Trots en uppskattad position inom hiphop-Sverige har Vic Vem ständigt brottats med yttre och inre strider. I år är han tillbaka efter tre år i skymundan, äntligen på en plats där han känner sig bekväm. Under lugnet innan stormen på årets Way Out West tog vi ett snack med rapparen, aktivisten och poeten om åren som gått, den kommande musiken och hans nyfunna glöd.

”Efter förra albumet hände mycket grejer privat, jag förlorade ett barn och en massa skit från mitt gamla liv dök upp. Det var en hård period.” Vic Vem är inte obekant med hårda perioder. Sedan ungdomen har hans liv kantats av missbruk och hemlöshet, stress och oro. Efter förra albumet ”Medicinen” fick han nog av musikbranschen och drog sig tillbaka, men har genom att följa sitt hjärta hittat sin plats och återfunnit sin kreativa lust. Nu är han redo att börja om.

– Jag har hela tiden gjort musik, men känt att jag ska komma tillbaka när det är dags, du vet. Hitta exakt vilken plats jag vill ha. Nu har jag känt att det är dags för att det finns ett hål att fylla i musiken i Sverige. Det finns saker som behöver sägas. Vi har inga ledare längre, det är därför landet ser ut som det gör. Jag har länge känt att jag inte har velat vara en ledare, även om folk har velat ha mig som det. Jag vill bara rappa, mannen. Men jag har kommit fram till att ibland väljer inte du, ibland får du en roll. Så det har tagit lite tid att acceptera den rollen och jag är redo nu.

När du säger att det saknas ledare, menar du generellt i Sverige eller inom svensk hiphop?
– Jag menar generellt i Sverige… Och jag menar att det finns rappare som hade kunnat ha den funktionen. Ungar lyssnar mer på rappare än de lyssnar på någon annan. Men idag är Sverige väldigt polariserat. Jag ser bara folk tjafsa med varandra, jag ser ingen enighet. Jag har varit på för många ställen i mitt liv för att kunna döma någon, du vet, jag har bott i en villa och blivit utslängd därifrån, jag har bott på gatan, på institutioner i många år av mitt liv och sen har jag lyckats med musik och bott på hotell liksom, berättar Vic och tittar upp eftertänksamt upp mot det höga taket i Clarion Posts väl tilltagna lobby.
– Människor är människor och massa människor har skaffat sig olika bilder av mig. Jag har också känt ett behov av att berätta min historia, jag kan inte låta någon annan göra det. Det finns mycket jag inte har sagt innan, för jag har känt ett ansvar med att göra musik och att folk lyssnar på den.

Vic Vem kommer in på den nya musiken och vägen som lett fram till den. Åren mellan förra skivan ”Medicinen” (2015) och nu har kantats av personliga svårigheter som format hans riktning. De nya låtarna fortsätter berätta hans personliga historia, men på ett djupare plan.
– Från början var musiken för mig ett sätt att få ut det jag hade inom mig. Det var det enda sättet at definiera mig själv och få någon att lyssna på mig. Och nu när allt det här hände – jag förlorade ett barn, gammal gatuskit kom upp och mitt liv var trassligt – så kände jag det behovet igen. Att jag måste släppa ut allting i musiken så får det blir vad det blir.
– Därifrån har allt växt på det sättet det ska växa. Jag har länkat med producenter och artister, folk som jag har vibat med både musikaliskt och privat, nytt skivbolag, allting är nytt. Men grunden är fortfarande jag och min historia, bara att jag går lite djupare.

Det första smakprovet från den kommande EP:n ”Vem?”, som släpps i höst, är singeln ”För ett tag sen”. Låten gästas av Simon Superti och den för många okända Chris K.
– Det var första låten jag och Simon gjorde ihop. Jag var på väg till Viktor (Ax, reds anm) för en session i Uppsala och hade inte pratat med Simon på ett år. Jag har känt honom som rappare, men sen hade min bror suttit på något hem där folk hade pratat om Prodotti di Superti, så han sa ”du borde fucka med honom!”. Jag hade inte så bra koll men kände igen Superti så jag ringde honom och han sa direkt ”kom!”.
– Vi fick ihop en trumtakt och jag hade suttit och kört bil och fastnat i tankar på en vän som dött nyss, började freestyla i mitt huvud och kom på de första raderna ”jag köpte en bil för ett tag sen/min vän dog av heroin för ett tag sen”. Så jag gick in och la den och det var så sjukt för Simon bara sprang in i båset och la hooken. Sen behövde vi en sista vers och jag kände att vi behövde något som höjde det till klimax. Så jag har en broder från Göteborg som inte folk har hört, men han är som ett monster som tränat boxning i 30 år men aldrig gått en fight. Så vi släppte ut honom ur buren och han satte den på en tagning.

Den kommande EP:n har spelats in tillsammans med producenterna Viktor Ax och Simon Superti, där Vic gått rakt in i studion och spottat vad han känt. Utan att skriva ner en rad. På så sätt är allting väldigt direkt.
– Även om jag berättar mer av min historia kanske den är… Ljusare på vissa sätt. För jag ser livet på ett ljusare sätt och jag ser även mörkret på ett ljusare sätt. Även om jag pratar om något mörkt pratar jag hellre om hur jag kan övervinna något som är mörkt. Okej, jag förlorade en dotter, jag önskar inte det till någon men jag vet att det finns många som har gått igenom ännu värre grejer. Men vad händer efter det? Jag pratar med min dotter varje dag, jag är långt ifrån förstörd. Jag är rakare i ryggen än jag någonsin har varit. Om jag kan vara det efter allt som har hänt så vet jag att alla kan vara det. Det är det jag är här för att säga.

