom Swisjen – en multidisciplinär ateljé och studio med det kreativa independentkollektivet Akhi i ryggen.

– I dom här rummen var det olja förut, säger Nils och skrattar.

Han öppnar en glasdörr där det sitter ett porträtt av en allvarlig 7-åring. ”Har du tappat balansen?” står det skrivet med stora bokstäver tvärs över bilden. Och om svaret är ”ja” så finns det hjälp att få, framgår det. Det är bara att riva av en lapp, knappa in telefonnumret och lyfta på luren. Och hjälp var precis det Fatima Jelassi fick här i Swisjen. Hon fann även sin balans, berättar hon.
– Det här är som mitt andra hem. Här gör jag det jag älskar. Jag känner mig fett fri. Här finns det inget att skämmas över. Att vara här är som att gå till en psykolog. Det är tack vare auran och vibrationerna som finns här. Behöver du sitta här och vara tyst får du det, behöver du gråta så får du det, konstaterar Fatima.

Talespråket ”a home is where the heart is” passar på ateljén, och alla i den. Här har stylisten Wasima både sitt kreativa kaos och sitt vintagearkiv. Och bredvid har UK-garageproducenten Conducta sin studio. Snart ska det startas ett kafé med japanska smakinfluenser på övervåning- en. Under en trappa sitter Akhis andra hälft Lamin Ceesay och arbetar och i soffan intill redigerar BALUE och David You sina bilder. Nils har flyttat ut sin studioutrustning till mitten av rummet. Det här är en plats man aldrig vill lämna. Det är som kompisgänget man så gärna ville vara med i som liten men som man aldrig vågade gå fram till. Det är som en fest man aldrig vill ska ta slut. Här, mellan de vita tuschmärkta kakelväggarna händer det grejer. Det kokar, det bubblar, det ryker, det blixtrar, det växer, det frodas och det andas kreativitet.
– En vän till mig var här en gång. Han var tyst länge när han kom in och sedan sa han ”aha! Det här är varför er musik låter som den gör”, säger Fatima och lyser.

På tänderna blänker två silvriga grillz, ”Jelassi” och ”43”. Den ena är en hyllning till hennes efternamn och den andra en hyllning till port 43 i Farsta. Där har Fatima upplevt mycket. Som 24-åring har hon nog varit med om mer än de flesta andra hinner på en livstid. Det har varit vackert och det har varit trasigt. Port 43 blev även namnet på hennes debut-EP som släpptes 2019. Där berättar hon om sin uppväxt, från Farsta till Tunisien och till Farsta igen. Nu är nedräkningen igång inför släppet av hennes efterlängtade debutalbum som kommer om några veckor.

På ”Port 43” tog du med oss till din trappuppgång. Vart tar du oss nu?
Fatima plockar upp ett gosedjur innan hon svarar.

– Ni kommer hem till mig. På mina tidigare släpp har jag varit fett öppen men inte lika rakt på sak. Då var jag inte redo. Jag var mitt i mitt barndomstrauma, jag är fortfarande i det, men då kändes det inte alls rätt att prata om min historia lika öppet som jag gör idag.

När började det att kännas rätt?

– Ouff! För ett halvår sedan. Det var när jag skrev ”Balans (Vad händer Fatima!!?)”. Jag kom in i studion och var i en aura där jag ba “shit jag får säga vad fan jag vill” och kände att jag verkligen var redo att prata om allt, säger Fatima och fortsätter:

– Det är typ det här jag har väntat på i mig själv. Det känns som en relief. Responsen jag får av folk som lyssnar är obeskrivlig, musiken når ut till folk som går igenom samma sak. Jag känner också att jag tar en för laget. Någon måste vara först och sparka upp dörren. Till slut kommer detta bli helt normalt att prata om.

