Sedan debuten för drygt tio år sedan har 35-åriga Ivory etablerat sig som en av genrens mest produktiva och konsekventa rappare. Receptet för framgång har varit att lita på sitt musiköra och finna kraft i livets alla motgångar, vilket i sin tur lett till en stark och hängiven fanbase. För Kingsize berättar han om 10-årsjubilerande ”Molnfällan” och en potentiell uppföljare, om sin finska viljekraft och det nya albumet ”BABA IVO”.

Att man blir starkare av motgångar är onekligen en ganska trött kliché som alltför ofta används som en godtycklig efterkonstruktion. För det finns såklart många som inte skulle hålla med. Men i Ivorys fall är det sannerligen ett talesätt som känns passande. Trots tragiska bortgångar, en dos social utsatthet och en tio år lång karriär utanför etablissemanget har Nicky Osenius Kouakou ändå lyckats hålla sig på två ben med en fast tro på sig själv och det han gör. Mycket har han att tacka musiken för.

Till en början, berättar han, var musiken en flykt från det jobbiga. En period då han inte hade intresse av att begrava sig i problemen, utan istället lät musiken bli hans frizon. Nödvändig eskapism, om man så vill.

– Det var några år där jag var i en ganska mörk bubbla, men sen började jag skriva igen och det bara blev lättsammare grejer. Jag antar att det blev som en flykt. En omedveten flykt. Att göra något som man mår bra av, för det var en väldigt mörk tid, berättar han när vi ses på Kingsizes kontor i Gamla Stan.

Den mörkaste tiden upplevde han redan som 20-åring, då hans förstfödda son Cedric drabbades av den mitokondriella sjukdomen Alpers syndrom. Enligt läkarna skulle han inte leva mer än två år, men trots det fick han sju relativt stabila år innan han lämnade jordelivet. Något som förstås drabbade Ivory hårt, men som han tidigt bestämde inte skulle bli en anledning till att ge upp.  

– Ja, jag för har aldrig velat ge upp eller låta det bli en anledning att gå ner mig eller misslyckas. Jag vill snarare att det ska sporra mig. Det är det jag har försökt göra och lyckats i viss mån. Men det har påverkat mig på många sätt. Jag släppte ”Molnfällan” när jag var 25 men jag ville nog släppa mycket tidigare, säger han och berättar att han initialt inte ville starta en musikkarriär när han visste att hans son inte skulle klara sig.

– För det första ville jag inte ens acceptera det, men jag visste någonstans att det skulle bli så. Hur skulle jag reagera då? Skulle jag tappa allt och bli horsare? Jag vågade inte ens släppa musik, ifall jag skulle behöva sluta. Så tänkte jag faktiskt, nu när jag minns tillbaka.

Att han ändå samlade kraft och fick ut ett debutprojekt under en tid då hans enda barn levde med en dödsdom är svårt för en utomstående att förstå. Men kanske är det just det som också är svaret. Den lättsamma musiken som utgör Ivorys klassikerstämplade debut ”Molnfällan” står i stark kontrast med tiden den skapades och formades på många sätt som en motvikt till mörkret. En tid då även hans pappa drabbades av sjukdom under processen. Ett år efter släppet skulle cancern ta även hans liv.

– När Cedric gick bort gjorde jag samma sak. Jag var helt själv och avstängd i någon vecka, sen tog jag polarna och drog till Colombia och filmade videon till ”Så långt bort”. Fortsatte jobba bara. Så jag tågade på och det har väl också varit som en flykt. Jag kan känna att jag hade behövt stanna upp mer. Det har påverkat mig tills idag, jag har inte tagit det som man ska och gått till psykolog och sånt. Jag har varit där och nosat men inte riktigt fullföljt det.

Tror du att du kommer komma dit?

– Ah. Jag tror jag behöver det. Jag har börjat med det nu på senare tid. Det känns som att det hjälper mig och jag tror att någonstans får man också bara acceptera och leva med det. Jag har saker som är väldigt bra i mitt liv också, jag har en ny son nu som är väldigt lik honom, sjukt nog. Så det känns lite som att få igen det.

Ja, hur känns det? Jag kan tänka mig att det är väldigt speciellt för dig.

