2011 var året då Michael Atha, mer känd som Yelawolf, var på väg att slå igenom på allvar. Han landade en plats på XXL’s Freshmen Class tillsammans med kollegor som Kendrick Lamar, Mac Miller och Meek Mill, projektet ”Trunk Muzik” exploderade tillsammans med hans fanbase och kontraktet till Interscope under Eminems label Shady Records var påskrivet. Med storbolagsdebuten ”Radioactive” redo att släppas såg framtiden ljus ut. Men hajpen orsakade snarare mer problem än nytta och någonstans föll kreativiteten och hans egna intressen mellan stolarna i bolagsrummen.
”Radioactive” floppade och kanske var det precis vad som behövdes för att allt skulle ställas på sin spets. Yelawolf startade om från början och påbörjade arbetet med sitt elddop, 2015 års uppföljare ”Love Story”. En skiva som han nyligen avslutat sin Europaturné med. Kingsize träffar upp Alabama-rapparen innan hans slutsålda spelning på Nalen i Stockholm.
– Turnén har gått riktigt bra. Slutsålda shower, publiken har varit galna… Paris var såklart bitterljuvt med tanke på vad som hände där. Men turnén i stort har varit fantastisk.
Fredagen den 13:e november föll världen i sorg efter att terrorister attackerat flera platser runtom i Paris. En av dem var konserthuset Bataclan, där beväpnade män klev in bland en folkmassa på 1500 personer och öppnade eld. 89 personer förlorade sina liv. Ett av offren var 32-årige Gilles Leclerc, som bara fyra dagar tidigare stod i publiken när Yelawolf och hans band uppträdde på Palais de Tokyo, drygt 8-minuters taxiresa från Bataclan.
– Ja precis, det var ett av våra fans. Han var på vår spelning och träffade Bones (Owens, bandkollega, reds anm). Dom pratade och tog bilder… På hans Instagram kan man se bilder från vår spelning och den sista posten är en bild på honom och hans flickvän inne på Bataclan. Det var tungt alltså…
Hur hanterade ni det? För det här vara bara några dagar efter er spelning?
– Precis… det första vi tänkte var att ”wow, det kunde verkligen varit vi”, det var bara tur att vi inte spelade just den dagen. Men du vet… det är en sak att det bara var några dagar efter vår spelning som också var slutsåld, vilket gjorde oss till ett lika rimligt mål för några jävla jihadister. Inte minst i och med att vi är fria amerikaner och passade in i kriterierna för att vara en måltavla. Det var en sak, men sen att ha ett fan som taggat oss i massa bilder och verkligen varit på vår show, för att sedan se att han först var försvunnen och senare förklarades död… Alla var väldigt dystra efter det. Vår första spelning efter Paris var i Hamburg, där vi valde att ha en tyst minut för Gilles och du kunde höra en nål falla till marken. Det var känslosamt. Men hey, man måste fortsätta rocka.
Jag vet att du har ett komplicerat förhållande till religion. Kan du beskriva det?
– Du vet, jag växte upp i bibelbältet i USA, det vill säga Alabama, Tennessee, Georgia, Florida, South Carolina, Mississippi, den sydöstra delen i stora drag. Kristendomen har ett otroligt starkt fotfäste där i flera olika varianter. Katoliker, baptister, protestanter, presbyterianer och så vidare. Jag växte upp i den världen och de flesta sydstatare växer upp med det, det är en livsstil. När jag blev äldre och började upptäcka världen så förändrades mina åsikter och i dag är jag inget fan av religion alls. Punkt slut.
