De e Stress idjuut!
På introt till Stress senaste album ”Playlist 2” hör jag en bekant röst säga: ”Och vinnaren i kategorin Årets Producent är… DE E STRESS IDJUUT!”. Det är Ahmed Berhan, konferencier för Kingsizegalan 2014 som nu också förevigats på Stress andra producentalbum. Att ta hem priset är ingen dålig bedrift, speciellt med tanke på att motståndet bestod av Chords, Mack Beats, Skizz och The Salazar Brothers. Men då hade också Stress ett fantastiskt år 2013 där han stod bakom produktionen på Kartellens ”Ånger & Kamp del 2” samt Abidaz ”In och ut” (som båda var nominerade för Årets Album bland annat).
Det är dock långt ifrån en nykomling vi snackar om även om den breda massan inte hade hört talas om Can ”Stress” Canatan innan ”Playlist” 2011 och där den stora framgången kom med smarta samarbeten med Kartellen och Abidaz som var för sig skapat stora ringar på vattnet, men som utan Stress förmodligen inte varit där de är idag. Genom Soblue Music och hans framgångar har denna svenska hiphopräv nu nått ända över till andra sidan Atlanten, där han signats av ingen mindre än Jay-Z och hans Roc Nation. Han delar upp sin tid mellan Los Angeles och Blåkulla i Solna. Ett liv med stora kontraster och mycket jobb, som skiljer sig oerhört visar det sig. Vi hälsar på i Stress studio i Solna där en av de mest sympatiska producenterna i Sverige sitter och formar svensk hiphops framtid.
Vi pratar om allt från att Sverige inte är redo för vissa beats som Stress har till den där efterlängtade låten på ett Rihanna-album. Men huvudsyftet för vårt besök är givetvis för att prata om nummer två i Playlist-serien. En skiva som fokuserar mer på nya talanger och som varit klar i nästan ett år men som nu till sist finns ute…
Jag antar att det är skönt att skivan nu äntligen är ute? För visst har den varit klar ganska länge?
– Ja den har varit klar länge. Och med tiden som går så blir man lite nojig över att saker och ting kanske inte håller. Nu har den liksom varit klar i 10 månader. Jag började i december och gjorde klart den i januari. Det får inte ta längre tid än så för mig.
Hur kommer det sig att det ändå tog 10 månader efter att skivan var klar?
– Jag tror att det är så att man kanske jobbar snabbare än vad systemet tillåter ibland. Man måste ha rätt timing och så, men jag hade ändå en mastrad och klar skiva i slutet på januari. Men det är alltid så, man måste anpassa sig efter olika faktorer som spelar roll.
Under den här tiden så antar jag att du har lyssnat igenom skivan några gånger. Blir det så att man vill ändra på något, spela in igen kanske? Fick du en lust att ändra projektet?
– Jag ändrade faktiskt ingenting. Den var mastrad och klar och jag hade släppt det ifrån mig. Däremot så la jag till någon låt. Det är klart att jag hade kunnat ändra några grejer, man kan jobba på beats för alltid om man skulle vilja det. Men jag har lärt mig genom åren att man måste våga släppa ifrån sig projekt och låtar för att kunna gå vidare till nästa grej. Samtidigt gjordes skivan på en känsla som fanns för nästan ett år sedan, men jag tycker att den funkar fortfarande.
Jag tycker att valet av artister till skivan är intressant. Du har vunnit Årets Producent, jobbat med Kartellen och Abidaz bland andra och hade säkert kunnat välja fritt på rappare och sångare till Playlist 2. Ändå är det väldigt många nya och oetablerade namn som är med, hur kommer det sig?