Efter att ha brottats med sin egen identitet och roll har han nu hittat sin egen väg. Mycket har legat i att vara sann mot sig själv istället för att stämplas av andra.
– Innan var det också så att jag kom från ett missbruk, jag kom från att ha gjort mycket skit till att få någon slags roll som artist och språkrör och jag hade väldigt svårt att acceptera mig själv som människa fullt ut. Men idag accepterar jag att… Jag tror på alla människors lika värde, jag försöker att ha humana värderingar samtidigt så diggar jag sneakers och smycken och det ena tar inte bort det andra. Jag försöker bara vara mer sann mot mig själv och vara den jag är. Det är egentligen mitt enda budskap till alla andra: var den du är, du är bäst i världen på att vara dig. Men så fort du försöker vara någon annan så kan du aldrig vara bäst längre. Det är lite så jag ser på gamet i Sverige i dag också, vi har ett antal rappare som är fett nice och sen har vi tusen kopior. Jag är inte här för att vara en kopia av någon. Även om folk tycker mitt skit är bajs så är jag bäst i världen på att vara Vic. Och jag är här för att vara Vic.

Enligt egen utsago har han lärt sig av sina misstag.
– Jag är inte alls nöjd med min andra skiva… var deprimerad, slutade lita på min magkänsla och jobbade sönder den helt, men jag är ändå tacksam över alla jag jobbade med och vad processen lärde mig.

Vic växte upp i Majorna men har på grund av sin livssituation bott och tillbringat sin ungdom i nästan alla stadens områden, något som är djupt förankrat i både hans musik och personlighet. När jag frågar om hur han ser på situationen i Göteborg, märker man att mycket sorg och oro bubblar upp på insidan. Efter en lång stunds tystnad säger han uppgivet.
– Jag vill tro och jag vill hoppas, men så läget ser ut för många människor idag… Vi måste göra något. Det är ingen annan som kommer göra det åt oss. Vi måste göra något. Människorna behöver göra något för varandra och för oss själva. Det är väldigt mycket frustration i luften. Nu är det Way Out West och det är soft och vi sitter här, men jag är den enda jag känner som har ett band till Way Out West för att jag råkar rappa. Det är inte alla förunnat.
– Samtidig hör jag många av oss äldre säga att ”fan, det har blivit så fucked up, kolla ungdomarna, dom gör kaos och skjuter med vapen”… men du får inte glömma att vi var likadana. Det är vi som har skapat det. Vi kanske hade mindre skjutvapen men det är vi som har skapat situationen. Så att allt som händer är bara en naturlig utveckling och det är också mycket positivt som händer. Så man kanske ska försöka se det, för ju mer man fokuserar på det bra som händer desto mer bra kan växa. Så jag hoppas det kommer bli bra. Just nu är vi långt ifrån men världen är inte svart eller vit för mig.

Det känns som att du känner ett väldigt stort ansvar för hela staden?
– Absolut, jag känner ett ansvar. Men at the end of the day känner jag bara ett ansvar att göra det som mitt hjärta känner är rätt, sen hur det påverkar folk är inte mitt ansvar.

Vic Vem har länge engagerat sig både politiskt och inom samhället. Han har tidigare legat bakom initiativ som Mer Än Ord och de senaste åren har han startat upp fem skolor i olika områden i Göteborg som riktar sig till ungdomar i förorten.
– Jag driver det tillsammans med Rädda Barnen och med lite olika organisationer beroende på plats. Jag har åkt runt i Sverige och spelat och föreläst och jag kände att… Vissa ungdomar ville komma och få hjälp med att skriva en raplåt och lägga den på YouTube och det var oftast dom som lät högst, men sen fanns det alltid andra ungdomar, ofta tjejer, som inte hördes men kanske lämnade en lapp i slutet med värsta texten. Så jag vill bara erbjuda en plats där folk på riktigt kan komma och vara sig själva och berätta sina historier. Jag ska inte ändra din historia, men jag kanske kan ge dig verktyg att berätta den och en scen att stå på. Det var grunden till skolan liksom, vi startade den första i Tynnered där jag har bott. Sen växte det till fem skolor och det har kommit och gått många historier genom dom dörrarna som också kommer mynna ut i en film och en bok.

Arbetet med skolorna har inte bara varit en räddning för ungdomarna. Det blev också räddningen för Vic, som hittade tillbaka till glädjen genom att hjälpa andra.
– Jag brukar säga till ungdomarna ”prata med pappret, det kommer alltid lyssna men det kommer aldrig prata tillbaka till dig”. Du vet hur det är med människor, speciellt när man är ung, det hade varit så skönt att ha någon som bara lyssnade. Så fort man berättade något skulle dom alltid säga något tillbaka och ofta definiera dina känslor. ”Men var inte arg”, det är helt okej att vara arg men är du arg så prata med pappret för det kommer bara lyssna på dig, det kommer inte tjafsa tillbaka. Du vet, varenda människa i mitt liv har svikit mig utom pappret och mina barn. Så pappret kommer alltid finnas där och sen började jag få in det i mitt eget huvud. Det var då jag började brinna igen, tack vare det. Så jag har fått jättemycket av det.

Fan vad fint att du hjälpa alla dessa människor och även dig själv på samma gång?
– Det är värsta blessingen. Det är inte ofta jag gör det men jag gjorde det verkligen genuint från mitt hjärta för att hjälpa någon och genom det så träffade jag också min manager som jag har haft nu i två år. Utan honom hade jag inte suttit här.

Man blir belönad direkt när man gör saker från hjärtat.
– Ja, det var fett fint mannen. Och fint att du påpekar det för det behöver man också ta med. Allt har fallit på plats nu men jag hade aldrig kunnat planera det här i mitt huvud, du vet. Och det är en av de få grejer i mitt liv som kommer från en genuin avsikt.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Josef Slunge