Tommy Tee är på många sätt det mest kända namnet inom hiphop i Norge, någonsin. Som artist, DJ, skivbolag- och studioägare men framför allt som producent har Tommy Tee utmärkt sig. 46-åringen har också arbetat med ett antal av Sveriges största artister såsom Petter, Ken Ring, Ayo, Timbuktu och Thomas Rusiak genom åren. Nu debuterar han i Sverige på riktigt, 20 år efter att ha gjort detsamma i Norge. På nya albumet “På tur i Stockholm” har han gått in i studion med bland andra Kaliffa, Ken Ring, Abidaz, Keya och Dani M.

– Det är till stor del ett dokumentärt album. Det var Ken Rings idé från början. Han sa: ”Tompa, nu vill jag att du ska göra ett album i Stockholm.” Han tyckte att vi har så pass mycket kontakter här i hiphopkretsar så det vore något att satsa på. Så enkelt var det. Jag kom över och bodde hos Ken, spelade in hos honom och Viktor Ax. Och titeln anspelar dels på att åka över lite slumpmässigt men främst på att åka runt i Stockholm. På norska kan det även betyda att du är ute och tar dig för mindre bra saker, så det finns lite av en trippel betydelse i titeln. Så det blev i princip två resor till Stockholm och jag hade väldigt få konkreta planer på vilka artister jag skulle hooka upp med. Så hade jag en USB med beats och så jobbade vi utifrån det. Ken var A&R så att säga, men jag var där vid varje session när vi spelade in.

Berätta mer om din relation till den svenska hiphopscenen genom åren.

– Svensk hiphop har inspirerat mig många gånger. Redan tidigt i mitt hiphop-liv, jag tänker på Sons Of Soul, Sleepy, ADL, Kool Rock Ski. Det var legenderna som vi följde då och vi i Norge tittade ofta på den svenska scenen. Det var så nära och vi upplevde att det var en annan nivå på rapmusik än vad vi hade. Vi hade duktiga b-boys och bra på graff men vad gäller musiken så låg vi lite efter. Till och med Rob’N’Raz och Leila K inspirerade tidigt. Andra gången jag verkligen hämtade inspiration från Sverige var i slutet på 90-talet, när den nya vågen av rap på svenska kom. Det var ju Ayo, Ken, Petter och självklart Latin Kings dessförinnan. De fick oss att förstå att det gick att rappa på norska och göra det fett. Ken Ring och Tommy Tee möttes första gången på en Finlandsbåt, under en hiphopkryssning i slutet av 90-talet, och har hållit kontakten under snart 20 års tid.

– Det är både ett musikaliskt samarbete men också en personlig vänskap som har gått parallellt med varandra. Jag har ju producerat på i stort sett alla hans album, förutom det första eftersom vi inte hade träffat varandra då. Vi har gjort så mycket genom åren med samarbeten, mixtapes, produktion åt hans artister. Vi har ett slags unikt bond som gör sig bäst i studion. Han har alltid varit enkel och inspirerande att jobba med. Den ”skill level” han har på skrivandet. Men även hur han är som person, lättsam och snackig, det tilltalar mig. Vi har alltid haft kontakt genom åren, även om han varit i Afrika mycket i perioder, så har vi alltid tagit oss tid att ses. Jag har ju en hel del osläppta låtar på hårddisken som jag funderar på att ge ut som ”2 Legender utan Penger II”. Vi började prata om det redan 2012. Ken Ring ska ju lägga ner som artist, så vi får se.

Ja precis, Ken ska sluta efter 2019 med en ”Tack För Mig”turné och ny skiva. Har du någonsin haft tankar på att sluta under din karriär?

– Väldigt få gånger, med tanke på hur länge jag hållt på. Under tidigt 90-tal var faktiskt en period där jag tappade inspirationen. Fu Schnickens-eran, det var corny då. Det jag menar är att det fanns vissa nedåtperioder, men sen kom det något nytt riktigt fett. Då tänkte jag ”oh shit”, till exempel när Fugees kom. Sen har det varit en del svåra perioder rent ekonomiskt då jag tänkt, ”blir jag tvungen att sluta nu?”. När man får barn så kommer såna tankar. För det har ju inte varit gratis att leva kompromisslöst independent hiphop under så lång tid. Jag hade ett dagjobb i början på 90-talet som label manager i ungefär två år, och jobbade till exempel med Ace Of Base. Efter det har jag inte gjort något annat än hiphop. Jag har för mycket passion för att sluta och skaffa ett vanligt jobb. Om jag slutar med hiphop så är det ofrivilligt.