Fatima bollar med gosedjuret. När hon pratar om sitt skapande återkommer hon hela tiden till uppväxten, till port 43. I det huset växte hon upp i en familj där missbruk var en del av vardagen. Hon berättar att hon inte förstod vad som pågick förrän hon var i tonåren. Missbruket var orsaken till att hon som nioåring flyttade tillsammans med sin tvillingsyster Jasmina till farföräldrarna i Tunisien. Åren i Tunisien kom att betyda mycket för Fatima, där fann hon en connection med sin tunisiska bakgrund. Och även med sig själv.

– Jag var jätteliten, typ elva år, när jag stod framför spegeln och frågade mig vem är jag, vad vill jag, jag heter Fatima men vem är Fatima egentligen? Jag förstod att det var upp till mig att bestämma vem Fatima är och det var då jag kände att jag hade hittat mig själv, säger hon och fortsätter:

– Fatima är jag, men det är också en person som jag känner att jag kan luta mig tillbaka på.

När systrarna var 14 år flyttade de tillbaka till Sverige. Det var då Fatima insåg att hemmasituationen hade förvärrats. För att distansera sig från det flydde hon. Kvällar och nätter spenderades ute med kompisar som precis som hon behövde komma bort från saker som var svåra. Tillsammans hittade de en gemenskap och ett sätt att fly verkligheten. ”Balans (Vad händer Fatima!!?)” är den första singeln som släppts från hennes debutalbum och det är första gången hon erkänner för sig själv att hon tappade balansen.

I låten berättar du att du ”poppar piller”. Hur är din relation till olika substanser?
Fatima funderar länge innan hon svarar.

– Jag har självmedicinerat och rökt mycket för att det kändes bättre då. Det tog så lång tid för mig att acceptera för mig själv och inse att jag hade ett problem med det här. Speciellt i och med att jag kommer från en familj där det finns missbruk. Jag har intalat mig själv många gånger att jag ska göra allt i mitt liv för att inte bli som dom. Och sedan satt jag där själv, säger Fatima. Hon fortsätter:

– Man lever också fett mycket i förnekelse. Jag röker bara på, vad fan är det, jag har inget missbruk, intalar man sig. Det blir destruktivt till slut. Det känns fett bra att jag har slutat nu. Jag är klarare i huvudet. Men med det kommer också en backlash som är att alla mina känslor kommer tillbaka.

Innan hon började att rappa var modeintresset stort. Hon berättar om sitt klädmärke Nobody som tidigt bars av flera hiphopartister. I och med det snurrade hon runt på stan, hängde i studios och lärde känna flera kreativa personer, vilket också var ett mål. Och tack vare det landade hon en vers på DJ Black Moose låt ”20 Lax” tillsammans med Michel Dida och Ozzy 2018. Och där var rapparen, eller rättare sagt konstnären, Jelassi född. Den första egna låten ”Inte Konsti” släpptes kort därefter och tack vare sitt egna flow fick hon hoppa på en vers på Silvana Imams låt ”Nenene” året efter. Redan där var hon ärlig i raden ”jag har sett djävulen dansa i mammas ådra, jag har sett pappa gråta över vårdnad, jag har sett överdoser bror det normal”.

Under den här perioden träffade Fatima Nils. Ett möte som blev avgörande för hennes personliga och kommande musikaliska utveckling. I Nils fann Fatima en vän, storebror och mentor, berättar hon. Han var den första vuxna personen som hon litade på tillräckligt mycket för att kunna öppna sig för. En trygg vänskap växte fram vilket ledde till att Fatima fick ett utlopp för sina känslor och kunde förmedla sin historia över hans beats.

