Som soloartist har han arbetat sig in som ett starkt namn i r’n’b-världen. Hans största framgångar har dock kommit som låtskrivare åt bland andra Beyoncé och Rihanna – men det är inget som bekommer honom. Kingsize fick sig en pratstund med albumaktuelle The-Dream.
Först sades det att Love King från 2010 skulle sätta punkt för The-Dreams Love-trilogi. Men beslutet reviderades och när det bestämdes att trilogin skulle bli en tetralogi fick den kommande skivan namnet Love Affair. När senare albumet fick den rationella titeln Love IV skulle det släppas i augusti 2011. Augusti blev september, som blev april, som blev en obestämd sommarmånad 2012. I maj meddelade The-Dream att Love IV, nu med undertiteln MMXII (för er som inte har tillgång till en romersk kalkylator står bokstäverna för 2012), skulle dyka upp i affärerna den 14 augusti. Punkt. Men när Kingsize får en pratstund med artisten och låtskrivaren, några dagar innan hans uppträdande på Peace & Love i Borlänge, verkar det som att han får skjuta upp festen ytterligare.
– Jag producerar ett album åt Pusha T just nu. Love VI var tänkt i augusti, men Pusha-projektet kommer nog att skjuta upp det lite, till mitten av september kanske. Jag hoppas att jag kan landa det i närheten av min födelsedag som är den 20:e. Men det kommer definitivt att komma, det handlar inte om att jag inte har låtarna.
– Jag jobbar med så många projekt och artister, jag lovar dig att jag gör mitt bästa för att göra en miljon grejer samtidigt. Men när det kommer till min egen skiva: låtarna är mina babies. Jag vill se till att de kommer ut och låter exakt som de ska.
Just Pusha T har vi fått höra tillsammans med dig på singeln Dope Bitch, som kommer att finnas på Love IV. Vad har du fler för feature-projekt i bakfickan?
– Pusha kommer kanske med på en låt till på skivan. Jag har alltid försökt att jobba mot att inte luta mig för mycket på features och ha med för många andra artister. Just nu är det nog bara Pusha… Jag tror att Mary J Blige ska lägga några stämmor, jag har kastat ut en krok till Beyoncé för att se om det finns någon låt som hon skulle tänka sig att samarbeta med mig på. Men jag vill inte ha med någon på skivan bara för att de är heta just nu. Jag vill att det ska låta bra. Ibland när man berättar en historia behöver man alla fyra minuter själv för att göra det, jag vill inte ta in någon bara för sakens skull. Vi får helt enkelt se vad som händer när släppet börjar närma sig.
En av anledningarna till Love IV stavas sidoprojektet 1977, som The-Dream släppte förra sommaren under sitt riktiga namn Terius Nash. Det är också den skivan som 34-åringen från Atlanta använder som referenspunkt när han ska beskriva sitt kommande album.
– Mer emotionellt komplext jämfört med mina tidigare Love-album, eftersom jag börjar förstå och acceptera mig själv för den jag är. Jag skulle säga att det är en fusion mellan 1977 och min Love-serie, som har handlat mer om sex. De var personliga på ett plan, men inte alls på samma sätt som 1977 var. Jag vet att jag har varit sjukt fet hittills, men jag vet också att jag inte är i närheten av att vara så grym som jag kan vara. Men det här kommer bli ett stort steg framåt i den riktningen.
I våras sa du att Love IV kommer bli ditt bästa album någonsin, står du fortfarande fast vid det?
– Definitivt. Lyssnar man på mitt första album kan man kanske tro att det är svårt att slå, det är inget jag hymlar om. Men det kommer utan tvekan att bli mitt bästa album. Någonsin.
Terius Nash föddes 1977 i Rockingham, North Carolina. När han bara var ett par år gammal flyttade han och hans mamma söderut, till Atlanta. Drygt tio år senare dog modern, och den då 15-årige Nash kom att uppfostras av sin morfar. Det tidiga 1990-talet var en spännande musikepok i delstaten Georgia i allmänhet, i dess huvudstad Atlanta i synnerhet. Arrested Development och Kriss Kross slog igenom på bred front med hits som Tennessee och Jump. Senare skulle också OutKast sätta omvärldens blickfokus på Atlanta. Söderns hiphop och r’n’b började göra sig hörd. The-Dream minns tillbaka:
– Nu såg jag aldrig det riktiga Motown. Men efter vad jag har hört om Motown, skulle jag säga att Atlanta under den tiden var ett mini-Motown. Alla gjorde musik. Alla höll på med det på något sätt, musiken var en våg som tog över. Jag började själv i ett marschband i tredje klass. Musik och instrument har alltid varit stort i Södern.