– Jag tror inte det är hälsosamt att en grupp av människor säger till en annan grupp av människor att de kommer hamna i helvetet. Det är obegripligt. Jag tror det är bra att ha en tro på någonting, som kärlek och bra energi, saker som gör människor bättre, men Paris är ett praktexempel på hur långt det kan gå. Och jag menar, det finns radikala kristna också. Men vi har alltid sagt inom vår vänskapskrets att efter 9/11 så startades ett religiöst krig. Vissa säger att det handlade om terrorism och sen om olja… men för de här människorna har det alltid handlat om religion. Men dom kommer jämnas med marken. Dom har gjort hela planeten förbannad. Everybody loves Paris, man. You don’t fuck with Paris. Det är som att gå in i det finaste rummet i ett hus och riva ner alla möbler, som några jävla skitstövlar.
För du gör en hel del referenser till religion och tro i dina texter, jag tänker på en låt som ”Devil In My Veins” till exempel?
– Absolut, det är en del av min historia där jag växte upp och således en del av mig. Dessutom tycker jag att det bidrar till bra musik. Att prata om och uttrycka religiösa tankar oavsett om du håller med eller inte bidrar till vacker musik. Det finns gospelmusik som jag älskar även om jag inte håller med om vad de säger och på samma sätt kan jag lyssna på Eyehategod, Ghost eller en gammal Muddy Waters-skiva eller vad fan som helst. Så den här spiritualiteten eller religiösa erfarenheterna jag pratar om är bara en av del min historia som bidrar till bra musik.
Har du ofta upplevt att du känner dig som en utböling i ditt liv? Jag vet att du relaterar mycket till outlaw country och när man tänker på alla kontraster som ryms inom din persona, genom att vara en vit rappare med influenser av rock och country samtidigt som du motsätter dig religion trots att du kommer från bibelbältet… det är lätt att tänka sig att du upplevt det så.
– Absolut. Jag har gjort en karriär av juxtaposition, att använda mig av kontraster. Det är det som alltid har varit roligast för mig när jag skapar olika stilar av musik. Så absolut, det här underdogperspektivet har jag alltid haft också. Min mamma var ateist och gick inte ens till kyrkan och hon var bara 16 år när hon fick mig. Hon var i princip som min storasyster och festade mycket med mc-knuttar, hårdrockare och country-musiker. Så det fanns alltid runt mig. Men det fanns alltid många dömande och konservativa kyrkmänniskor som hade åsikter om det, så vi var rebeller, du vet. Det finns många anledningar till att jag relaterar till outlaw country-musik. För det första är jag från landsbygden och många i min familj och närmaste vänner är stenhårt inne i hela country-kulturen. Vad gäller musiken finns det väldigt mycket rap i den countrymusik jag lyssnade på när jag växte upp: Johnny Cash, Hank Williams, Hank Jr., Charlie Daniels… Det finns mycket rytmisk rap i den musiken: ”The Devil went down to Georgia/He was lookin’ for a soul to steal/He was in a bind ’cause he was way behind/He was willing to make a deal” (”The Devil Went Down To Georgia” med Charlie Daniels, reds anm), du vet? Jag förstod förstås inte det förrän flera år senare, men jag har alltid älskat rytmen i country och enkelheten i låtskrivandet. Vi har ett internt skämt bland mina vänner i Nashville, att om Waylon Jennings, Johnny Cash, Willie Nelson och Kris Kristofferson växte upp när vi växte upp, då skulle de göra det vi gör nu. För i slutändan var dom emot allting och bara gjorde det dom ville göra.
Vad gav dig modet och självförtroendet att tillslut göra ”Love Story”? Många kritiker verkar ändå ha blivit ganska förvånade, trots att du vidrörde hiphop/country-mixen redan på ”Arena Rap” och på något sätt känns det som att det här är albumet du alltid velat göra?
– Det var många affärsmänniskor som hakade sig fast vid mig kring tiden vid ”Radioactive” och även ”Trunk Muzik”. Folk var så exalterade att Eminem skulle släppa en vit rappare att alla ville vara en del av det. De förstod inte att det slet på mig. Istället kunde de ha gett mig en nyckel till en studio och låtit mig vara. Då kunde de haft ”Love Story” redan då.
Precis som Eminem gjorde nu?
