Från musikal till jazz, vidare till rap. För Vanessa Liftig finns inga musikaliska rädslor. Idag släpper göteborgaren sitt första hiphopalbum – ”CurioCity”.

– Oj! utbrister Vanessa Liftig och hoppar till i stolen hon sitter på.
Hon har varit djupt insjunken i sitt musikredigeringsprogram på datorn och uppenbarligen missat när Kingsize reporter stegat in i det stora vardagsrummet, efter att blivit insläppt av pappa Eric. Men chocken släpper snabbt och på en sekund är hon på benen och hälsar glatt.

Hon slår sig ner i en stor fåtölj, runt omkring henne står högtalare och mikrofonstativ. Det är här, i föräldrarnas vardagsrum i huset i Bagaregården, Göteborg, som hennes egenproducerade album ”CurioCity” till stora delar spelats in.
Hon har en bred bakgrund som bland annat jazzmusiker och att det nu blev ett album där hon rappade är en slump.
– Jag skrev oerhört långa texter, hade jag försökt sjunga in varje låt så hade de blivit tio minuter långa. Så då började det gå fortare och fortare, till slut så blev det naturligare att jag rappade. Men jag kan fortfarande känna mig grön ibland, säger 30-åringen.

För tio år sedan släppte hon sitt debutalbum, inspirerad av kanadensiska sångaren Joni Mitchell. Men redan som 12-åring gjorde hon sitt första stora musikaliska framträdande i form av en roll i Kristina från Duvemåla på Göteborgsoperan.

Vad är den största utmaningen med att gå över till hiphop?
– Själva rappandet har verkligen varit utmanande, att hitta mitt sound i rösten. När jag var yngre och rappade låtar jag lärt mig på hemmafesten var det alltid låtar av manliga MC:s. Inte förrän jag fick albumet ”The Miseducation Of Lauryn Hill” började jag lära känna en kvinnlig röst.

Hon lyfter upp vikten av att hitta sin stil och att våga gå sin egen väg. Inför releasefesten den 25 juli ligger hon just nu i hårdträning.
– Jag försöker att hitta ett bra liveflow och uttryck, tänker på saker som att komma ihåg berättelsen och inte fastna så mycket i olika manér. Jag har min typ av approach och den har väl inte så jättemycket attityd egentligen, den är lite mer tillbakalutad, säger Vanessa.

När hon inte ”sitter hemma och ugglar”, som hon själv uttrycker det, undervisar hon på folkhögskolan Music College i Angered.
– Det är verkligen ett privilegium att få jobba där. Jag har fått träffa flera tjejer som har velat gå in i rappen och jag försöker pusha för att de ska ta steget, säger Vanessa.

Att det finns en stor avsaknad av kvinnliga rappare, inte minst i Göteborg, tror hon beror på flera faktorer, som att det finns få förebilder och i vissa fall brist på uppmuntran hos de manliga kollegorna.
– Jag har hört storys om tjejer som velat börjat rappa och varit i studios där de blivit tillsagda ”att det låter så vasst när du rappar, sjung du istället”. Det är ju inte okej alltså, säger Vanessa och fortsätter:
– Men något som jag tycker är ännu mera sällsynt är kvinnor som är producenter, som gör egna beats. Jag tror att när man känner sig självsäker nog att sitta och spela in sig själv, då kanske steget att börja rappa ligger närmare.

Som du själv gjort alltså?
– Ja, faktiskt, så var det. Det var här allt började, säger Vanessa och tittar sig omkring i vardagsrummet.

Orädd är intrycket man får av henne när man hör henne prata om sin karriär som musiker. Och kanske är det något hon fått med sig hemifrån, från sina föräldrar som båda jobbar med musik.
Bredvid hennes arbetsbord breder en stor svart flygel ut sig och på flera ställen står olika instrument uppställda, som dragspel, gitarrer och en imponerande samling flöjter på väggen.
– De är mammas och är bara toppen av ett isberg utav flöjter. Hon kan inte åka utomlands utan att köpa en flöjt med sig hem, säger Vanessa och skrattar.
– Hon spelar för övrigt orientalisk flöjt på Wu-Tang-plattan, tillägger hon och kommer in på ämnet som det kanske snackats mest med henne om på senare tid – det hemliga album-/konstprojektet med Wu-Tang Clan.

För tre år sedan kontaktades hon av producenten och rapartisten Ibrahim ”Palestine/Ledr P” Namro, som hade hört talas om Vanessa och hennes musikaliska talang. Hon i sin tur blev imponerad över hans gedigna bakgrund, där han bland annat turnerat med just Wu-Tang Clan. När han senare hörde av sig och bad om hjälp med ett beat tvekande hon inte att ta sig an utmaningen. Beatet kom från Ibrahims vän, producenten Tarik ”Cilvaringz” Azzougarh, som gillade resultatet som Vanessa skickade över.
– Jag fick ett långt, långt mejl från Tarik. Det stod att han skulle göra en platta, typ ”alla i Wu-Tang Clan ska medverka, vill du vara med?”, berättar Vanessa.

Du har inte hört slutresultaten på låtarna?
– Nej, aldrig en hel låt med alla rapinsatser. Jag visste ju inte att det här var konceptet förrän ganska sent.

Konceptet visade sig bestå av mycket hemlighetsmakeri. Med undantag för Vanessa Liftig, Wu-Tang Clan och amerikanska artisten Cher har övriga personer som medverkar på albumet än så länge hållits hemliga. Nu är det känt att plattan endast kommer att göras i en upplaga och säljas till högstbjudande. Tanken är att den ska hamna på ett museum och är en reaktion mot utvecklingen som sker i musikbranschen just nu.
Vad tänkte du när du fick reda på vad projektet handlade om?
– Jag trillade av stolen. Jag var så imponerad och skrev ett brev tillbaka till Tarik, jag gick ju loss på det här. Det är ett starkt budskap i det här konceptet.
Vad menar du då?
– Att det här är en väldigt komplex frågeställning, vad vi musiker ska ha för roll i dagens samhälle. Om vår konst ska tas på allvar och om den överhuvudtaget ska värderas som konst? säger Vanessa Liftig.

Skivan finns nu på Spotify.

 

Text & Foto: Anna Andersson