– Ja, men på första plattan jobbade jag i princip med alla som var med i ”eliten” eller vad man ska säga. Inför den här skivan kände jag: ”Hur roligt är det att göra med samma liga igen?” typ. Sen jag gjorde första Playlist så har det dykt upp många intressanta namn, som jag gärna hjälper till att ta fram. Och nu efter att jag har gjort Playlist 2 så hör jag i korridorerna vilka de nya namnen är och vilka som blir nästa gäng att jobba med. Det ser jag fram emot. Jag vet ju hur det är också, svensk hiphop är en stängd cirkel – svår att komma in i. Då hjälper jag gärna till så gott jag kan. Tills man blir helt accepterad så måste man få chansen och hänga med en viss typ av människor, det är så det fungerar.
Du har själv jobbat med hiphop länge och har verkligen kämpat dig fram för att lyckas. Känner du något ansvar nu för att hjälpa de yngre talangerna? Eller jag kanske borde kalla det ”möjlighet”?
– Ja, verkligen. Jag har alltid jobbat med ungdomar på olika sätt. Har jag inte jobbat med musik så har jag jobbat med ungdomar, så det känns naturligt för mig. Jag är inte rädd för att berätta om knep eller att hjälpa folk på olika sätt, det uppskattar jag bara.
Du spenderar också mycket tid i USA, bland annat innan du började på Playlist 2. Hade du koll på nya svenska rappare därifrån eller fick du sätta dig in i det hela när du väl kom hem?
– Jag kör ganska korta resor till USA, som längst är jag där i kanske två månader i taget. Men oftast är det bara några veckor, sen åker jag hem igen. Så jag är hemma en del och försöker ha koll. Kingsize är också ett bra sätt för mig att ha koll på vad som händer i svensk hiphop.
Berätta mer om ditt äventyr i USA. Jag tror att många vet att du är signad till Roc Nation och jobbar på där borta, men kan du berätta mer vad du gör? Vad jobbar du med i USA?
– Jag skapar låtar som låtskrivare får skriva på. Sen tas de låtarna och man försöker få dom att göras av andra artister. Nu har det varit mycket fokus på Roc Nation, men jag får jobba med vem jag vill och skicka till vem jag vill, så jag är ganska fri på det sättet. Men när Rihanna eller Beyoncé är igång med sina album så känner man att: ”Nu finns det en lucka, en möjlighet!”. Då lägger man allt sitt krut på det, men det är också världens största artister och det är extremt svårt att få in sina låtar där.
Det måste vara ganska frustrerande att lägga alla ägg i samma korg, för att sedan inte få med någon låt alls på ett album?
– Visst är det så. Det är inte bra… men vad ska man göra? Som man säger, spelar man inte på lotto så har man heller inte chansen att vinna. De får ändå mina låtar, men det är inte alltid musiken det är fel på. Det kan vara texten, rösten, melodin… kan hon göra den här typen av låt? Har hon gjort det innan? Men när jag vet att min musik ändå kommer fram till så stora artister… då prioriterar jag inte up and coming artister utan satsar helt på de största.
Ja, det kan jag förstå. Men har du fått ut något än? Är något på väg?
– Jag har varit signad nu i två år och har fått lite mindre grupper. Men det är de stora jag är ute efter och jag tror att det kommer att komma. Man måste ha tålamod bara.
Men i USA är det inte mycket hiphopbeats du gör utan mer r&b och pop som jag har förstått det?
– Ja, precis. Jag har egentligen ingen ambition att jaga rappare i USA. Jag är mer intresserad av att nå ut till stora sångerskor och sångare för att göra grejer med dom. Vi har varit nära flera gånger också när jag jobbat med olika låtskrivare, men det kommer väl.
Du jobbar tillsammans med olika låtskrivare och det finns ju några kända svenska sådana. En annan kändis från svensk hiphop jobbar ju också i Los Angeles nu, som just låtskrivare. ADL eller Adam Baptiste tänker jag på, har ni jobbat något tillsammans där borta?
