"Vi har någonting att dö för, leva för - vi har någonting att säga"

Örebro-kollektivet WAYWE är inte som alla andra. Utöver den geografiska aspekten gör man en poäng av att förkasta genrens traditionella tematik och deras ambitioner har rötter som sträcker sig djupare än musik. Med albumaktuella stjärndoldisen Saliboy i spetsen berättar Thirdson och GWG om småstadsmentalitet, vikten av att vara sig själv och villkorslös lojalitet.

Det finns många olika sätt för att få en grupp människor att fungera tillsammans. Att vara resultatorienterade är en god förutsättning, men knappast den säkraste. Att ha roligt tillsammans är en nödvändighet, men knappast den mest effektiva. Som bäst blir det när perso- nerna i en konstellation drivs av kärleken till varandra och, i detta fall, sin konst. Detta är WAYWE ett ypperligt exempel på.
Thirdson: För att ha ett kollektiv så måste du vara lagspelare. Du måste vara redo att backa varandra. Om man är en solo player så går det inte. Vi hade solo players i vårt kollektiv, men det som är bra är att det finns ett autofilter – om du inte lägger någonting på bordet, då utesluter du dig själv.

WAYWE-kollektivet består av Saliboy, Thirdson, GWG, Aladdin, Jammeh och senaste tillskotten i form av artisten Ayman samt Payam och Pasha (Haaz Productions) som är grafiska designers och videoproducenter. Hit räknas även Sergen Kurt som sköter ekonomi och administrativa uppgifter, en nödvändig- het då kollektivet numera är ett aktiebolag och har flera studios runtom i Örebro där samtliga medlemmar är baserade.

Thirdson och GWG kommer från Brickebacken, en del av miljonprogrammet fem kilometer från Örebro Centrum, där även prins Daniel växte upp. På andra sidan av staden kommer Saliboy, från ett Vivalla som nyligen besöktes av moderatledaren Ulf Kristersson som ett av landets så kallade ”särskilt utsatta områden”. De beskriver Örebro som en delvis uppdelad stad, även om man själva försöker stoppa eventuella splittringar.
T: Ibland måste man tackla egon med ego, det är bara så det är. Speciellt dom här förortsungarna som inte vet bättre. Brickebacken, Vivalla… allt är samma skit, du vet. Men musikerna och artisterna har inga problem med varandra, det är mer dom som inte gör musik.

När man kommer från en småstad är det lätt att sticka ut, vilket inte alltid är till ens fördel. Småstadsmentaliteten må vara en klyscha, men enligt grabbarna själva, en levande sådan. Relationen till hemstaden är märkbart ansträngd och komplex – på många sätt ett tveeggat svärd, med allt vad det innebär.
T: Våra lyssnare är inte från Örebro, dom är från Stockholm. Jag minns att Adam Tensta sa det här till mig för några år sedan: ”du kommer inte lyckas på hemmaplan”. Dom hatade honom i Tensta i början. Det är lite så i Örebro även om vi får mycket kärlek också.
GWG: Vi är där, så vi känner inte av det lika mycket men jag tror ändå supporten där är fett kraftig. Speciellt i området där jag kommer från, dom blir stolta du vet. Dom har inte haft dom här människorna som lyfter upp Brickebacken eller Örebro på ett musikaliskt sätt.

Det är precis vad WAYWE-kollektivet gör. Det är tydligt att man tar sin musik på allvar och har en tanke bakom varje låt och varje projekt.
T: Vi är inte här för att göra någon basic shit som alla andra gör. Vi har någonting att dö för, att leva för – vi har någonting att säga. Vi vill inte komma in och prata om guns och dom här grejerna, alla gör det för att det är så jävla lätt. Vi vill bli ihågkomna när vi lämnar den här jorden. Livet är mycket större än musiken och det är därför vi lägger livet i musiken.
T: Som Sali till exempel, han är en inspiration för både yngre och äldre för att han har någonting som påverkar folk. Dom känner sig mindre ensamma när dom lyssnar på honom för att han uttrycker sina känslor.

Både Thirdson och GWG pratar passionerat om när man först träffade en ung och osäker Saliboy som med tiden formats tillsammans med sina kollegor.
G: Sali var som… du vet när man är i en krets där man är den smartaste men man hänger ändå på vågen för att man inte har något annat val. Det var som att han hade hittat någonting. Varje gång vi pratade så tog han till sig det och det klickade. Det gjorde honom mer självsä- ker med tiden att säga vad han känner och tycker och plötsligt följde alla hans råd istället.
T: Vi är som hans äldre bröder. Vi hör i hans musik, ord han säger, att han har plockat upp grejer. Han hade det här receptet av att ha bra budskap men hade ingen runt sig som kunde bekräfta det. När han träffade oss var det som att han blev trygg i det och fattade att ”okej, det jag tänker är rätt”. Han hittade hem.

