Det går bra nu för Syster Sol. Ett av de mest bokade artisterna den gångna sommaren med 44 spelningar.
Första singeln ”Throw it on the floor” går på rotation på P3. Tredje skivan ”Mellan raderna” släpps på storbolaget Universals etikett Svenska Inspelningar. Men Isabel ”Syster Sol” Sandblom tar det med ro.
– Kändisgrejen och framgång är så flummigt och diffust. Hur ska jag mäta det? I pengar? Spelningar? Likes på sociala medier? Eller hur jag mår? Ja, jag känner mig väldigt välmående just nu, jag trivs med mitt sound, med mitt band, allt känns bra. Så ja, det går bra nu, säger hon glad, fast hon för dagen lider av jobbig PMS.
Hon har dock inga planer på att satsa på att bli Sveriges nya folkkära artist.
– ”Så ska det låta” frågade mig om att vara med. Jag sa nej. Jag väger noga var jag syns. Visst kan jag tycka att det finns en viss charm med ett lökigt supersvenskt program som ”Allsång på Skansen”. Men jag ser inte vad sådana sorters program skulle fylla för funktion för mig och min musik eller för min publik. Jag är artist, jag vill göra musik, jag har bättre saker att lägga min tid på. Jag är hellre bara ute på landet med mina närmsta vänner. Det kan låta drygt, men jag har en stark integritet generellt. Jag pratar inte gärna om mitt privatliv. Jag har enormt behov av att vara ifred.
Det har varit svårt att få en intervjutid med henne. Som en av de involverade i Fatta-kampanjen tillsammans med bland annat rapparen Cleo har det varit mycket på senaste. Fatta startades som en reaktion på det uppmärksammade flaskvåldtäktsmålet där tre killar våldtog en 16-årig tjej, och friades. Hur bra jag än tycker det är med Fatta-kampanjen, kan jag inte låta bli att i samma veva tänka varför det är just Syster Sol och Cleo som är med och drar igång det. Att skriva om och göra aktioner mot rasism har alltid legat den svenska hipopscenen nära, men inte när det gäller diskriminering och våld mot kvinnor. Var är deras manliga kollegor frågar jag Isabel.
– Vi känner verkligen ett stöd från många, Kapten Röd vet vi verkligen supportar vår grej, Adam Tensta var på manifestationen så stödet finns där. Vi vill fortsätta jobba med fler män och göra detta till den mansfråga det faktiskt är. Våra manliga kollegor behöver få dela med sig av berättelser och reflektera över sina egna gränser precis som vi. Ibland tycker jag att feministkampen har hamnat lite snett, det handlar mest om förädraledighet, löner och sådant. Det är självklart att det ska vara lika lön för lika arbete, men för att få bukt med det måste vi börja med roten, med alla normer och värderingar
Isabel har alltid känt ett ansvar att försöka lyfta fram tjejer och hennes tidigare skivor har alltid gästats av kvinnliga kollegor som Serengeti och Etzia. Men på denna skiva lyser kvinnorna med sin frånvaro.
– Ibland känner jag att det där ansvaret är lite jobbigt, att jag inte bara kan välja mina gäster utifrån musiken. Det är svårt för när jag är ute och spelar är majoriteten dudes, man blir vänner, vill göra låtar ihop och på den vägen är det. Jag har anklagats ibland för att jag bara har män i mitt band. Men ofta är de kvinnliga musiker som finns upptagna mycket och nu har de som jag har blivit mina vänner. Men det är absolut inte anledningarna till att det saknas kvinnliga röster på denna skiva, jag hade låtar med några kvinnliga artister, men när det kom till att välja ut låtar för skivan så blev de bara inte så starka som jag hade hoppats på och kom helt enkelt inte med. Jag ser dock förändringar och ett utbyte åt andra hållet också, fler tjejer som tas in som gäster hos killarna, som Lilla Namo med Mack Beats eller Linda Pira som gästade Stor, säger hon.
En annan skillnad med detta album är att den är helt på svenska. Varför då?
– Min marknad är framförallt i Sverige och där har mitt svenska material funkat bäst. Jag kör på engelska vid sidan av fortfarande och i framtiden när jag har tid kan jag tänka mig att försöka få igång nåt utanför Sverige, gärna England, det som kommer därifrån och scenen där tycker jag verkligen är asfett, men nu är det full fokus på Sverige.
Du har med Marcus Price som producent vilket är lite otippat. Hur kommer det sig?
– ”Mackan” är en artist som jag respekterar jättemycket, hans sound är så himla nyskapande och jag ville verkligen ha en annorlunda remix. Den är rätt svårsmält om man är ett reggaehead, lite mer klubbig. Jag gillar klubbiga grejer, främst trap och dancehall tycker jag om att lyssna på ute. På den här skivan ville jag göra så som producenter gör när de bjuder in olika gästartister, fast tvärtom, bjuda in olika handplockade producenter jag gillar. Vi har så otroligt många grymma producenter jag ville lyfta fram. Så vissa låtar är lite mer beställningsjobb, ”Gangsta” till exempel som har lite mer av en Major Lazer-aktig vibe. Jag skickade över ett demobeat till Partillo och frågade, kan du göra nåt från det här, så att det låter lite så här och så här.
Du har drabbats av att myndigheter har velat stoppa dina konserter. Har det hårdnat på senaste?
– Det har alltid varit hårt. Och nu spelar jag mer så då är det klart att jag också drabbas mer. Men jag upplever att det blev värre efter att Labyrint inledde sin normaliseringskampanj av weed. Många gånger har jag fått varningar från Polisen att de ska göra razzior, vi har blivit punktmarkerade osv. ”Full fokus” med Aki är just ett svar på detta. Det är så sjukt att man blir sedd som nån slags samhällsfara. Kolla på vad vi gör, vilken inverkan vi har på kidsen, varför inte välja att lyfta fram det?
Text: Marimba Roney
Foto: Sotarn
