En av dancehalls senaste stjärnor och den sista av Vybz Kartels lärjungar att slå, var nyligen i Europa för sin första turné och Kingsize träffade honom.
Medan han i hemlandet Jamaica anses vara en dålig förebild för barn gjorde han i Stockholm en extra konsert just bara för barn. Kingsize-utsände Marimba Roney fick en pratstund med artisten som gett gotisk dancehall ett ansikte.
Bilden av Usain Bolt sittandes med tre svenska handbollstjejer med händerna framför ansiktet som kablades ut över hela världen efter sprinterns OS-guld sommaren 2012 förseglade inte bara Bolt som en av världens främste utan lyfte jamaicanske dancehallartisten Tommy Lee Sparta till oanade höjder. Att forma händerna till ett ”E” för The Portmore Empire var inte bara Bolts sätt att visa sin dedikation till crewet utan att sätta det framför ansiktet var den gest som just Tommy Lee Sparta gjort till sin egen. Bolt sjöng även i olika mediaklipp på låtarna ”Psycho” och ”Some bwoy”. Tommy Lee själv besvarade genom att göra en specialversion av ”Psycho” som handlade om Bolt.
– Usain Bolt har betytt jättemycket för mig, och hela Jamaica så klart. Men personligen är han en av dem som jag blir allra mest inspirerad av. När jag ser honom springa och vinna, och det faktum att han är världens snabbaste man och är från Jamaica, gör att jag motiveras till att bli en av de största artisterna.
Men den sommaren, när Tommy Lee (han hette Tommy Lee från början men har lagt till Sparta officiellt för att förhindra förväxlingar med Mötley Crüe- trummisen) var på allas läppar, var han rädd och osäker. Han hade knappt hunnit börja satsa på musiken och inte varit i branschen länge, och hans mentor och chef Vybz Kartel hade åkt in i häktet misstänkt för anstiftan till mord.
– Jag slog inte igenom förrän efter Kartel hade häktats, så jag vara ganska vilsen faktiskt. Det var mycket svårare för mig än de andra för de hade varit omkring Kartel och branschen ett tag. Jag visste inte till vem eller vart jag skulle vända mig. Jag fick lära mig hur allt fungerade på egen hand. Jag kommer dessutom från Montego Bay, och i Kingston gillar de inte när någon som inte kommer från staden får makt. Men jag hann lära mig från Kartel att jobba hårt, och det har jag gjort och det har gett resultat. Du hittar mig alltid i studion. Jag är väldigt seriös när det kommer till min musik. Jag bara fortsatte att spela in och skriva låtar så
mycket som jag kunde.
Leroy Russell föddes 1987 i det fattiga området Flankers i Montego Bay på Jamaicas nordkust, och växte upp i de kvarter som hade smeknamnet ”Sparta”. Kontrasterna mellan de lyxiga turistkomplexen och amerikanska kryssningsfartygen kan knappast vara större. Tommy Lee har varit med om att bygga dessa hotell då han innan musiken främst jobbade inom byggbranschen som stålarbetare. Musiken var en hobby och han träffade Vybz Kartel då han agerade förband för Kartel i Montego Bay. Men det var inte förrän några år senare, 2010, som han bestämde sig för att följa Kartels uppmaning att komma till Kingston och gå med i ”Gaza”.
– Jag har fem barn, då när Kartel frågade mig första gången fyra, och jag har min mamma i Flankers. Jag har en stor familj att försörja och de är en trygghet. Jag var inte redo först att flytta. Nu bor han i Kingston och barnen kommer och hälsar på under helgerna när de inte har skola eller han åker till dem. Annars bor de hos sina mammor eller hos hans mamma.
Han vill hålla familjen borta från underhållningsbranschen och Kingston. Tommy Lee har lärt sig från tidig ålder att vara försiktig, där av hans speciella röst.
– Mamma sa alltid att inte röra på läpparna när jag pratade, så att folk inte skulle kunna läsa mina läppar. Och det gör jag inte och det gör att jag låter annorlunda än andra. När jag sjunger så kommer det från näsan och huvudet, inte magen och munnen. Jamaica är ett farligt ställe, man växer upp snabbt och lär sig att vara smart, ju färre som vet vad du säger, desto bättre.
Tommy Lee kan egentligen inte förklara annars var han fått idén till hans stil. För det är inte bara hans röst som är annorlunda, Tommy Lee kom att bli den första dancehallartist som antagit en demonisk karaktär som sin image. ”Gotisk dancehall” blev plötsligt en helt ny subgenre. Tommy Lee kallar sig för Uncle Demon och i videos och låtar anspelas det till satanism och andra så kallade mörka krafter.
– Min första låt jag spelade in, ”Sparta story”, fick en jättebra respons. Jag själv fick gåshud, jag kunde inte tro att det var jag som sjöng, jag hade ingen aning om att jag hade en sådan talang. Jag vet inte var jag fått det ifrån. Gud antagligen. Varje gång jag lyssnar på en rytm så försöker jag bara vara ytterligare ett instrument, jag jobbar utifrån känslor. Uncle Demon är inte mitt riktiga jag. Det är min dancehallkaraktär. Jag är ingen mörk person privat och min favoritbok är Bibeln. Alla i dancehall har en karaktär och ett namn på den. Om jag vore en riktig demon, det är som att säga att Bounty Killer är en riktig mördare, Beenie Man en riktig doktor, Vybz Kartel en riktig lärare och Ninja Man en riktig ninja.
I det djupt religiösa Jamaica mottogs hans framgång inte bara med uppskattning, just på grund av hans image. I media anklagades Tommy Lee för att vara i maskopi med djävulen och en dålig förebild för barn som inte borde tillåtas att uppträda eller spelas i radio. Internationellt spekulerades det att det var en av Kartels PR-planer. Usain Bolt ryckte in till hans försvar. Men uppståndelsen kring Tommy Lees namn och låtar har han tagit med ro.
– Jag visste att det inte skulle vara enkelt och var förberedd. Jamaica älskar att ha något kontroversiellt att prata om och innerst inne älskar de flesta det och vet att det bara är en del av dancehall. Så för det mesta gör uppmärksamheten mig bara glad men ibland kan jag bli ledsen över hur folk tolkar det. De har i så fall missförstått mig. Jag är ingen dålig person, jag är en god människa. Men jag gör musik för starka människor, för hardcore fans och ledare, inte för svaga människor som inte kan stå upp för sig själva eller jobbar för sig själva, som inte tjänar egna pengar och lever på andra.
Intervju av Marimba Roney