Det är en minst sagt imponerande resa Tommy Tee gjort inom hiphopkulturen. I mitten av 1980-talet började han DJ:a och måla graffiti, något som sedermera ledde honom på vägen att producera och skapa egen musik. Under aliaset “The Crazy Minister” gjorde han sitt första inhopp på skiva redan 1989 med gruppen Snikk Snakk. I samma veva drog han igång graffititidningen Fat Cap och under den gyllene eran anordnade han konserter med bland andra Run DMC, The Fugees, De La Soul, A Tribe Called Quest och Ice Cube. 1993 blev han även anlitad av NRK, norska motsvarigheten till svenska P3, för att dra igång radioprogrammet ”National Rap Show”. Under årens lopp har det endast varit ett enda sändningsuppehåll, på tre veckor, när han fick sparken från NRK under uppmärksammade former.

– Det var faktiskt i samband med ett hiphop-krig på den norska scenen, samtidigt som Tupac/Biggie-konflikten. Media försökte blåsa upp det till något större. En liten del av konspirationen gjorde att ”den andra sidan” fick mig utkastad från NRK, för att jag bara skulle ha spelat ”våra grejer”. Men det blev en lite märklig situation eftersom jag själv producerade 40% av all norsk hiphop på den tiden. Som tur var hade jag en god vän som var advokat och tog fallet gratis. Tre veckor senare var jag tillbaka på radion.

Hur ser framtiden ut för radioprogrammet, har du en vision?

– Helt klart. Jag har visioner, drömmar och tankar kring det, annars är det ingen vits att hålla på. Jag har en vision om att skapa en egen media-outlet, och försöker få med NRK på tåget. Genom alla år så har ”National Rap Show” haft en så speciell position, för det fanns så få ställen att få ny musik, ”flavor” och nyheter ifrån. Idag finns det så pass mycket olika källor till musik så det finns inte riktigt samma behov längre. Men jag ser ändå en slags ”curator”-funktion. En arena eller kanal som inte är köpt eller påverkad, där det finns en viss ”cred”. Att det finns någon som gör det för kulturen.

Du är verkligen en mångsysslare, hur kommer det sig?

– Alltså, jag har inte talang för allt jag ger mig i kast med. Utan allt jag gör kommer från en ”do it yourself”-attityd som växte fram från undergroundhiphopen på 80-talet. Ville vi se KRS-One så fick vi helt enkelt ta hit KRS-One. Ville vi se ett Fat Cap Magazine, ett graffitimagasin, så fick vi styra det själva. Men radion har alltid varit mig nära om hjärtat. Det har varit super, superviktigt att upprätthålla det. Sen har ju podcasts kommit starkt senaste åren. För mig visar det att lyssnarna vill ha radio på ett eller annat vis.

1995 startade han produktionsbolaget Tee Productions och genombrottet kom redan 1996 med jazzsångerskan Helén Eriksens album ”Standards”. Vid den här tiden blev det många resor till New York City, där han kom att spendera mycket tid på legendariska D&D Studios. Kreativiteten flödade och Tommy pusslade 1998 ihop, det nu 20-årsjubilerande, debutalbumet ”Bonds, Beats & Beliefs” med inhopp av både amerikanska MC:s och norska musikvänner.

– Det började faktiskt med samarbetet med Helén, otroligt kompetent sångerska, saxofonist och låtskrivare. Hon var signad till EMI i Norge som i sin tur skickade demon till Blue Note Records i New York. Det blev en deal och jag skulle mixa skivan där i New York, så jag ringde och bokade en tid i D&D Studios. Efter det så öppnades en helt ny värld, ”a dream coming true”. Jag fick en helt ny syn och uppfattning till ljud, produktion, mixning, inspelning. Jag hängde mycket i studion och mötte rappare som M.O.P. där i gångarna. Och Guru från Gangstarr…rest in peace. Så mitt första album var egentligen ett gäng låtar jag gjort hemma i Oslo med mina tighta artistvänner i olika konstellationer, utan egentlig tanke på en egen skiva. Det var helt planlöst, vi gjorde bara musik. Plötsligt hade jag tio låtar och drog iväg till D&D och tänkte göra färdigt ett album. Allt blev ganska instinktivt. Vi spelade in låtarna snabbt och höll inte på och mixade och fixade en massa i efterhand. Så de flesta kontakterna kom från gångarna på D&D när man träffade rappare. Sen hade jag en del kontakter som ”writer” eftersom jag åkt till NYC för att måla graffiti i många år innan det. Det var ”Lyricists Lounge”-eran, folk som Talib Kweli, Punch & Words… alla var öppna för att göra grejer. En helt fantastisk tid att göra musik under. Jag kunde ha Mr. Eon (The High & Mighty), El Da Sensei, Mike Zoot i studion samtidigt och vi bollade idéer fram och tillbaka under sessions där.