Nils kommer in i rummet med en VHS-kamera. Han dokumenterar Fatimas karriär och spelar in det behind the scenes-material som syns i hennes videos. Det märks hur stolt han är när han beskriver hennes utveckling under åren.
– När vi träffades så var Fatima tydlig med att hon inte var en rappare, hon var en konstnär. Det var där det började. Fatima har en lekfullhet i sig. Hon använder sig av två ingångssätt. Det ena är en verklighetsflykt när saker är väldigt roliga och lekfulla. Det andra är det allvarliga som alltid finns där. I början när vi gjorde ”Port 43” och Fatima fick göra lite intervjuer så märkte man att hon inte hade figured out att göra musik och att sedan förväntas att prata om det. Vilket jag tycker är intressant. Det bekräftar konstnärligheten, säger Nils och vänder sig till Fatima:
– Om man gör musik som handlar om trauma i Sverige förutsätts det att man också ska vilja göra öppenhjärtiga intervjuer om det, och traumat ska gärna vara färdigbearbetat. Där ryggade du tillbaka lite. Det som var en tydlig brytpunkt var när du kom till studion med det här albumet.

”Dom har bara gett mig ett namn” är titeln på Fatimas debutalbum som släpps den 12 maj. Namnet är inspirerat från hennes möte med sig själv i spegeln i Tunisien när hon var 11 år. Skivan var planerad att släppas hösten 2021 men istället sattes den på paus på grund av skrivkramp och ångest. Det är något hon har kämpat med i flera år.
– Under min EP-period och åren efter så var det en svår tid med min inre kritiker. Jag kunde inte skriva texter på ett och ett halvt år. Det var jättemycket negativa tankar som snurrade i mitt huvud. Jag sket i studiosessions och var ute med mina vänner istället och tyckte att det var mycket roligare. Det gick inte en dag utan att jag grät. Ångesten var uppe i halsen och jag såg negativt på allt. Jag kunde ha värsta feta spelningen och vara glad i fem minuter och efter det var tårarna tilllbaka igen. Till slut bestämde jag mig för att träffa både en psykolog och prata med en läkare eftersom det gick överstyr, säger Fatima.

Varför är du redo att släppa albumet nu?
– Jag har kommit till en mognare plats i huvudet. På min debut-EP berättar jag att jag underskattar mig själv jättemycket. Det har med den här inre kritikern att göra. Förut när jag gjorde intervjuer så kunde jag helt plötsligt undra varför dom lyssnar på mig. Med tiden har jag blivit mer stabilare i mitt tänk och det känns som att jag är mer närvarande nu. Jag har accepterat saker vilket har gjort det lättare.

”Dom har bara gett mig ett namn” är en blandning av nya och osläppta låtar från 2021. Nils berättar att låten ”Balans (Vad händer Fatima!!?)” var det som blev en tydlig brytpunkt. Hon var redo att skapa igen.

– Då hade vi inte jobbat på ett tag och du var inte på din bästa plats, säger Nils. Du var ganska destruktiv då men ändå uppriktig. Du kände starkt att du inte orkade filtrera eller skämmas över det du sett i ditt liv. Du ville vara ärlig. Jag upplever dig idag som mer oförlåtande när det gäller saker som man kan vara rädd för att bli dömd för och det som är skambetingat.

Nils berättar att Fatima sedan länge har droppat små påskägg i sin musik. Bakom det hon sagt har det gömts stora berättelser. Det hördes redan på hennes första singel ”Keff Båt” där hon rappar ”vart järn sen Kewin gick på tv:n”. Arbetssättet känns igen på skivans 12 låtar som rymmer stora livsberättelser. En bön för mamma, existentiella livsåskådningar, en förklaring om henne själv, smärtsamma insikter och en hyllning till Kewin. Kewin var hennes första riktiga vän och han gick bort i tsunamin i Thailand 2004.

– Jag minns att jag satt framför tv:n bara för att höra om de skulle säga hans namn. På skivans sjätte spår ”Mellanmål (Vila i frid Kewin)” förklarar jag raden jag skrev om Kewin i ”Keff Båt”. Kewin var min bästa kompis. Vi var så lika och var helt bekväma med varandra. Jag var sex år när han dog och jag hade aldrig haft en kompis innan. Några år senare dog min andra bästa vän Aisha i Tunisien. Därför är jag rädd för att skapa band med människor.