– Sen började många från Atlanta att slå kommersiellt. Alla fick en känsla av att det gick att lyckas. Du kommer ihåg 90-talsvågen, det var TLC, det var Kriss Kross, det var Usher, OutKast, så många olika grymma artister. De kom från vår scen och blev globalt stora artister. Och det var kids that we knew.
Under hela sin karriär har The-Dream praktiserat sitt låtskrivande både för sig själv som soloartist och för andra. Han träffade tidigt r’n’b’-producenten Laney Stewart som satte honom i kontakt med bolag och artister, som låtskrivare. Parallellt med sitt skrivande för andra fortsatte The-Dream med att utveckla sig själv som artist.
Ironiskt nog kom hans genombrott, både som soloartist och låtskrivare samma år. 2007 släpptes hans första soloskiva Love Hate. 2007 var också året då Rihannas Umbrella tog över världens dansgolv och radioapparater, samt sopade hem både Grammy och VMA. En låt signerad The-Dream.
Jag undrar vilken som är den största utmaningen, att skriva för andra eller sig själv?
– Wow, den största utmaningen är att toppa folks förväntningar och att överraska. Du vet, Dope Bitch låter inte som något jag har gjort förut. Jag sjunger över ett break beat, något som jag har velat göra. Att folk gillar det… jag är väldigt, väldigt tacksam för det.
– Det är grymt, jag vill testa gränserna. Oavsett om det är för mig eller andra. Jag vill att det ska bli bra, men också prova olika vägar. Utmaningen är alltid att de som lyssnar kan lita på mig – att jag närmar mig framtiden med nya låtar och nytt sound.
Sedan genombrottsåret 2007 har The-Dream släppt fyra fullängdare. Han har också, utöver just Umbrella, skrivit globala radiohits som Justin Biebers Baby och Beyoncés Single Ladies. Trots att han som soloartist har plockat hem flera priser, exempelvis prisades Throw It In The Bag på BET Hip-Hop Awards 2009, har hans egna projekt inte fått samma kommersiella respons som tidigare nämnda låtar.
Men The-Dream känner ingen bitterhet över sin situation.
– Faktiskt, jag sätter större stolthet i att… jag har alltid varit den typen av person som velat göra saker i en enhet eller i ett lag jämfört med att göra grejer själv. Jag tror inte det var menat för mig, jag tror inte att det är mitt kall. Jag tror att mitt kall är att hjälpa andra att göra Den låten. Det är min roll. Jag tror inte att någon kollar på Quincy Jones och ser på honom som en halv man bara för att MJ var den som skördade frukten av hans talang. Jag tror han tar stolthet i det, samma stolthet som jag har.
– Mina egna grejer är inte stora globalt, och kommer nog aldrig att bli. Det är som en oslipad diamant. Ingen vill ha en oslipad diamant, alla vill ha diamanten efter att den har laserslipats och polerats till perfektion. Men det finns också en skönhet hos en oslipad diamant, och det är en skönhet som jag uppskattar mer.
Du har fått mycket credit för dina refränger, oavsett vem du har skrivit dem åt. Vad tycker du i allmänhet om folk i hiphop- och r’n’b-världens förmåga att skriva en bra hook?
– Jag tycker att vi lever i en era där refrängerna är grymma. De är inte superkomplexa, men det tycker jag inte att refränger ska vara. En hook ska vara hooky. De ska säga de rätta orden som går rakt på sak och fångar in hela låten. Ibland är det bara ett ord som gör det. Jag försöker göra det ordet. Alla vet att mitt calling card är att ha med en återkommande fåordig refräng. Jag kan inte skriva fler ord, låten är redan fylld av massa ord! Folk behöver inte en extra sektion med fler ord.
– Refrängen ska vara själva poängen i låten. Jag har full respekt för låtskrivare inom hiphop och r’n’b, men jag tror vi alla kan pusha det för att göra textinnehållet ännu bättre. Rent melodiöst är refrängerna riktigt bra just nu.
Var letar du inspiration till dina refränger?
– Jag inspireras av folk som har varit stora länge. Lionel Richie, Sam Cooke, Diane Warren, den store Michael, Prince. Jag tittar inte så mycket runt mig idag för att inspireras. Jag har ingen aning om de som håller på nu kommer att bli stora eller inte. Det enda jag kan pusha för är historien, och historien har redan skrivits.
– All respekt till de som håller på just nu, men jag pushas hellre av de som redan har flera Grammys och galet många sålda album. Det är de som jag kollar mot när jag inspireras. De som redan har gjort något.
Vem är grymmast på att skriva refränger idag?
– Jag. Thats’s all there is to it, haha.
/Harald Broström
Fotograf: Oscar Hansson