2016 gav Tommy ut en uppföljare till debutalbumet, där han återanköt till både norska och amerikanska bekantskaper. Numera håller fyrabarnspappan Tommy Tee turnerande spelningar till ett minimum, istället är fokus att vara hemma i Oslo, med barnen, leda radioprogram samt driva nybyggda studiolokalen Tee Studios. Dessa fasta punkter utgör en kreativ smältdegel som alstrar energi och fortsatt inspiration för ”the godfather of Norwegian hiphop”.

– Tee Studios stod färdig nu 2018. Numera så sitter artister i sina små studios så jag hade en idé om att bygga en större studio. Även om vissa har dömt ut det som en dålig idé i dessa tider. Tanken var att återskapa det lite som ”back in the days”, att man hade sin avsedda tid i studion och fick göra det bästa av den. Lite att utveckla hela processen med att spela in… Jag har haft många studios genom åren i Oslo men ingen har varit för externt bruk. Här är ambitionen högre, att andra artister ska komma och nyttja studion, speciellt band som jobbar inom reggae, ska, rock, funk…musiker som sätter värde i att ha en bra studiomiljö. Det är med ny beslutsamhet som vi dragit igång och signat nya artister. Tee Productions har ju en länk till studion men det innebär inte alla artister som är där är kopplade till mina produktioner. Studion ska vara sin egen entitet.

Du nämner processen i studion. Jag träffade Kool G Rap förra sommaren och han nämnde att han saknar studiosessionerna. Numera är det mycket arbete på distans mellan rappare och producent.

– Det är intressant det G Rap säger, och jag tror många håller med om det. När internet kom så verkade det ju som en väldigt bra idé och det gav ju möjligheter vi inte hade tidigare. När jag gjorde mitt första album 1998 så var det ju väldigt bra att kunna skicka beats och inte spendera hundratusentals kronor på studiotid. I teorin var det en bra idé, men själva vikten av interaktionen glömdes bort inom rapmusik. Det är väldigt viktigt, när energin i ett rum gör att magin skapas. Det är så mycket som kan missas när det inte finns en samvaro i studion. Feedbacken till rapparen. Det här med att lägga om verser, eller att man får en idé hur man kan ändra något. Allt det där är borta från dagens inspelningsprocess. Jag är ingen nostalgiker på det sättet, jag är till och med för gammal för det… Det är ur ett praktiskt perspektiv, det blir bara bättre musik om artister interagerar.

Under intervjun utstrålar Tommy Tee en sällsynt hunger att fortsatt utvecklas musikmässigt. Efter intervjun ska det bära av till studion för att skapa musik med Viktor Ax. På hemmaplan finns också massor av ny talang som bubblar i Oslo, exempelvis Oscar Blesson.

– En superstor talang som har lite av en gammal själ. Han förstår stilar och flows… har intresset att studera hur andra gör det. Samtidigt är han bara 22 år gammal och vill bara rappa. En god representant för den nya generationen. Hans skapande ger mig massor, han inspirerar och får mig att vilja skapa något fresh, utan att kopiera det som är nytt idag. Det blir ett album med honom mot slutet av året. Han börjar bli redo och är i New York nu. Vi ska försöka få med en låt med Harry Fraud på skivan också.

Trots ett massivt CV med otaliga samarbeten på båda sidor om Atlanten finns dock ett antal namn på listan över drömsamarbeten.

– XXXTentacion var en av de jag skulle velat samarbeta med. Tittar vi på de äldre artisterna…Snoop Dogg har jag aldrig gjort något med men det är lite ”overdue”. Sen är det mest nya artister, eftersom jag inte är en 46-åring som lyssnar på gammal musik. Jag lyssnar mest på ny musik. Där har min radiokarriär hjälpt mig i min produktionskarriär. Jag måste veta vad som händer musikaliskt just nu, annars kan jag inte ha ett radioprogram.

– Kanye West är utan tvekan överst på en sån lista. Han är unik och är en ganska irriterande rappare, något jag gillar som producent. Han är ärligare än alla andra där ute. Kanye och Ken Ring är artister som har liknande sätt, döljer inte sina fel och brister utan får leva med sina val. Alla gör fel men inte alla vågar visa det. Det blir ett så starkt och slående uttryck i musiken…du ska vara så ärlig så att ingen kan konkurrera med dig.

Intervju av Tobias Carlsson
Foto: Noah L. Carter

Albumet “På Tur I Stockholm” släpps 28:e september. Denna intervju finns även publicerad i Kingsize Magazine nr 3 2018.