Du skriver mycket om din uppväxt i din musik. Är det jobbigt att folk har fått reda på så mycket om ditt liv?
– Nej. Min musik är min berättelse och jag har valt att berätta om det här. Sen kan man göra rolig musik och driva och göra verser som inte har något med det att göra, som bara har att göra med hur mycket pengar jag har. Men i slutändan är min musik min berättelse. Jag vill att människor ska ha fått med sig något efter att ha hört min musik.

Vilken reaktion hoppas du på?

– Det sista jag vill med hela min berättelse är att någon ska tycka synd om mig. Jag väljer att dela med mig till folk som kan relatera eller känner det jag känner. Inget i mig söker någon bekräftelse. Om någon tycker synd om mig så känns det automatiskt som att den sätter sig över mig. Det finns två sätt att tycka synd om någon. Det ena är ”ey bror jag hör dig” och det andra är ”aww neeej”. Det sista sättet vill jag inte vara med om. Folk ska ha med sig att yäni vi finns här!

När Fatima säger ”vi” menar hon maskrosbarn. Maskrosbarn är barn som växer upp under svåra omständigheter men som klarar sig ändå, berättar hon. Det här är en fråga som engagerar henne. Hon tycker att det är viktigt att samhället tar ett större ansvar för de barn som hamnar i kläm.

– Maskrosbarnen finns överallt, unga som gamla. Men en sak jag tänkt mycket på nu, om vi zoomar in på min generation. Det vi läser om i tidningarna, om skjutningar och gängkriminalitet och allt det här. Jag vet for a fact att många av dom kommer från tuffa förhållanden. Det är inte slumpen som bestämt hur det ser ut. Det händer framför ögonen på oss. Jag har begravt vänner som bett samhället om hjälp, som varit i kontakt med samtliga hjälpinstanser under sin barndom. Om det inte var HVB-hem så var det Statens institutionsstyrelse, Socialtjänsten eller åtminstone en orosanmälan från skolan. Men oftast var det väldigt mycket tydligare tecken än så. Oavsett om du är utåtagerande eller inte så känns det som att samhället väntar tills vi maskrosbarn fyller 18 år för att inte behöva ta ansvar för resultatet av dess frånvaro. Vi hade soc hemma hos oss när vi var 16 och 17 år. Det var ambulanspersonal in och ut. Dom såg allt och dom såg att vi var barn, men dom gjorde ingenting.

Fatima vill kunna ge andra maskrosbarn den hjälp hon själv aldrig fick. På albumets andra släppta singel, ”Hallmattan”, berättar hon om sin mammas önskan om sin egen begravning, ifall hon inte skulle klara det. Vit kista och blåa rosor. Vid frågan på vad hon känner när hon själv hör den raden blir hon tyst en stund.

– Jag kan berätta jättemycket som är personligt men det gör mig inte ledsen. På något sätt har jag accepterat att det här har hänt och varför skulle jag inte kunna dela med mig av det om det kan få någon annan att känna sig mindre ensam, säger hon och fortsätter:

– Raden om mammas begravning har gjort att jag har fått meddelanden från andra maskrosbarn. Dom skriver att dom har varit med om liknande konversationer med sina föräldrar. Det är vanligt när man växer upp med till exempel en mamma som har missbruk. Det är så mycket grejer som låter fett personligt och som är det men det är också en normal grej för maskrosbarn. Jag kände mig mindre ensam när jag förstod att andra haft samma konversationer med sina föräldrar.

Fatima vill starta en organisation för Maskrosbarn. Den ska erbjuda stöd som påverkar på kort och lång sikt.
– Jag vill stoppa någons liv från att gå snett. Min inre kompass funkar så. Jag dras till människor som behöver lagas. Har alltid gjort det. Känslan av att kunna hjälpa någon är obeskrivlig.