– Ja, vi har faktiskt jobbat ihop. Vi jobbade tillsammans för någon månad sedan och det kändes riktigt bra. Alla de som jag jobbar med där borta har ju redan gjort stora grejer också. Adam är väl den som är närmast svensk hiphop som har gjort stora saker redan. Men när jag jobbar med de här stora låtskrivarna så gäller det ändå att ha tur. Man behöver turen på sin sida, för att de ska vara på bra humör och inspirerade just den dagen då det är lyssningssession hos mig. Allt måste klicka, för allt de skriver är inte världshits precis som att allt jag gör inte är världshits.
Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan att göra en skiva som Playlist 2 och att skapa musik åt andra artister i USA?
– Det är verkligen helt olika grejer. I Sverige är man inte så kräsna direkt. Man kan göra 13 låtar och 12 kommer med, inte bara för mig utan för de flesta. Gör man 10 låtar så blir det de 10 för albumet. Det handlar väl om budgetar och liknande. Man kan inte bara slösa på beats och på låtar här i Sverige. En stor stjärna i USA kanske får in 3-400 låtar, spelar in 20-30 stycken varav 12 vals ut till ett album. Sen är ju soundet helt olika, grejer som funkar i USA funkar sällan i Sverige och vice versa.
Finns det beats och låtar som du hade velat få ut i Sverige men som du inte tror skulle fungera just här alltså?
– Absolut, så är det. Mina beats som jag skickar ut i Sverige, de fungerar inte i USA och tvärtom. Ibland vill jag klämma in ett beat här som är nytt och fräscht, men lyssnarna skulle inte ta det till sig och uppskatta det. Vi har ändå skapat ett svenskt sound här. Frankrike har sitt, England har sitt och Sverige har sitt. Det finns så klart vissa som kan vara öppna för det lite klubbigare och fräscha som fungerar i USA, fast på svenska, men överlag så fungerar det inte. De yngre lyssnarna är fortfarande inne i 90-talstänket att det ska vara ”äkta” osv. Så man får anpassa sig lite efter lyssnarna, helt klart.
Kanske svårt att svara på eftersom det skiljer sig så, men vilket föredrar du? Den amerikanska eller den svenska synen på musik?
– Den amerikanska, helt klart. Och då gör inte jag så mycket hiphop där ens. Jag gör inte pop och r&b för att jag måste, jag gör det för att jag vill. Lyckas man få en hit bland de största artisterna där – ja då har man lyckats. Här i Sverige är det knappt någon som vet att jag gör pop liksom. Skulle jag spela upp lite nya grejer för dig nu så skulle du nog bli ganska förvånad. Så är det tvärtom också, när folk som bara har hört mina popgrejer får höra att jag gör hiphop också så säger de ”men det kan ju inte låta bra, det måste vara riktigt mesigt”. Men sen spelar jag upp lite grejer och de blir också förvånade. ”Ja, det är det här jag har gjort i alla år” säger jag då.
Ja du har jobbat i många år som hiphopproducent nu. Är det fortfarande det lättaste för dig att göra? Är det vad du själv motiveras av?
– Ja, hiphopen kommer lättast för mig, så är det så klart. Men den hiphopen jag tycker om är GOOD Music och Roc Nation-soundet. De är ju familj på något sätt och det soundet tilltalar mig. Ett fräscht, uppdaterat New York-sound.
Skulle det fungera i Sverige tror du?
– I Sverige… det är svårt. Men vi ska försöka! Jag ska försöka klämma in det på något sätt. Lite mer distade grejer och så. Fansen ska få sitt, det de vill ha här. Men sen kan vi pensla lite på det och krydda det lite. Balansen är viktig. Då tror jag att det går hem även i Sverige.
Det är väl lite typiskt Sverige också att man lätt kan vara före sin tid om man släpper något som folket inte är redo för riktigt?
– Så är det ju, men det gäller allt kan jag tycka. Det finns säkert teknik för att göra värsta telefonerna redan nu, men de måste hålla på det för att inte mätta marknaden, så de ger oss små förbättringar i taget istället. Så fungerar nog det mesta tror jag.
Du sitter med andra ord på beats redan nu som är över huvudet på folk och före sin tid här i Sverige?