– Exakt. Jag kan säga det här nu, men när jag gjorde ”Radioactive” var jag och Marshall inte ens tillåtna att prata med varandra. Det var jävligt skumt, på riktigt alltså. Jag skapade hela det albumet i Las Vegas med Poo Bear. Och visst, vi är vänner men han skriver för Justin Bieber och skit nu. Men jag var villig att göra vad som helst, jag menar jag var signad av Eminem och hade ett album på väg… Jag förlorade mig själv i hajpen lite grann. Visst finns det låtar på ”Radioactive” som jag alltid kommer älska och spela live, som ”Growin’ Up In The Gutter” och ”Throw It Up”, men många låtar kan jag inte ens lyssna på i dag. Så när jag bestämde mig för att göra ”Love Story” släppte jag allt och åkte till Nashville, vilket slutade med att jag gjorde ”Trunk Muzik Returns”. Den sista låten vi gjorde till den var ”Tennesse Love” och så fort den var klar visste jag vart jag var på väg med ”Love Story”.
– Så, modet och styrkan, för att göra en lång historia kort, kommer från att ha varit för kontrollerad. Jag var tvungen att göra den här skivan. Jag gick ut och sökte upp musiker, pratade med folk och bara släppte loss. Det är det som gjorde att det tog så lång tid. Fan, vi spelade in typ 40 låtar innan vi hittade de 18 som tillslut fick plats på skivan. Det var tufft alltså, men helt klart värt det. Nu känns det som att alla bitar har fallit på plats. Det är därför vi vill släppa min nästa skiva ”Trial By Fire” så fort som möjligt och vi har redan fem låtar som känns helt rätt. Jag känner mig lyckligt lottad, det är inte normalt att som 35-åring hitta rätt med sitt andra album på storbolag. De flesta fastnar efter deras första skiva och kan inte ta sig ur det. Men detta är det mest framgångsrika albumet i min karriär och det känns fantastiskt för jag spillde verkligen ur min själ i detta.
Det måste kännas ganska speciellt att det just är det här albumet som är ditt mest framgångsrika också? Det genuina är det som oftast fungerar i längden, trots allt.
– Yeah, man. Och det var den läskigaste delen också, i och med att jag var så ärlig. Om det här inte hade funkat hade jag lagt av. Men du vet, kritiker dömde ut den totalt. Många av dom som hyllade ”Trunk Muzik” och till och med ”Radioactive” hatar ”Love Story”. Det gjorde också att jag förstod hur mycket politik som låg bakom förra skivan, jag trodde inte ens på att dom gillade den. Jag var ”the new thing” och folk var tvungna att gilla det. Men om du gillar ”Trunk Muzik” och inte ”Love Story”… då är du fan knäpp, haha. Du har ingen smak alls. Jag menar, jag gillar ”Trunk Muzik” också men jag gjorde den på en jävla vecka i mitt hus. Det är ett fucking mixtjep och det här är ett riktigt album. Det handlar inte ens om själva musiken utan jag undrar verkligen vad folk lyssnar på? Det är galet.
Jag måste fråga dig om mitt favoritspår på skivan, ”Heartbreak”. Det låter verkligen som en tidig Eminem-låt. Hur involverad var han i just den låten förutom att han är exekutiv producent på skivan?
– Haha! Jag vet varför du tycker det.
Har du hört det förut? Är det på grund av samplingen?
– Nej, det beror på att han producerade den själv. Det roliga med den låten är att han spelade upp beatet för mig och sa: ”vänta tills du får höra refrängen som Skylar Grey har skrivit”. Jag sa direkt ”stopp, med all respekt, låt mig göra något eget av det här. Om hennes refräng är bättre, fine. Men låt mig försöka”. Så han gav mig instrumentalen och jag kom tillbaka nästa dag med min text och han sa bara ”you motherfucker”, haha. Han ändrade inte ens något, vilket är ovanligt, utan mixade bara refrängen jag hade skrivit. Men ja, det är hans sound och rytm och hela det beatet är så Marshall. Så den kopplingen sker naturligt, jag menar jag är i Detroit och jobbar på musik med honom… Alla inspireras vi av något även om det inte är medvetet.