27-årige Nima Sahragard har även han hittat hem. Ett antal år äldre än sina kollegor har han upplevt saker som många etablerade rappare inte ens kommit i närheten av. För fem år sedan blev han kontaktad av en person som tog honom till USA. Väl där fick han möten med Atlantic Records där han träffade DJ Khaled, Lil Wayne och flera av hans idoler. Efter att ha imponerat på en audition blev han erbjuden kontrakt med Coke Boys, skivbolagslabeln bakom namn som French Montana, bortgångna Chinx och fängslade Max B. Men saker blev inte som tänkt och Thirdson blev blåst på ett miljonkontrakt. Efter att ha blivit avrådd att släppa den medvetna låten ”We Are One” ställdes han inför ett val: att kompromissa sin konst eller åka hem med svansen mellan benen.
T: Så jag åkte hem. Låten trendade på WorldStarHipHop i två veckor och fick 1,2 miljoner views. Jag kom tillbaka och körde independent och nu senaste året har jag gjort musik på svenska.

Thirdson berättar att han själv gått emot strömmen under hela sitt liv. Från att skaffa örhängen till att sitta i en studio med Örebros mest kriminella människor och spela in en kärlekslåt.
T: Jag sket i, du vet! Jag var inte en sån som låtsades vara någon annan och dom respekterade mig för jag var mig själv. Jag tog inte skit från någon. Det är bara att vara sig själv, du vet, man behöver inte lägga på en act för att bli bekräftad. Du behöver bara vara säker inom dig själv.
G: Det är som en utmaning, du vet. När dom ser att du älskar dig själv, då ger dom sig. När dom sänker dig är det inte för att dom tycker du är dålig egentligen, det är för att dom tänker ”varför ska han få skina sådär?”. Men när dom vet att det inte går, då vänder det. Jag ser det hela tiden.

Det är tydligt att man känner en total trygghet i varandra.
T: Vi boostar varandra och för mig, det räcker att ha dom här runt mig. Jag vill inte ha nånting mer. Fuck allt annat. Om jag har det här i slutet av dagen så är jag lycklig.

Även 19-åriga GWG, född Roman Rashidi, har erfarenheter utomlands. Han växte upp i Holland och är den yngsta av fyra bröder. Pappan är politiker, poet och författare från den irakiska delen av Kurdistan och mamman från den persiska. GWG beskriver sig själv som det svarta fåret i familjen, men också omtyckt. Han låg alltid lite före barnen i samma ålder och lärde sig skriva innan de flesta. Vid 12 års ålder spelade han piano på ett kurdiskt bröllop och flyttade även dit under tre år. Efter att han flyttat tillbaka till Sverige började han producera house och kom som 16-åring på 20:e plats i Spinnin Records talangpool, en världsledande plattform för elektronisk musik. Men hans ambitioner sträcker sig längre än så och den största förebilden känner de flesta till.
G: Just nu jobbar jag på ett album och det ska bli det största jag har gjort hittills. Jag ska komponera min musik. Jag har ju lyssnat på mer än bara rap, jag såg upp till Beethoven när jag var yngre. Det här är människor som jag har velat bli.

Även om det var poesin som drog honom till hiphop berättar han själv att han aldrig varit ett ”hiphop-head”.
G: Jag har aldrig lyssnat på mycket hiphop och tyckt att Tupac är ”the shit”, du vet. Jag lyssnade på The Survivors när jag tolv, det var min grej. Jag var den enda i min familj som lyssnade på rock, dom trodde jag hade en djävul i mig. Jag är kurd! Kurder lyssnar inte på rock, förstår du?

Men trots det har han hunnit långt på kort tid och självförtroendet har stärkts.
G: Förra året hade vi ingenting och jag sa ”jag kommer få en guldskiva” och nu har jag två guldskivor som producent det här året. Så jag vet att jag är kapabel till det och det här är första gången jag är så säker på mig själv och vad jag vill. Jag kommer göra det här på ett så stort sätt att… den här intervjun kommer ha så mycket större betydelse snart.

GWG berättar att han efter en tung period i livet äntligen hittat rätt.
G: Hur jag gör musik idag är något helt annat. Jag har mått skit och inte kunnat få ur melodier i mitt huvud men nu känner jag bara hur varenda centimeter på min kropp brinner för att jag vill få ut det. Och jag är så säker på att när det kommer ut… Det är inte musik längre, det kommer vara något helt annat. Att vara etta kommer vara det sista problemet.