– Det är sjukt asså. Han är så lik Cedric, det känns som att jag är tillbaka till när jag var 20 men att han växer upp och är fullt frisk. Vi kan göra alla dom här grejerna som att spela fotboll och han lär sig prata, gå och springa… Det är en sjuk känsla, jag är jättetacksam. Det känns som att det var menat.

Du har tidigare beskrivit att det känns som att något i ditt liv har fattats, känner du fortfarande så?

– Man känner väl alltid att något fattas. Men mindre än på den tiden. Om det är något som fattas så är det Cedric, för han är en unik person och ingen kommer kunna ersätta honom. Annars blev livet bra asså, bättre än jag trodde då.

Genom karriären och livet har Ivory trots sina motgångar alltid varit en person som trott på sig själv och tagit sig igenom sina svårigheter. Som yngst i en familj med nio syskon och halvsyskon lyfter han fram uppväxten och sina föräldrar som den bakomliggande orsaken till att hans grund är stark. Men också den finska viljekraften ”sisu”.

– Jag tror det kommer någonstans därifrån. Finnarnas viljekraft. Min mamma är ju finne och en väldigt stark kvinna. Jag har fyra syskon på hennes sida och hon har alltid varit en krigare och gjort allt för sina barn. Det har inspirerat mig, berättar han och pekar även på familjens stora fotbollsintresse.

Ivorys pappa var målvakt och spelade på hyfsad nivå i Elfenbenskusten och en kort sväng i Frankrike. Ivory och hans bröder hade alla talang och rapparen själv togs ut till Upplandslaget när han tillsammans med sin mamma flyttade till Norrtälje. Den tidiga uppväxten skedde dock i Hagalund i Solna och familjen besökte ofta AIK:s klassiska hemmaarena Råsunda, där bland annat hans brorson Christian Kouakou senare skulle göra debut som 16-åring och då bli den yngsta AIK-spelaren som spelat i Allsvenskan. Idag tillhör han turkiska Kocaelispor och inom släkten återfinns också systersonen och utlandsproffset Richie Omorowa som tagit steget från Brommapojkarna till holländska Excelsior. En drivkraft som finns i blodet, med andra ord.

– Vi har alltid blivit sporrade till att bli någonting, inom någonting. I det här fallet fotboll. Och man trodde verkligen på det. Jag trodde alltid att jag skulle bli fotbollsproffs när jag var liten och det var allt jag ville. Men… jag höll också på med musik när jag var liten och jag minns att jag fick en synth av min farsa när jag var sex, sju år. Han höll också på med musik. Han gjorde västafrikansk musik och hade en studio i Flempan. Så fotboll och musik har alltid varit naturligt för mig. Men musiken såg jag aldrig som ett jobb, det var bara något jag älskade att göra.

Ivory började spela synth och vid tillfälle fick han tag på mammans bandspelare och tryckte på ”rec”. Vid 12 års ålder fick han en dator och laddade ner musikproduktonsprogrammet FL, tidigare känt som Fruity Loops, och började göra beats. Men vid 14 års ålder skulle Ivory uppleva sin ”första sorg och riktiga motgång i livet”. Hans mamma fick en cancer-diagnos och rädslan för att förlora sin mest stabila punkt i livet slog både hål på fotbollsdrömmen och drabbade skolgången. Som för många andra, tog också andra intressen vid. Inte bara musiken, utan också festandet. Ivory började röka cannabis och hänga med polare och göra beats. Men pengar måste alltid in. Vid 17 års ålder insåg han att musiken inte skulle ge några snabba pengar och med brist på utbildning och endast tråkiga ströjobb att vända sig till började han istället sälja droger och försörja sig på småkriminalitet. En livsstil som fortsatte fram tills att han började jobba på sitt första projekt ”Molnfällan”. Då, 23 år gammal.

Den 23 november 2023 firade ”Molnfällan” tioårsjubileum. Ett banbrytande album som skulle bli en av de första regelriktiga trapskivorna inom svensk hiphop. Ett album som betytt mycket för Ivory, både för hans liv och karriär.

– Ouff. Den var starten på allting, obviously. Den lade grunden för min karriär och blev min vändpunkt i livet. Så den betyder mycket på det sättet. Jag fick göra något eget, för mig. Det vara bara för mig, sen blev det att folk tog till sig det.