Jag har pratat med en del svenska rappare den senaste tiden som också gått mer mot sång än rap. Vad tycker du är den största skillnaden i sättet att skriva låtar?
– Melodin. För mig är all musik driven av melodi. Om man lyssnar på Red Hot Chili Peppers så inser man att Anthony Kiedis mestadels rappar. Men det finns så mycket melodi som döljer det att hiphopen ignorerar det faktum att Anthony Kiedis är en av de skickligaste rapparna någonsin. Skillnaden mellan till exempel ”Devil In My Veins”, som är mer av en singer-songwriter låt, och ”Outer Space” är densamma som mellan ”Give It Away” och ”Under The Bridge”. Det är den tydliga skillnaden. Ibland är rap superdefinierad, som min sista vers i ”Johnny Cash”, och ibland är den mindre tydlig som i de två första verserna. Det är melodin som gör skillnaden, men det är fortfarande hiphop. Jag menar, det har kommit en hel del grymma artister de senaste åren, som Kendrick, Odd Future och BIG K.R.I.T. Men hiphop är en väldigt trendig och icke-originell genre på många sätt. Den sväljer en trend för att sedan spotta ut den och gå till nästa. När folk får för sig att lägga sång på en raplåt blir det väldigt förutsägbart. Man får bara hoppas att det är genuint och att de inte gör det för att det är ”inne”, för det märks direkt.
Så slutligen, du nämnde att nästa skiva ”Trial By Fire” är på gång. Vad kan du berätta om den?
– Det här kommer att låta påhittat, men jag vaknade upp i Toronto, Kanada och bara kände att jag var tvungen att åka till Nashville. Så jag hyrde en Harley i Oshawa som ligger typ en timme norr om Toronto och tog en tredagarstripp helt ensam till Nashville. Det var sjukt, haha. Det var kallt, blåsigt och det regnade hela vägen till Detroit, men från Kentucky till Nashville var det soligt hela vägen och jag kände mig så inspirerad av all den tiden ensam. Så jag ringde min studiotekniker direkt när jag kom till Nashville och satte igång med skivan. Som sagt, jag har alla bitar på plats nu och jag producerade hela Fefe’s (Fefe Dobson, artist och flickvän, reds anm) senaste skiva, vilket gjorde mig riktigt skarp igen. Huvudsakligen är det i samma anda som ”Love Story” och så länge jag får skapa ifred, vilket jag tycker att jag har bevisat att jag förtjänar, så kommer det bli konsekvent. Jag vill inte definiera det för mycket, men tanken med ”Trial By Fire” är att hylla ”Love Story”, för att enda sättet att se om det skulle lyckas var att skicka ut det. Att all skit jag gått igenom nu var mitt elddop.
– Soundmässigt är det betydligt mer energiskt, än så länge. ”Love Story” var väldigt emotionell, vilket all min musik är, men jag fick ur mig mycket genom det och nu är jag redo att ha lite kul. Jag har redan ett par gäster, några riktigt galna gäster… haha. Jag vill inte berätta för mycket ifall det skulle hända något, men när folk får höra en särskild låt jag redan har gjort med en särskild person… då kommer de bli galna, hahaha!
Det där är inte snällt…
– Haha, jag vet. Men du får bara vänta. När den släpps kommer du säga ”den jäveln, han skulle ha berättat för mig!”, haha. Hade jag haft ett releasedatum skulle jag ha berättat det, men det är inte riktigt klart än. Till skillnad från förra gången så kommer jag vara på bolaget att skynda sig och inte tvärtom. Men 2016 blir det garanterat.
Intervju av Malkolm Landréus
Foto: Melika Zakariae