Stjärnskottet Sali Haljilji kommer från Vivalla och började göra musik bara några månader innan han träffade GWG och Thirdson, men det var med dom det startade på riktigt. Debutsingeln ”Kasta din lur” föddes efter flera olika försök med andra producenter.
Saliboy: Dom betyder jättemycket för mig. Det kommer inspiration från båda två, vad som är rätt och fel… hur man skapar musik och så vidare. Det är som att jag har fått deras hjärnor i mig. Jag tar hans (Thirdson, reds anm) budskap och hans (GWG, reds anm) grejer i hans röst och sen blir det bara en banger.

Saliboy har en röst som många blivit förälskade i. De albanska rötterna har på många sätt hjälp honom utforma hans unika klang, i synnerhet då han ägnat mycket tid åt den arabiska folkmusiken nasheed.
S: Jag hade sjungit lite innan på albanska och så. Det är där min röst kommer ifrån, från hemlandet.

Men mycket ligger i också i blodet. Saliboy, som nyss hunnit fylla 17 år, berättar att alla i hans familj kan sjunga och att pappan även var musiker som ägnade mycket tid åt piano och sång innan han blev religiös. De starka familjebanden är också något som får ta stor plats i hans musik, där lojaliteten mot just familjen är ett av hans ledord. Texterna är ofta upplyftande, men inte sällan mörka, där ensamhet och kamp är den röda tråden.
S: Det är många människor som känner sig ensamma och jag vill komma in i deras värld och ta bort dom därifrån. Det är därför jag gör dom här låtarna, för att dom inte ska känna sig ensamma.

Jag frågar om han själv känt sig ensam.
S: Den senaste tiden, ja, jag ska vara ärlig. Vissa stunder har det blivit så, det har kommit automatiskt. Det har gjort att jag inte har kunnat göra hypade låtar utan jag har bara fastnat i deep-mode. Men om du själv vill så går det att ta sig ur, man måste vara positiv.
T: Han vet att det inte bara är han som känner så, men han tar det ansvaret och berättar det till allihopa. Det är därför det blowar, för att det är så många som känner så. Det här är en riktig artist som har någonting att säga och får andra att relatera. Där har du gjort en förändring i mångas liv alltså. Det är mycket mer än musik det han gör.
T: Det är väldigt stort. Det gör mig fett stolt. Det är bortom ord, nästan så man vill börja gråta för det är så fint. Sverige behöver det här.

Även för Saliboy är budskapet i musiken viktig och han håller sig medvetet borta från glorifiering av droger och våld.
S: Jag vill inte vara den personen för jag vet att musiken påverkar många. Och jag vill kunna vara… en hjälte. Jag vill kunna vara någons hjälte och det är därför jag vill sprida bra budskap i mina låtar. När jag ser att jag kan påverka hur folk mår, då får jag en wow-känsla. Det känns bara rätt, det jag gör.
G: Sali är den enda som har över 15 miljoner streams utan att ha pratat om en ”tabbe” (vapen, red anm) en enda gång.
S: Jag är bara mig själv, fattar du? Jag försöker inte spela någon som jag inte är. Gör du allting från hjärtat så kommer det gå bra, så enkelt är det.

Och att Saliboy påverkar råder det inga tvivel om. Trots att han än så länge står utanför den alltjämt Stockholmscentrerade musikscenen har han skrapat ihop mer än 20 miljoner streams och över 60,000 personer följer hans karriär via Instagram. En stjärna i periferin, om man så vill.
G: När vi var på spelning i Kalmar var det tjejer utanför som grät.
T: Man måste gömma honom innan man går upp på scen, annars är det fucked, haha. Jag har sagt det länge nu, han har Bieber-effekten.

Jag frågar om han någon gång känner press av all uppståndelse, då han trots allt nyss fyllt 17 år.
S: Alltså, jag uppskattar det men ibland… det är så många som skriver och om jag inte hinner svara så får jag skuldkänslor. Ibland kan det vara jobbigt men oftast känns det bra när jag får fina meddelan- den där folk förklarar vad min musik betyder för dom. Det är min motivation att fortsätta med musiken.

Och fortsätta gör han. 14:e juni släpps debutalbumet ”Där allting lyser” bestående av tio spår.
S: Man hör det på titeln, ”Där allting lyser”. Det känns som att jag kommit till ett ställe där allting lyser bara. Jag ser himlen, jag ser ljus, jag ser änglar, jag ser fåglar… jag ser allt. Det är som att jag tagit mig från ett mörkt ställe till ett ljust ställe, där allting lyser.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Pasha & Payan (Haaz Productions)