– Ja, jag gör ju det. Det finns grejer som jag inte kan pitcha här i Sverige. Att slösa ett beat på en fanbase som inte uppskattar det känns bara onödigt. Då får man helt enkelt vänta lite istället, eller pitcha för USA. Men det är inte så att Sverige är efter direkt, jag skulle säga att vi är precis efter USA i utvecklingen. Ibland kollar de till och med på oss för inspiration liksom. Men nu släppte jag och Abidaz låten ”Jag sa till dig”, som är lite amerikaniserad och lite trapig. Den är inte som vissa andra spår vi har gjort och jag vet inte om denna funkar lika bra som tidigare grejer.
Men Abidaz gillar ju att köra sådana här grejer? Om han ska släppa ett album, som du producerar, kommer det att låta som ”Jag sa till dig”? Åt det hållet?
– Det vet vi faktiskt inte, det kan bli hur som helst. Nu har vi bara bestämt oss för att ett album ska göras i princip, men inte mycket mer än så. Men när vi sätter oss ner så kan vi ha en kandidat till årets album efter en vecka, så bra jobbar vi tillsammans. Det är samma med Kartellen, vi jobbar också oerhört bra tillsammans. Det är respektfulla människor med en hög arbetsmoral. De som inte känner Kartellen kanske tror att de är bråkstakar, men idag är de hur fokuserade som helst. De tänker igenom texterna ordentligt och pushar varandra att bli bättre.
Nu drar du snart tillbaks till USA, sen hem igen och tillbaks till USA igen framöver antar jag. Fungerar det med din fru och dina barn? Dina vänner accepterar de också? Eller de kanske är vana?
– Ja, jag har tur att ha en så stöttande fru som har hjälpt mig och inte stressat mig på något sätt. Men jag bor ju fortfarande på samma ställe som jag växte upp i här i Stockholm och jag har många bra vänner, som alla accepterar och stöttar mig i min karriär. Jag går nästan aldrig ut heller, jag sitter mest och jobbar. Så var det när jag var yngre också, när jag väl gick ut så jobbade jag som DJ ofta ändå. Jag DJ:ade på min egen födelsedag liksom.
När polaren beställer en öl så gör du ett beat helt enkelt. Du har en hög arbetsmoral och jobbar väldigt mycket. Men du får jobba med det som är din passion, det måste ändå vara fantastiskt?
– Ja… Alltså, förut var det roligare på något sätt. Då var det min hobby lite grann. Nu är det en ganska stor press när man jobbar med det. Man vill tillbaks till när det var skitkul.
Kommer du att komma tillbaks till när det var skitkul igen tror du?
– Ja, det tror jag. Jag måste bara sätta den där jäveln…
En Rihanna-hit…?
– Något åt det hållet ja. Då kan det bli roligt, som en hobby, igen. Nu vaknar jag inte och tänker: ”Jag gör det jag älskar!” – det är snarare: ”Vad fan måste jag göra för att sätta den där jävla låten?”.
Det kommer nog. Konkurrensen är mördande, men du verkar ändå vara nära nu?
– Ja, det känns verkligen så. Nu har jag varit där i två år och i Sverige kan jag tänka mig att folk tänker: ”Det har gått två år på Roc Nation och ingenting har hänt?”. Men de har sagt till mig där borta att jag har kommit så långt på två år, även om jag så klart har hållit på i typ 20 år egentligen. Men folk vet inte hur otroligt svårt det är. De som vet hur svårt det är, de säger inget. Det räcker inte med att sitta på ett par bra beats. Alla har bra beats. Det räcker inte.
Vi håller tummarna och hoppas att Stress står med som producent på Rihannas nya skiva då…
– Haha, ja vi hoppas det. De har en av mina låtar som de sitter med nu men vi får se. Jag jobbar på andra projekt också, så det märks vad som händer. Men det är klart att det hade varit oerhört kul…
Intervju av Alexander Kihlström
Foto: Press/Soblue Music