Ivory har flera gånger tidigare berättat om bakgrunden till ”Molnfällan”, som han skapade i smyg nere i hans pappas källare i Hagalund. Efter att ha spelat upp ett mixtape för sina grabbar 2010 fick den dåliga responsen honom att tveka. Var det verkligen så dåligt? Ivory höll inte med. Han visste vad han hörde i Project Pat och Memphis-gruppen Three 6 Mafias djupa katalog.

– Du var inne på det förut. Jag ville aldrig släppa något som jag inte älskade. Det var inte planerat att jag skulle vara annorlunda, det var bara dom sounden jag gillade. Jag har lyssnat på southern rap sen jag hittade Three 6 Mafias diskografi typ 2005. Egentligen innan det också, via ”Crossfade” (musikprogram på kanalen ZTV, reds anm). Det var alltid låtarna från södern som jag fastnade för. Jag gillar takten och gunget.

Men ”Molnfällan” hade inte uteslutande inslag från den första kommersiella trapmusiken från Atlanta och inte heller Three 6 Mafias dystopiska Memphis-sound. Det var en unik och egen mix av trap, cloud rap och klassisk svensk hiphop.

– Exakt, det är som du säger. Det är äldre southern rap, typ UGK och Three 6 Mafia. Med lite av Atlanta-trapen med Gucci och T.I. Och lite drill också! Många säger att det är den första drillåten, den här ”Pengarna”. Det är ju Young Chop, Chicago-drill, du vet. Producenten Weatherman har jag jobbat med mycket sen dess, bland annat på ”Broder” med Pato Pooh och Karim Alger som är producerad av honom. Och lite annat som jag glömmer nu, men han var liksom mexikan från Chicago som gjorde det soundet. Så det fanns också. Sen absolut cloud rap. Jag försökte blanda allt jag gillade bara, säger han och tillägger snabbt:

– Eller inte ens försökte, jag gjorde det bara.

Det har ofta sagts att Ivory var först med trap inom svensk hiphop, men så är inte riktigt fallet. Även om han var den som tog det till den bredare massan – tillsammans med Denz året efter ”Molnfällan” och Mwuana ytterligare ett år efter det – så fanns det andra som gjorde trap innan. Däribland grupperna STHLM Inkasso som tydligt inspirerades av DJ Screw åtminstone från 2010 med debutalbumet ”Originalen” och Trappmusik som förmodligen var först i Sverige med att göra svävande ”bilåkarmusik” med överskott av 808-subbar på EP:n ”Slö & slängd” och efterföljande fullängdaren ”Lever livet”. De sistnämnda fick faktiskt en shoutout redan på ”Molnfällan”.

– När jag hörde dom tyckte jag det var skitnice, Sverige fattar ändå! säger Ivory om Trappmusiks medlemmar Banken, Trappadon och Tub von Trapp. Dom var bland dom första som visade mig love också. Random Bastards, STHLM Inkasso och Trappmusik, det var dom som hojtade på mig på Twitter på den tiden. Dom diggade min grej som fan, så jag har alltid varit tacksam mot dom för det. För det var inte alla som ville visa mig love på den tiden. Det var inte nödvändigtvis så att det var dom som var kända eller lyssnarna som embracade det i början. Det var dom som var mer underground och som kom från det hållet.

Jag är lite motvillig till att du ska bli talesperson för en genre bara för att du var tidig, men jag är ändå nyfiken på hur du ser på soundets utveckling i Sverige från då till nu?

– Jag har alltid tyckt att det har varit kul att trap har växt så mycket. Sen kan jag känna att jag har växt ifrån det lite. Jag är ändå 35 år nu, man pratar inte om samma grejer som dom gör och man lever inte på samma sätt som dom heller. Jag gillar grejen, men jag lyssnar inte särskilt mycket på det. Det har blivit rätt destruktivt i texter och så. Det har det alltid varit i USA också men det känns som att när det är på svenska så är det närmare hemma. Ibland kan jag få lite avsmak om man kan relatera det till riktigt händelser, folk som dör eller om man känner vissa personer… det hits home på ett annat sätt. Samtidigt som jag kan lyssna på något helt mordiskt ignorant från något annat land, haha. Men man får mer distans till det, menar han och tillägger:

– Sen tycker jag absolut att man ska få säga vad man vill och berätta om sin verklighet. Det är deras verklighet. Nu är det jag som är äldre så jag ska inte sitta och klanka ner på det, utan jag gillar att soundet är populärt. Man önskar väl bara att världen skulle vara en bättre plats. Men då skulle vi inte få lika fet rap.