Vad hoppas du tillföra den svenska hiphopen med din musik?
– Jag vill tillföra äkthet. Det saknas vad folk faktiskt känner på riktigt. Den här vågen som är inne nu med gangsterrap. Dom flesta av dom här rapparna mår ju skit. Det skulle hjälpa dom yngre om dom såg att stora rappare vågade berätta hur dom mådde. Då skulle det bli mer normaliserat. Speciellt bland grabbar där det är fett tabu att prata om känslor. Mer ärlighet och rakhet behövs.

Nils, med sin bakgrund som en av Sveriges främsta hiphop-producenter, flikar in en reflektion om Fatimas artisteri och vad som utmärker henne i dagens hiphop-landskap.
– Med Fatima så är hennes berättelse central och dom gånger vi gör framsteg i studion är när Fatima kommer in med en särskild energi. Varje låt börjar med att Fatima minns något väldigt specifikt som hon måste berätta om där och då, passionerat. Det är ofta saker som får en att känna ”vänta lite, har detta verkligen hänt dig?”. Och den grejen definierar verkligen Jelassi. Fatimas berättelse rymmer tusen berättelser och det ligger at the core av vad hiphop är och alltid har varit. Den bäst berättade berättelsen vinner. Och det är liksom sporten av rap när den är på högsta nivå. Det är klart att Twista också var en otroligt imponerande rappare men det är Kendricks ”To Pimp A Butterfly” eller ”Ready To Die” med Biggie som lever kvar, säger Nils och fortsätter:

– Det som också är kul med Fatima är att även om hon är en otrolig rappare, så vet jag att hon kommer att göra så mycket mer av sin musik. Vissa berättelser hon sitter på kommer göra sig ännu bättre som film eller fotoutställningar, till exempel.

Fatima är precis som Nils säger mer än en rappare. Hon har bland annat ett stort intresse för skådespeleri. I höstas var hon aktuell med en roll i filmen ”Stammisar” som gick på bio och under våren sänds ”Från Trakten” på SVT Play. Där spelar Fatima karaktären Seynab, en tjej från Stockholm som blir placerad i ett familjehem i Värmland där stora krockar uppstår.

– Det var fett kul. Jag älskar att skådespela. Där spelar jag en karaktär som är 17 år och jag fick gå tillbaka till mig själv som 17-åring och minnas hur jag betedde mig då och ta fram den sidan lite. Jag vill gärna skådespela mer. Jag gillar att få gå in i olika roller och personligheter.

Efter albumet är släppt ska Fatima ut och resa. ”Någonstans tropiskt, kanske Dominikanska Republiken”. Hon ser förväntansfull ut. Efter det är det dags att börja arbeta på uppföljaren till ”Dom har bara gett mig ett namn”.

– Vi har redan en hel del låtar klara, berättar hon.

Det är fint att se Fatima med sin egen kreativa familj. Hon har funnit en storasyster i stylisten Wasima och en storebror i Nils. Tillsammans med den nyvunna tron på sig själv och acceptansen för sin uppväxt har hon bäddat för en bra grund att bygga vidare på.

Vad betyder din och Nils relation för dig?

– Oj, säger Fatima. Den är en del av mitt liv, en jättestor del av mitt liv. Vi jobbar tillsammans, vi är kompisar och han är min rådgivare. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på vår relation, hur hade du satt ord på den?

Fatima vänder sig till Nils som lägger ifrån sig kameran.
– Det är svårt. Jag bryr mig om dig som jag inbillar mig att jag kommer att bry mig om min dotter. Det hade varit enklare om du vore min dotter för då hade det varit en mer rimlig känsla. Du kände att jag var den första vuxna i ditt liv och du Fatima är den första lillasystern i mitt. Vi speglar varandra där. Vi har tillsammans fått en första upplevelse av något, säger Nils och stänger av kameran. Han måste spara på batteriet. Än finns det mycket kvar att berätta om i Fatimas liv och karriär.

Intervju: Stella Svärd
Foto: Paulina Thorén