Apropå det så nämnde du i samband med släppet av ”Ingen kärlek” att du hade en personlig koppling till det ökade gängvåldet, vilket bidrog till att du skrev och släppte den?

– Mm, förutom att man vet om eller känner vissa människor som har blivit drabbade av det på olika sätt så har jag en yngre släkting som jag ganska nyligen fick reda på hade blivit dömd för något kopplat till någon av de här konflikterna och ska sitta ett tag. En person jag bryr mig om och som jag blev ganska chockad över att höra om vad han hade gjort och vad han var inblandad i. Som jag sa, it hits home.

”Ingen kärlek” är en drill-låt med kusliga pianon och mullrande bas som ger samma mörka känsla som Ivorys och gästande AKI:s texter om det eskalerande gängvåldet som kryper allt längre ner i åldrarna och som påverkar oss alla på något sätt oavsett vilken del av samhället vi tillhör. 

– Det har blivit väldigt rått. Folk dödar varandra för bagateller, verkar det som. Det är en tragisk utveckling, konstaterar Ivory och berättar vidare om samarbetet med AKI – en rappare han sett upp till länge och som också fick en shoutout redan på ”Lutar som en krycka” med raderna: ”Aki rappens pappas gammelfarfar han har rim / som simzalabim / mammas den mannen har skills / alla jag känner säger det samma det är rapparnas king”.

– Han var given att ha på den här låten. Han har ju snackat om det här sen innan jag släppte musik ens. Han har en låt på YouTube som heter ”En vers”, det är en av dom fetaste svenska hiphoplåtarna genom tiderna. Så jag hade inte kunnat tänka mig någon annan än honom på den här.

”Ingen kärlek” utgör den andra av hittills fyra släppta singlar från det kommande soloalbumet ”BABA IVO”. Ett album som sytts ihop tillsammans med vännen och kollegan Simon Superti, som agerar exekutiv producent. En person som inspirerat Ivory att återigen ge sig in mer i produktionerna och sättet han gjort det på.

– Det är en av mina bästa vänner och ett geni rent musikaliskt. Allt han har producerat, allt vi gjort tillsammans, men även hans egna grejer. ”Hemlisar” är genius och jag var med under hela processen från den första låten. Han är en jättekreativ människa som försöker göra det bästa av varje låt. Hans sätt att arbeta har inspirerat mig, för jag har inte riktigt jobbat så hårt med produktionerna innan och att jag har gjort det med ”BABA IVO” är absolut inspirerat av hans sätt att göra låtarna till ”Hemlisar”.

På ”BABA IVO” har Ivory varit med och producerat samtliga spår och beatmakandet ser han också som en eventuell räddningsplanka om karriären dalar. Dels har han ”hundratals” beats från perioden han gjorde ”Molnfällan” som ska restaureras, något som kanske skulle kunna leda till en uppföljare av det klassiska projektet.

– Jag har alltid känt att vara en rappare och artist, det är en popularitetsgrej. Till och med Michael dalade efter tag. Du kommer inte alltid vara mest populär. Det kommer dala och det kommer inte vara lika coolt längre. Jag älskar fortfarande att göra det, men att producera kan jag göra tills jag är 90, du vet. Det har jag alltid tänkt, jag bara la det på is efter ”Molnfällan”. Nu har det gått tio år och det börjar bli dags att komma tillbaka.

”Molnfällan 2”, alltså?

– Ah, jag jobbar på det! Haha. Jag vågar inte säga när den kommer men jag jobbar på den för att den ska bli så bra som möjligt och göra originalet rättvisa. Jag vill inte att ”Molnfällan 2” ska bli en dålig tvåa.

Intervju av Malkolm Landréus

Foto: Saga Berlin